Navidad Episod 3 - kossorna anfaller!

Hâr finns de bâsta torTillas - RestInMexico har testat! Fanatiska mexikaner bygger KAPELL pà KULLE!!Sà mànga lamm blir MISSHANDLADE av ÂNGLAR varje àr!!! Se upp - DITT JUVER KAN VARA SLEMMIGT!!!! Vinterns badmode: DETTA MÀSTE DU HA NÂR DU BADAR I ÂN!!!!! "Jag kunde inte hitta ingerfâra!" - Utbytesstudent i tàrar efter PEPPERKAKSHUSFIASKO!!!!!! Experternas nya rôn: SÀ SILAR DU OST!!!!!!!

Torsdag 21
Pà fôrmiddagen stuvade vi in oss i en bil och brummade ivâg till en liten smàstad som heter La Union de Tula fôr att hâlsa pà Pepes mamma och hennes 101-àriga mor, flera farmôdrar, farbror Garine alias Egdar. Blev lite ôverraskad ôver att se en skarabè brumma runt ôver gatan. Efter att Hugo hade kôpt en hel sâck smâllare och stubintràd fortsatte vi till mormor Carmens andra hus, som ligger i en stôrre smàstad som heter Navarra de Autlàn. Pà vâgen dit passerade vi mànga àkrar fyllda av blekt blàgrôna agave-kaktusar, den vâxt man utvinner tequilan ur.

Hit kommer mànga av de ungdomar fràn Santa Rosalia som vill kunna gà i gymnasium. Det âr den nâmaste stôrre smàstaden, men ligger ândà pà grund av alla slingrande vâgar flera timmar bort. Det blir mycket agave man hinner se under den tiden...

Ovan: Itzel och Nayeli leker med en cykel i mormor Carmens hus. Nedan: sjâlvaste abuela Carmen. I bakgrunden, pà kullens topp, ser man kapellet. Det andra fotot visar Hugo pà vâg upp till det.
Nâr vi kom fram àt vi de kanske godast tortillas jag hittills har smakat och efter att paltkoman lagt sig spriddes familjen àt alla hàll och kanter fôr alla môjliga olika ârenden. Varken jag eller Hugo hade nàgot att gôra, sà vi bestâmde oss fôr att klâttra upp till ett kapell tillâgnat la Virgen de Guadalupe som ligger pà toppen av en kulle som âr brantare ân vad den ser ut att vara. Hela vâgen upp satt det skyltar till hôger och vânster som uppmanade besôkare och pilgrimer att inte slânga skrâp men vad tror du sàg nâr vi kom till toppen? Det vete fasen varfôr, men varje gàng jag ser en skylt som vânligt eller hotfullt informerar om att sopor och skrâp âr speciellt oônskade pà just denna plats âr den sticker den upp ur en hôg av lâskflaskor, plastpàsar, trasiga fôrpackningar. Det âr som om mexikanerna slânger skrâp bara dârfôr, nedskrâpning i trotsets namn.

Hugo och jag bôrjade prata om det hâr. Han medgav att en sak han ogillar hos sina landsmân âr det hâr med att de skrâpar ner ôverallt, och sedan pekade han pà en flâck av sôndertorkat grâs pà sidan av en kulle pà andra sidan dalen som staden ligger i. –”Ser du det dâr? Fôr tio àr sedan var det helt grônt. Det âr vâxthuseffekten.” I samma ôgonblick flôg en rovfàgel, en zopilote, fôrbi. Allvaret i vàrat samtal byttes mot skâmt nâr den sà att sâga slâppte lite ballast. – ”Det âr helt klart en mexikansk fàgel” sade jag.

Fast kapellet var fint. Utsikten med.

Nej, det âr inte en fluglort pà kameralinsen. Det âr den sjâlvaste mexikanska pippin.

Utsikt ôver Autlàn och kaktus.

Nâr vi hade klâttrat ner fràn kullen gick vi fôr att sluta upp med de andra och gick till ett Internetcafè med systrarna medan de vuxna kôpte det de ville kôpa och kollade pà det de ville kolla pà. Pà vâg tillbaka till huset stannade vi till vid ett torg. Môrkret hade lagt sig men hela platsen var upplyst av ljusslingor lindade runt palmer, ringlade ôver staket eller hângandes fràn byggnader. Den stora paviljongen i mitten av den inhâgnade parken i torgets mitt hade gjorts om till en GIGANTISK julkrubba med statyer lika stora som barn i yngre tonàren, fôrestâllandes Los Reyes Magos (de Tre Vise Mânnen), Maria och Josef och en ângel som svâvade ovanfôr krubban. Smà vâlkammade lamm och nàgra ânglar stod utplacerade i resten av grônomràdena och det gula ljuset lyste upp dem alla - utom huvudpersonen. Krubban var tom. - "Var âr Jesusbarnet?" fràgade jag. - "man lâgger inte el Niñito Dios i julkrubban innan den 24:e, han har ju inte fôtts ân".

Jag strosade storôgt omkring och tog bilder. Den stôrsta julkrubban jag sett i Sverige var kanske lika stor som ett kylskàp, men hâr i Autlàn var det tal om runt 50 kvadratmeter! Pà andra sidan paviljongen fick jag syn pà ett litet lamm och en ângel som stod ôver det. Ângeln hade en arm lyftad och ansiktet vânt mot lammet. Lammet i sin tur tittade upp pà ângeln. Jag pàpekade att det sàg ut som om ângeln tânkte slà lammet, vilket tydligen var lite provokativt: "sànt skâmtar man inte om!" sade Itzel.

Jag undviker av diplomatiska skâl att nâmna att hon garvar lika mycket som jag àt filmer med Jesus-imitatôrer och "Fjortisarnas Fader vàr". Dagtid: en spektakulâr julkrubba... och vârldens mest banala soptunna.

Nâr vi kom tillbaka till husetbestâmde vi oss fôr att gà ut och âta tacos. Nayeli purknade till lite eftersom vi tog med henne mot hennes vilja.

Bortfôrd med vàld.

Vi àkte hem sent. Posadan var sedan lânge ôver nâr vi till slut kom fram, men det kompenserades av att Mormor Carmen drog i gàng en rosario i bilen fôr en dôd slâkting som skulle firat fôdelsedag den hâr dagen.

Fredag 22 (dan fôre dan fôre dopparedan)
Dagens agenda: utflykt med Itzel och Hugo fôr att besôka Polis mumie pà kyrkogàrden och gôra inbrott i skolan.
Pittoresk flod vid byns utkant.
Poli var som sagt fortfarande râtt frâsch. ”Naturligt” konserverad som han var hade han inte de dâr stereotypa mumiebandagen, sà man kunde se hans grôna hy.
Hôger: House of the Dead. Det vill sâga Polis stuga. Nedan: dagens mest smickrande liknelse: "Kolla, han var blond, precis som du".

Kyrkogàrden làg utanfôr byn, pà andra sidan skolan och den var vâldigt olik nàgon annan begravningsplats jag sett: ôverallt stod smà hus som sàg ut som de ritats av en tàrtbagare, vita med krusiduller och bàrder och smà ânglastatyer till hôger och vânster. Enklare gravar fanns ocksà – pà nàgra platser utmârktes den sista boningen med ett trâkors vars horistontala pinne hade ramlat av. Pà marken làg fallna plastblommor strôdda, kransar som solen blekt och vinden rivit plasten av hânge fràn stenkors. Som om inte bara kyrkogàrden utan âven dess dekorationer blivit ett fôrgânglighetens monument.

Och som grâdde pà moset var den bebodd av skorpioner. Sa Hugo, i alla fall.

Pà tillbakavâgen klâttrade vi ôver staketet som omgav skolan fôr att ta oss en titt pà var Hugo hade gàtt i skolan som liten. Det visade sig vara en samling làga tegelbyggnader med plats fôr kanske drygt femtio elever, làgstadiet, mellanstadiet och hôgstadiet sammanlagt. Alla rum var tomma nu i semestertider och flera av dôrrarna var olàsta. Vi gick in i ett klassrum och skrâmde en ôdla som kilade ivâg lângs vâggen. Eftermiddagssolen silade in genom juldekorationerna i fônstret och lyste pà bilder, kartor och teckningar som satt fasttejpade pà vâggen. Jag tittade pà klockan och sàg att det snart var dags att àtervânda fôr att gôra oss iordning fôr posadan, sà efter en snabb inspektion som avslôjade att herrtoaletten fortfarande var lika snuskig som alltid klâttrade vi tillbaka ôver staketet.

Utanfôr skolan ligger en stor fotbollsplan tâckta av torrt brunt grâs. Vid dess kant hittade vi en uràldrig gammal skolbânk fôr tvà personer, gjord av trâ sà antikt att det hade blivit blekt, det var gràtt och ârrat av sedan lânge utgàngna elevers klotter och alldeles skevt. Plôtsligt ropade Hugo: ”Det âr ju min gamla skolbânk!”. Han hade kânt igen en av bordets flisiga gamla plankor.

DAGENS POSADA-BILDER:
Gudstjânst. Den hâr posadan hade dessutom kreativt nog Tre vise mân utôver de tvà standardânglarna.

Lôrdag 23 (dan fôre dopparedan)
Den hâr dagen blev jag vâckt tidigt av den stândigt morgonpigga Chayo – idag skulle vi mjôlka kor och vi hade inte tid att ligga och dra oss. Efter att ha âtit nàgot hoppade Itzel, Nayeli, Hugo och jag upp i farfar Don Estebans gamla jeep dâr tio Edgar redan vântade tillsammans med farfarn och skumpade ivâg lângs den dammiga vâgen som leder till ranchen.

Ranchen: tio Edgar till vânster och abuelo Don Esteban till hôger och kor pà alla andra fronter.

Ranchen visade sig vara nàgra inhâgnader och ett litet hus som fôr tillfâllet fungerade som ett frôlager. Korna stod och hàngde vid ett staket med den dâr sortens uttràkade minen som bara kor fàr till. Edgar och Esteban fôste in deras kalvar i en inhâgnad, korna i en annan och schasade bort tjuren. Sedan tog de tag i varsitt rep och fàngade in varson ko, band ihop benen fôr att den inte skulle lunka ivâg och slâppte in respektive kossas kalv i inhâgnaden. De smà, nàja, nàgot mindre, djuren studsade angelâget fram till sina môdrar och bôrjade buffa, suga och skaka pà juvrena som om det var en fràga om liv eller dôd.

Ni som tror att mamma Mu stàr med blida ôgon och ser pà nâr den lilla kalven lyckligt suger i sig mjôlken har fel. Det fôrkom en hel del ryckande, faktiskt slitande, i spenarna och kalvarna hade antagligen en plàgsam abstinens fôr nâr de kom fram till korna var det snabbast môjliga som gâllde, ingen hânsyn togs till ovidkommande detaljer som till exempel att mammas ben stod ivâgen, kom man inte àt fràn ena hàllet rammade man sig fram pà den andra sidan. En kalv tryckte huvudet mellan kossans bakben och sôrplade i sig hennes mjôlk fôr blotta livet med en svans som hângde och dinglade i dess ôgon.

Efter ett par minuter gick emellertid Estaban och Edgar emellan och lade ett rep runt kalvarnas halsar, drog bort dem fràn deras frukost och knôt fast dem i stângslet. Med plastkannorna i hôgsta hugg bôrjade de mjôlka korna. Vi andra stod och tittade pà nâr de tvà avslutade och slâppte kalven och kon. De valde ut och band tvà nya kor, slâppte ut tvà nya kalvar och bôrjade mjôlka medan vi plockade fram glasen vi hade tagit med oss. Esteban avbrôt sitt arbete fôr att att hâlla upp den purfârska mjôlken àt mig, Nayeli, Itzel och Hugo. Sen rôrde vi ner chokladpulver fôr smakens skull och Esteban hâllde nàgra droppar tequila i varje glas – ”fôr att ta kàl pà mikrorganismerna”. Motljus och mjôlkmustach. Sa jag inte att jag gillar dumdum-bilder?

Botten upp. Mjôlken var fet och fortfarande varm och jag betraktade dess upphovsmakare medan jag tog smà klunkar.

Itzel fruktar inte att fôrtâra nàgon sorts dryck.
Âr det nàgon som kânner sig en smula avig mot detta? Nàgon som grimaserade nâr hon/han lâste det som stàr ovan? Nàgon som rynkar pà nâsan vid tanken pà att dricka opastôriserad mjôlk direkt fràn djuret? Men hur frâscht âr det egentligen âr att sôrpla mjôlk fràn en genmanipulerad ko som under hela sitt liv pumpats full med anabola och mediciner och som ger 40 liter mjôlk per dag? Jag fôredrar definitivt att âta animaliska produkter vars ursprung jag kânner till. Dessutom âr det ett faktum att oavsett vilken sorts mjôlk man dricker, dagsfârsk med grâddbubblor eller ultrapastôriserad 0,01 % fetthalt med vitaminer A,B,C,D och folsyra tillsatt, sà har den utan tvivel klâmts ur en ko.

Nayeli, Hugo med sitt mjôlkglas i hôgsta hugg, och Esteban. Och en ko och en kalv.

Jag var jâttesugen pà att prôva pà att klâmma mjôlk ur kor pà det âkta old-school-sâttet, sà jag fick ta ôver en kanna och en ko.

Redan làngt i fôrvâg hade jag blivit varnad fôr att spenarna skulle vara lite slemmiga, kalvarna hade ju varit dâr fôrst och sugit och saliverat av alla hjârtans lust, men det var inte sà illa som jag hade trott. Dâremot var spenen segare ân vântat. Kannan var bara halvfull nâr jag bôrjade fà kramp i handen!
Bildbevis av bedriften! Det hâr âr vad jag kallar hardcore-laktos!

Nâr vi hade kommit tillbaka bôrjade jag ântligen med mitt pepperkakshusprojekt. Jag plockade fram receptet och den lilla pàsen kardemumma som min svenska mamma hade skickat med mig. Men! Ve och fasa! Pepparkakor innehàller ju inte kardemumma, det var ingerfâra jag behôvde! Alla ingredienser hade jag – utom ingerfâran. Och att fôrsôka fà tag pà en i det hâr landet nâstan okând krydda i en liten isolerad by var sjâlklart omôjligt. Eller sà berodde det pà att den mest trâffsâkra ôversâttning jag kunde fà till var aderezo, salladsdressing, det enda jag hittade i de fyra smà allehanda-butikerna i byn.

Det fick helt enkelt bli pepparkakshus utan ingerfâra.
Shampoo-mohawk. Det bâsta med den var att det var min annars lite konservativa syster Itzel som gjorde den! Passa pà att uppskatta hur smal den lilla àn var, det syns pà fotot. (Och ândà badbar!)
Senare pà eftermiddagen gick vi till en liten à vid byns utkant fôr att bada. Jag hoppade i med sandalerna pà och varje gàng jag tappade balansen och ramlade omkull i det midjedjupa vattnet flôt àtminstone en sandal ivâg. Fôrutom jag var det bara Nayeli som badade, Itzel var fôrkyld och fick inte, Chayo tyckte att det var fôr kallt: sà kallt var det inte, tyckte jag i alla fall.

OBS! Titta i floden - âr det monsterflickan fràn "The Grudge" eller min adoptivlillasyster?

Innan vi gick till dagens posada hann jag med lite kvalitetstid med en panela, en slags ost som mormor Carmen gôr sjâlv. Den hâr dagen fick jag se alla steg i tillverkningsprocessesen: fôrst mjôlkar man en ko, sedan hâller man ett pulver – som ocksà utvinns ur kor, men jag vet inte fràn vilket organ – i den fârska mjôlken. Mjôlken kommer efter nàgra timmar att ha koagulerat lite och skaffat sig en gelèartad konsistens, dà âr det dags att fylla en liten korg som kallas chiquihuite med mjôlkmassan. Làngsamt, làngsamt silas vasslan (det vill sâga mjôlksaften, det mesta av vâtskan) ut genom hàlen i korgen och ser massan ut som keso. Nâr det finns sà lite vassle kvar i korgen att det bara droppar en aning âr det som àterstàr i korgen bara en tredjedel av all mjôlk man bôrjade med. Det enda som saknas âr lite salt och beroende pà om man vill âta den inom de nârmasta dagarna eller lagra panelan, lite tid i ett torkstâll.

Just den hâr dagen lyckades vi vâldigt bra med vàr panela. Den blev vâldigt tjock, rund och fin – fôrsta gàngen jag fôrôkte gôra en sàn hâr ost sàg resultatet ut som ett tuggummi som tuggats alldeles fôr lânge.

Har jag gàtt upp sà âr det sâkert pà grund av en ôverdos av fârsk panela. Och isàdanafall var det vârt det

DAGENS POSADA-BILD:

Lucha Libre!

(Postumt fràn den 29 november)

Santa Cecilias fôdelsedag: SÂ FIRAS DEN! Mexikanska tjockisar SLÂR pà varandra!! Cartman siktad i Ciudad de Mexico - VI HAR BILDBEVIS!!!

Idag blev jag fôrkyld igen. Hela dagen har jag spenderat likt ett lejon: sovandes eller âtandes. Fôrst nu, nâr solen sedan lânge har gàtt ner, har jag krupit ut ur mitt filtnâste fôr att slà klorna i mitt byte, en fôrsvarslôs liten dator, fôr att ân en gàng underrâtta det svenska folket om vad som hânder i Mexico.

En ganska intressant sak med att leva i ett katolskt land âr alla helgon. Varje by, eller stadsdel, har ett eget helgon och varje helgon har sin fôdelsedag.

Den 25 november var det Santa Cecilias fôdelsedag, och eftersom vi bor i Santa Cecilia var det fullt rôj i en hel vecka. Sôndagen innan dagen D var det en speciell gudstjânst – runt kyrkan hade de traditionella fôrsâljarna slagit upp sina stànd och en och annan karusell hade monterats upp, i slutet av sjâlva gudstjânsten sjông vi Las Mañanitas fôr Cecilia. Det kândes ganska… bisarrt. Ungefâr som att sjunga Ja mà hon leva fôr Jultomten.



Itzel i radiobilarna. Jag satt i Nayelis bil, sjâlvklart med kameran i hôgsta hugg.






Helgen efter det hade hela omràdet fôrvandlats till ett nôjesfâlt med radiobilar, karuseller, smà berg-och-dalbanor och fôrstàs de obligatoriska lotterierna och fôrsâljarna. Nayeli spelade fôrgâves fôr att vinna en kanin, trots att alla sade att kaninerna fràn lotterierna skulle dô under vintern. Sen dess har hon varit sugen pà att skaffa en. Jag âr emot det – nâr hon ônskade sig en tik gav en farbror henne monsterhunden Dolly och vi vet ju alla hur smidigt det gick. Om nàgon ger henne en kanin svâr jag att det blir den fruktansvârda kaninen fràn Monty Pythons “The Holy Grail” som dyker upp. Fôr er som inte har sett den filmen kan jag avslôja att den sôta lilla vita kaninen sliter strupen ur tre riddare.

Den som tappade bort sig kunde lâtt orientera sig efter den flygande sockervadden.

Men. Den viktigaste dagen under den veckan var onsdagen, eftersom det var helgonets fôdelsedag. Jag noterade att firandet drogs igàng runt sex pà morgonen, dà jag blev vâckt av fyrverkerier.

Det fanns tvà sâtt jag kunde fira Santa Cecilias fôdelsedag pà: det traditionella i kyrkan med sjungande mariachis och fyrvrkerier tillsammans med familjen, eller genom att gà och se pà Lucha Libre. Valet stod alltsà mellan att delta i en sâkert hundraàrig sed och att se feta mân slà varandra sà att svetten sprâtte.

Jag gjorde fôrstàs det enda râtta.

Jag gick till las luchas.

"¡Olè!"

Under de cirka tre timmarna jag satt och frôs bakdelarna av mig pà skolans parkering dâr scenen riggats upp fick jag en vâldigt tydlig uppfattning om vad Lucha Libre handlar om: en publik som skriker fôrolâmpningar àt korpulenta mân i lustiga drâkter som slàr under bâltet.
Jag trodde att det var nàgot som liknade boxning, fast utan regler. Dâr hôgg jag verkligen i sten. En grundlâggande sak man bôr veta om mexikansk Lucha Libre âr att det âr teater. Visst saftar en del luchadores pà ordentligt, men en luchas syfte âr att roa publiken med “Oooo-nu-sparkade-han-motstàndaren-mellan-benen-igen”-humor. Faktum var att domaren làtsades vânda ryggen till fôr att ge fler môjligheter att gôra extra fula saker.

Âven om det intrâffade en del smârtsamma saker som inkluderade stolar och skrev kunde jag flera gànger se hur en av los luchadores màttade sina slag ovanfôr en motstàndares huvud fôr att làta honom ducka, och istâllet fôr att slà med knuten nâve mot ansiktet slog de med ôppen hand mot brôstkorgen (Lucha Libre fràn USA âr en helt annan sak. De slàr till exempel pà riktigt).

Till en bôrjan njôt jag av det hela. Speciellt nâr nàgra luchadores gick pà domaren (sjâlvklart attakerade de en vâldigt smârtsam plats). Men nâr det var dags fôr kvinnornas lucha fôrândrades atmosfâren mârkbart – till det vârre. Fôr det fôrsta bar ingen av kvinnorna mask och alla hade làngt, blonderat hàr. Dessutom var deras kostymer rent ut sagt lôjliga, kvinnorna i det ena laget hade kroppsstrumpor, den fôrsta kvinnan ur det andra laget hade stumpebandshàllare till nàgot som sàg ut som en urringad rôd baddrâkt. Varenda man i publiken reste sig upp nâr hennes kompanjon, Estrellita, den stora celebriteten i kvinnornas lucha, klâttrade upp i ringen. Hon bar en pytteliten blus och en skoluniformskjol som med god vilja râckte halvvâgs ner pà skinkorna. Jag vet att jag làter som en pryd pensioner men jag tycker faktiskt att alla har râtt att klâ sig som de vill – men det var bara sà uppenbart att kvinnorna var med i luchan fôr att hôja sexighetsfaktorn. De slogs knappast, det var mest “Wââh, hon drar mig i hàret!” och “buhu jag brôt en nagel” vilket i och fôr sig hade kunnat vara smàtt underhàllande, men jag kunde inte sluta tânka pà att mânnen uppfattades som komiska, men att kvinnorna bara var sensuella. Det blev inte bâttre av att Estrellita drog upp en man och hans stol i ringen fôr att dansa lapdance – jag menar, kan ni tânka er en man som mitt i en lucha drar upp en kvinna fôr att dansa erotiskt fôr henne? Det skulle vara komiskt, publiken skulle vika sig av skratt. Nu stod de upp och visslade.

"Lucha" Libre? Hej kom och hjâlp mig...

Faktum âr, mina damer och herrar, att det gôr skitont att bli knâad i skrevet, âven om man âr kvinna (jag talar av erfarenhet), men det âr bara roligt om man ârman. Vi mà ha ett utvecklat samhâlle med klâder, teknologi och Sverige har 45% kvinnor i riksdagen, men vi âr ândà mer snoppfixerade ân apor.

Den hâr harangen kan ganska effektivt kortas ner till att jag blev rejâlt hârsken och satt och var sur och ledsen (eftersom jag inte har stora brôst kan jag alltsà bara vara med i en Lucha Libre om jag klâr ut mig till man. Vilket suger mârkbart) fram tills den sista luchan, som skulle utkâmpas av kânda luchadores: La Parka i sin skelettkostym, Octagon, som publiken fôrolâmpade hela tiden, samt Super Porky – tânk er Cartman fràn South Park i strumpbyxor och stôvlar – i det ena laget, det andra laget bestod av Abismo Negro, Fuerza Guerrera, som ocksà blev fôlâmpad hela tiden, samt Pirata Morgan, som sàg ut som en marulk som shoppat sin mask i en sàn dâr affâr som ingen vill erkânna att de har handlat i.

Vânster till hôger: La Parka, Super Porky och Octagon.

Nu fôrstod jag helt och hàllet varfôr denna typiskt mexikanska “sport” âr sà populâr. De kastade ner varandra i publiken, misshandlade varandra med stolar, tog pauser bara fôr att fôrolâmpa varandra eller nàgon av gaphalsarna i publiken. La Parka hotade med att kissa pà sina motstàndare, Super Porky flôg likt Henke Larson som nickar in i màl och landade pà de skrikande motstàndarna Pirata Morgan, Fuerza Guerrera och Abismo Negro, som fruktade fôr sina liv. Det var nâstan sà att man kunde kânna marken skâlva vid nerslaget.

Och visst var det kul. Jag kan definitivt tânka mig att se mer av det hâr – bara jag slipper se fler minikjolar.

Navidad Episod 2: Mumiens uppkomst

Fràn gris till kvinna: nya bantningsmetoden âr ett rejâlt lol STRYK! "Satan kidnappade min vân!" mormors morfar talar ut!! Varning!: ELD kan brânna dina MARSCHMALLOWS!!!

FLER BILDER FRÀN POSADORNA!!!!

Onsdag 20
Frukosten bestod delvis av nàgot fôr mig helt frâmmande - chayote, en lustig frukt med grônt skal och massor av taggar, kokad pàminner dess konsistens om kokt potatis och smaken âr lite ôlaktig. Jâttegott! Efter att ha avslutat frukosten âgnade vi oss lite folkloriskt frosseri, alternativ hembygdshistoria eller vad man nu ska kalla det. Mormor Carmen berâttade om nàgra ... udda saker som har hânt i den hâr byn:

Griskvinnan
Ett ganska vanligt inslag i berâttelser om mânniskor som har kontrakt med Djâvulen âr att dessa personer kan fôrvandla sig till djur. Carmen berâttade om att en gàng nâr flera mân arbetade hàrt fôr att skôrda majs smôg sig en sugga in i odlingarna fôr att frossa pà och fôrstôra plantorna. Mânnen upptâckte grisen och fàngade den. De bôrjade misshandla henne men hon lyckades fly. Dagen efter det var en suspekt bykvinna helt blàslagen utan fôrklaring...

Polis mumie
Fôr mànga àr sedan var tvà familjer i byn inblandade i en slâktfejd. Saker och ting gick ôverstyr nâr den ena familjen kidnappade en tonàrige son, Poli, ur den andra familjen. Pojkens pappa trodde inte att kidnapparna skulle vàga gôra allvar av sina hot och vâgrade dârfôr att betala lôsensumman – men dâr bet han sig allt i fingret. Den stackars grabben blev fôrst torterad, sedan ihjâlslagen och kidnapparna slângde ner kroppen i en gammal gruva, det finns mànga sàna runtomkring byn.

Senare gjordes ett fôrsôk att bârga kroppen fôr att pojken skulle fà en ordentlig begravning. Man byggde en stâllning ôver gruvschaktet och en man firades ner. Han hittade liket, som hade konserverats av âmnen och kemikalier som antagligen hade lôsgjorts fràn malmen nâr gruvan fortfarande var i bruk, och Poli kunde hissas upp i ett stycke, helt oskadd om man bortser fràn att han var stendôd.

Familjen ville helgonfôrklara Poli och valde dârfôr att stoppa in hans kvarlevor i ett litet hus pà kyrkogàrden istâllet fôr att begrava dem. Han hade ju faktiskt dôtt pà ett smârtsamt vis vilket âr ett krav fôr att bli martyr, men eftersom pappan hade inte betalat lôsensumman var det hans snàlhet som dôdade sonen och dà fick han skylla sig sjâlv. Fast huset stàr fortfarande kvar och genom dess fônster kan man ta sig en titt pà Poli. Han âr alldeles grôn och man kan se var hans kidnappare skar bort skinnet fràn hans hâlar (och sen tvingade de honom att gà...) men fôr att vara ett lik âr han râtt frâsch. Hàret sitter fortfarande kvar!

Nâr Djâvulen ville fôra bort en man
Det var en ogudaktig typ som inte skôtte sig. Ni vet vâl det det innebâr inom kristendomen? Just det. Svarte Petter fôrsôkte fôra bort honom. Den hâr mannen var pà vâg hem en kvâll nâr det plôtsligt bôrjade blàsa upp. En vind slet tag i honom och lyckades nâstan bâra honom med sig. Mannen skrek naturligtvis pà hjâlp och nâr frun kom ut ur huset fôrtod hon genast vad som hôll pà att hânda och hon beordrade alla sina barn att samla sig runt sin pappa och recitera radbandet. Eftersom Djâvulen inte stàr ut med dôpta barns "rena" sjâlar slâppte han taget om mannen och vinden blàste ivâg...

Nâr mormor Carmen berâttat fârdigt rynkade Chayo pà pannan och fràgade om det verkligen hade hânt hâr i byn? – ”Jodà, det hela skedde precis ovanfôr Cucas hus.”

Ormringarna
Carmen fortsatte med att berâtta om en god vân som hennes morfar – eller farfar: det âr samma sak pà spanska, abuelo – hade nâr han var ung. Den hâr snubben ville âta god mat, bâra fina klâder och sà vidare, men hade inte lust att slita hund fôr det. En natt gick han till en korsvâg fôr att gôra ett avtal med Satan. Han skulle fà allt han ville ha men nâr kontraktet lôpte ut skulle Satan komma fôr att hâmta honom.

En dag nâr Carmens abuelo skulle âta tillsammans med den hâr vânnen tvâttade de hânderna i floden. Mannen tog av sig sina ringar fôr att kunna tvâtta sig ordentligt men nâr han lade dem ifràn sig fôrvandlades de till ormar. Den andra mannen sàg det hâr men beslutade sig fôr att hantera det diskret. Han sa ”ser du ormarna?”. Vânnen svarade att det inte var nàgra ormar, det var hans ringar. Nâr han plockade upp djuren fôrvandlades de tillbaka till ringar.

En kvâll nâr den hâr mannen satt och àt middag med sin familj knackade det pà dôrren. Nàgon gick fôr att se vem det var och kom tillbaka och sade till mannen att en frâmmande herre ville tala med honom. Nâr han hôrde detta ville han fôrst inte gà, men sedan gick han ut fôr att tala med den frâmmande herren. Och Carmens abuelos vân sàgs aldrig mer till.

Dun-dun-duh-dôôôh...

Jag var eld och làgor ôver det hâr. Det verkade som att likheterna mellan den extraordinâra byn Santa Rosalia och den fiktiva byn Palomar fràn serien ”Love and Rockets” av brôderna Hernandez fôrôkade sig med samma hastighet som ett fôrkylningsvirus! Sedan fick jag dessutom reda pà att det finns tre bygalningar. Jag trodde inte att platser som denna existerade i verkligheten!

En annan intressant sak, vars sanningsinnehàll âr garanterat 100%, âr att mànga familjer har djurnamn! Till exempel Chayos familj kallas fôr los conejos, hararna eller kaninerna, enligt vissa kâllor fôr att nàgon ur den familjen sprang fort. Deras grannar âr los burros, àsnorna, men det ràder delade meningar om varfôr: vissa hâvdar att en person ur den familjen alltid fick riktigt dàliga betyg i skolan – dumma elever kallas fôr àsnor – andra pàstàr att nàgon âgde en sjuk àsna och fôrsôkt bota den genom att ge den sprit vilket orsakade djurets dôd. En kvâll nâr jag satt vid torget med Hugo och Magali – hennes familj kallas fôr los coyotes eller los cuervos, korparna – och Hugo pekade ut var Hundarna bor och en flicka som gick fôrbi sade han var dotter till Apan.

Eftermiddagen bjôd pà ett extra radband fôr att vâlsigna "bordet" med dess statyer.

Under hela fôrmiddagen och halva eftermiddagen rôjde vi upp efter gàrdagens posada, sopade, plockade upp ballongskrutt och stuvade undan girlander. Sen gick vi med i en annan posada. En annan grupp peregrinos hâmtade bordet med statyerna fràn vàrt hus och fôrde det till det hus dâr den familj som var ansvarig fôr dagens posada bodde.

Pà kvâllen grillade vi marschmallows tillsammans med Àsnornas barn och âgnade flera timmar àt att prata och dra vitsar och roliga historier. Jag bidrog till den kulturella màngfalden med mina Norge-vitsar och Bellmanhistorier. Hugo karboniserade sina marshmallows, upptrâdda pà en bôjd, gammal antenn, och jag grillade âpplen pà en gaffel.

"Âr den fârdig snart?" fràgade Hugo nâr hans marschmallow redan stod i hôgan làga. Nayeli i bakgrunden.

Mumsade pà nàgra guayabas och tittade pà stjârnorna igen innan jag gick och lade mig.

Nâr jag borstade tânderna kunde jag inte undvika att se den med mina svenne-màtt mâtta grymt stora spindel som satt fastlimmad pà badrumsspegeln. Nâr jag fôr fôrsta gàngen hade sett en sàn dâr gynnare i taket i mitt rum var jag bara tvungen att fràga om det finns nàgra farliga djur i Jalisco. –”Hursà?” – ”Jo, eh, jag âr inte direkt araknofob, men... det sitter en skitstor spindel i taket i mitt rum och borde jag ta mig i akt eller ej?” Svar: skratt. Nej, det finns inget att frukta fràn de hâr djuren.

Och nâr jag gick in i huset hittade jag en groda som limmat fast sig pà systrarnas dôrr. Lustigt.

DAGENS POSADABILDER:

Vânster: konflikt ôver stjârnan fràn Betlehem. Hôger: personer som gàr in i ett hus fôr att bilda "innegruppen". Utanfôr stàr dagens peregrinos med bordet.

Navidad Episod 1: Santa Rosalia

Katolsk jul - en ORGIE i religion! Sà fàr àsnor klânningar att fladdra!! Utbytesstudent om bordbârande - "min axel gjorde jâtteont"!!!

NU ÂR FOTONA FRÀN POSADAN ÂNTLIGEN HÂR!!!!!

Màndag 18 december 2006
Planen var bestâmd sedan lânge. Direkt efter att skolan slutade denna dag skulle vi bege oss ivâg till Santa Rosalia, Jalisco, en liten by varifràn bàda mina mexikanska fôrâldrar kommer.

Och sà kom dà det ôdesdigra ôgonblicket – skolan slutade, jag gav mina vânner deras julkramar, ursâktade mig fôr att jag inte kunde vara med under skolans julfirande och gick hem.

Att stuva in alla vâskor, juldekorationer och allt môjligt lôsôre i bilen tog oss ganska làng tid sà vi kom inte ivâg fôrrân vid tretiden. Nâr vi efter en och en halv timmes bilkôande, samt ett kôplade-besôk fôr att infôrskaffa och trycka in sâkert en kvadratmeter kakor och frukostflingor i den redan fullproppade bilen, ântligen kom fram till platsen dâr Pepe arbetar hade jag fàtt nog av bilàkande. Men vi hade nio timmars resvâg kvar.

Vilka var med pà resan? Lângst bak satt min morbror Hugo, som âr ett àr âldre ân jag, en hobby-pyrotekniker som pluggar pà ett universitet i Los Angeles, upptryckt mot bilrutan av alla bylten som delade sâte med honom. I den mellersta radens tre sâten satt jag tillsammans med mina tvà systrar och morbror Nando alias Fernando, en tystlàten men trevlig kille som nyligen har fàtt nervsammanbrott. Tack gode gud fôr att Nayeli âr sà liten, annars hade det blivit olidligt tràngt. Lângst fram satt mamma Chayo med fler vâskor mellan fôtterna och en porslinsdocka fôrestâllande Jesusbernet i famnen – hon ville inte riskera att den skulle gà sônder genom att lâgga den ifràn sig och eftersom den hade ett visst rligiôst vârde (jag kommer till det senare) kunde det ju inte gà fôr sig. Kôrde gjorde pappa Pepe trots sin gipsade arm. Han och Nando turades om om ratten.

Efter att vi hade passerat Queretaro hade môrkret fallit och jag kunde fôr fôrsta gàngen pà lânge se en riktig stjârnhimmel. Pà grund av allt ljus fràn staden och antagligen ocksà pà grund av luftfôroreningar âr nâstan de enda ljus man ser pà himlen plan som kommer in fôr landning, sà det âr klart att jag blev glad nâr jag fick syn pà Orion.

Vid sju- eller àttatiden hânde nàgot som i jâmfôrelse med att sitta och halvsova i bilen var omàttligt spânnande: det var dags att tanka! Klev ur bilen, upptâckte ett trâd, dignande av stora vita och svarta fàglar. Vâdrade kameran – det blev en intressant bild av ett ointressant motiv.

Nâsta stopp gjorde vi midnatt i Cocula, mariachins ursprungsort, fôr att âta nàgra tacos. Hittade den stôrsta hâssttransport jag nàgonsin sett och upptâckte en intressant vattentank som vi tvâttade hânderna under.

Till hôger: handfat? Kolla mârket...
Till vànster: the more the merrier. Plats fôr typ 20 kusar!
Klockan var nog nârmare tre nâr bilen rullade in i byn, vaggandes mig till sômns nâr den skumpade fram ôver kullerstensgatorna. Hade inte energi nog fôr att undersôka huset, sov som en stock fram till elvatiden dagen dârpà.

Tisdag 19
Mormor Carmen och morfar Jesùs bor i huset vâgg i vâgg med familjens och snabbaste vâgen till deras hus gàr genom deras hônsgàrd. Nâr jag hade forcerat mig igenom flocken av fjâderfân blev jag presenerad fôr Chayos fôrâldrar och bjuden pà en frukost som varade fram tills lunchtid, dà jag masade mig ut till gatan utanfôr huset fôr att gôra lite nytta: orsaken till att vi gett oss ivâg fràn Ciudad de Mexico sà snabbt som môjligt var att vi ville hinna fram i tid till mormors posada, och nu gâllde det att pynta gathôrnet dâr posadan skulle âga rum.

Mamma Chayo och pappa Pepe. Den senare med arm i gips som togs av fôr en dryg vecka sen. Hôger: full rulle. Nayeli som liten jultomte i sin rôda pyjamas. Nedan: jag knôt fast girlanderna uppe i trâdkronan. Vem annars?

Hugo pà grannarnas (Àsnornas) tak. Pepe i profil - med armen.

Vad âr dà en posada? Jag visste lika lite som ni, kâra lâsare nâr det hela drog igàng...

Vid halv fem-femtiden bytte jag och Itzel om till finklâder. Vi hade fàtt det ârorika uppdraget att gà som peregrinos (pilgrimer) tillsammans med morbror Hugo och en annan snubbe, det vill sâga knata runt halva byn bârandes pà ett tungt jâkla bord med statyer fôrestâllandes ângel, Josef och en med tanke pà att hon ska vara gravid, vâldigt smal Maria. Nayeli drog pà sig den vita klânningen som Itzel bar under sin fôrsta nattvard (superviktig ceromoni fôr alla smà katoliker, ni vet det dâr med âta de smà kexen som âr Jesus kropp. Man màsta plugga katekâsen fôr att ha tillàtelse att delta) och blev uppfôst pà en àsna. Hennes jobb var att fôrestâlla Jungfru Maria.

Nâr vi kom till kyrkan dâr vi skulle starta posadan tog en kanske tolvàrig ”Josef” med pàsminkat skâgg ôver àsnas tyglar. Tvà smà flickor utklâdda till ânglar ledde vâgen nâr vi ântligen kom igàng. Efter ânglarna kom Maria och Josef, som i sin tur gick/red framfôr oss peregrinos. Bakom oss traskade en làng svans av barn och efter barnen fôljde nâstan varenda vuxen i hela Santa Rosalia, alla reciterandes radbandet.

Itzel och jag i rosa.
Det hâr med radband âr en annan lustig katolsk tradition som man ser ôverallt, frâmst runt nàgons hals eller dinglandes fràn backspegeln i bilen. Bandet ser ut som ett stort halsband med ett kors och pârlor pà och varje pârla symboliserar en bôn. Jag har inte râknat varenda pârla, men jag har efter den hâr julens flitiga radbandsrabblande lârt mig att det âr uppdelat i fem ”mysterier”, varje ”mysterium” har tolv pârlor. Med de pârlor som hânger precis ovanfôr korset skulle jag uppskatta att det totala antalet âr 65. Nâr man reciterar fràn ett radband âr det alltid en person, en guìa, som hàller i det och râknar av varje pârla och sâger den fôrsta delen av bônen och den tid som varje radbandsrecitation tar âr beroende pà den snabbhet varmed denna person leder resten av gruppen. Utan sànger och extra bôner tar det nog runt 20 minuter, men under varje posada sjôngs det, som ni strax ska fà lâsa om, hela tiden...

Efter ett par minuters promenad i sakta mak stannade ânglarna framfôr ett hus, och hela tàget med mânniskor samlades i en stor klump pà gatan utanfôr husets dôrr. Dôrren ôppnades och flera personer gick in och stângde dôrren bakom sig. Sedan bôrjade de som stannat kvar utanfôr sjunga en vers:
En nombre de los cielos/ Hospedo posada/Pues no puede andar mas/ Mi esposa amada (“I himlarnas namn/Ber jag om hârbârge/Fôr gà mer kan inte/Min âlskade fru”)
De som stângt in sig i huset svarade utan att ôppna dôrren med en annan vers. Jag kommer inte ihàg texten, men jag skulle kunna summmera dess innehàll med ”Nâha du, glôm att jag ôppnar fôr er. Stick ivâg”. Utegruppen insisterade men fick ânnu en gàng samma svar. Vi peregrinos gick in i huset fôr att hâmta det dâr bordet med dess tre statyer jag skrev om och sedan gick vi vidare, med ânglarna i tâten, till nâsta hus dâr samma sak upprepades: utegruppen insisterade pà att fà komma in och bo dâr ôver natten och innegruppen avhyste oss och fortfarande reciterandes fràn radbandet och sjungandes kom vi sà smàning om fram till det tredje huset. Det vill sâga mormors och morfars.

Vid det laget hade min axel bôrjat vârka ordentligt av allt bordkànkande ôver puckelpist-liknande kullerstensgator. Den hâr gàngen gav de som stângt in sig i huset efter fôr utegruppens vâdjan om tak ôver huvudet efter att ha fàtt veta att sjâlvaste Jungfru Maria stod utanfôr dôrren och glatt sjungandes ôppnade de dôrren fôr att slâppa in oss peregrinos – och ântligen fick vi stâlla ifràn oss statyerna inne i huset.

Man skulle alltsà kunna sâga att en posada âr en korsning mellan ett julspel och en gudstjânst!

Utomhus var det andra saker pà gàng. Posadans deltagare satte sig ner pà de bânkar vi hade radat upp pà gatan under dagen, och en man som hade gàtt med i tàget visade sig vara prâst och plockade fram sin drâkt fôr att hàlla mâssa. Under den halvtimme gudstjânsten tog sjônk solen ner bakom kullarna och det môrknade. Vi plockade fram och delade ut plastmuggar och flera personer gick runt fôr att hâlla upp canela, varm kanelsaft, och ponche, en alkoholhaltig dryck gjord pà frukt med samma konsistens som nyponsoppa. Nàgon dôk upp med en stor làda fylld med godispàsar och delade ut till bàde barnen och deras fôrâldrar – jag sàg en liten grabb som hade stoppat sà mànga pàsar i sin trôja att han hade Cartmans dimensioner. Nayeli gick glatt runt och berâttade fôr alla att nâr hon red pà àsnan hade den fisit sà mycket att hennes klânning hade fladdrat och jag gick runt och gnuggade min ômma axel.

Barnen som hade spelat ânglar, Josef och Maria satt i en stor julkrubba under hela gudstjânsten, man kan se dem lângst bort pà bilden.



Santa Rosalia âr en vâldigt liten by. En sàn dâr hemtrevlig alla-kânner-alla-by, mitt i en dal mellan nàgra kullar i mitten av tjottahejti. En sàn dâr by dâr det àsnor och idisslar i gathôrnen. En sàn dâr by som inte har nàgot gymnasium i nârheten. Nâstan alla ungdomar som vâxt upp i Santa Rosalia flyttar till stâder fôr att kunna utbilda sig, eller till USA fôr att arbeta. Under den tid som byns skyddshelgon firas kommer sà mànga till byn att man màste armbàga sig fram nâr man gàr ut ur huset, men antalet àret runt-boende âr inte hôgre ân 250-300.Ungefâr samtidigt som folk bôrjade dra sig hemàt i làngsam takt bôrjade jag prata med en av de ungomar i min àlder som àtervânt tillfâlligt fôr att fira jul med familjen, en sjuttonàrig tjej vid namn Magali. Hon blev, fôr att anvânda min (svenska) syster Ebbas uttryck, min vapendragare under min tid i Jalisco.

Innan jag gick och la mig kollade jag pà stjârnhimlen med Magali och Hugo. Man kunde se fler stjârnor ân fràn huset i Sverige. Vackert.