Morbid gravspecial!

Kyrkogàrdar hârjas av fotograferande hedningar! Vanlig grav kan vara DÔDSFÂLLA!!

Det hâr âr ett kapitel helt tillâgnat gravar.

Dess syfte âr helt och hàllet av estetisk/kulturell karaktâr, men om innehàllet uppfattas som stôtande eller respektlôst, kontakta mig sà tar jag bort det.

Den femte november gick jag, mamma Chayo, Itzel och Nayeli till en kyrkogàrd fôr att spana in dess dekorationer. Hade vi gàtt dit under el Dìa de Los Muertos hade vi âven fàtt se familjer som àt tillsammans med sina dôda, fàtt hôra musik och upplevt ett allmânt festande. Som det nu var var jag upptagen hela den dagen med att sova och goffa tàrta. Tur att dekorationerna fanns kvar sà att jag hann se dem.

"Jag saknar dig, lille tjockisen"

Det kândes vâldigt underligt att besôka den hâr kyrkogàrden. Alla gravar var vackert dekorerade med blommor, girlander och godis. Det blev sà pàtagligt att marken var fylld av reserna efter âlskade familjemedlemmar och vânner, gravarna hade fyllts med saknad efter och kârlek fôr de dôda.

"En levde inte ens en dag."

Pà en av gravarna stàr det lustigt nog Sofia. Notera den tre meter hôga julblomman i bakgrunden.

"Alla âr vi lika infôr dôden"?

Samma sak hâr.

Sagan om den annorlunda fôdelsedagen

Hârskna datorer gôr livet surt fôr utbytesstudenter! Fôdelsedag kan resultera i tàrtning! Vanligt fejkblod kan vara RINNIGT!!

Fôrst ska jag bôrja med att ursâkta mig fôr att jag inte har uppdaterat bloggen sen den senaste istiden. Hade lite muck med datorn, men har det (uppenbarligen, duh) fixat sig. Till fôljd av detta kommer jag att producera en del saker postumt.

Jag har forfarande inte berättat om min födelsedag! Eller vad som hände dagen innan. Jag börjar där:

Det var en gáng, i ett fjärran land, en skola där alla högtider firades genom att alla tog girlander och andra dekorationer till skolan för att pynta sina klassrum. Den här dagen firades Halloween och Día de los Muertos – de dôdas dag – och alla glada elever som ság fram emot festligheterna och det korta lovet och hade pyntat sina klassrum med traditionella orange och svarta silkespapper med utklippta dödskallar, smá skelett och vackra girlander. Pá väggen ovanför kafeterian hängde en jättestor spindel i ett gigantiskt nät bredvid en hängd docka i naturlig storlek, man kunde se dem báda över muren om man stod utanför skolan. Själva kafeterian var sprängfylld med pappersdekorationer!

När jag kom till skolan var flera av mina polare frán klassen upptagna med att pynta gräsmattan utanför skolan. Jag fick gá ifrán lektionen för att hjälpa till, och med blomblad frán den orangea blomman man pyntar gravar med under den här högtiden tecknade vi en 3 gánger tre meter stor dödskalle och skrev skolans dödsruna i gräset, vi satte upp kors och pá korsen skyltar som berättade vem som hade mulat och pá vilket obehagligt sätt: Felix frán min klass, som har en stor näsa “dog” av fraktur i tabiqen (vi var tvugna att plugga in de medicinska namnen pá massor av smá dumma ben i biologin – bland annat näsbenen).Toño dog av ögontransplantation (alla i klassen tycker att han har stora ögon), Brenda blev levande begraven och de tvá dsciplinlärarna vars jobb är att hálla pli pá alla smá busiga elever dog av att inte ha tagit med sig sitt studentbevis respektive av en dálig student. Profesor Machuca, kemiläraren som alla tycker om, “murio en acción, XXX”. Rektorn drunknade i den nybyggda fontänen. Vi skämtade om att ge korta, lilla Linda en dödsorsak, “ihjälklämd av en myra” men det verkade som att korsen inte räckte till.

Lektionerna slutade vid tio, men jag, Andrea och Linda drog nágra minuter tidigare. Vi skulle nämligen vara med i jazzdansgruppens framträdande och ville hinna byta om – dagen innan ákte Linda och jag in till Tlalnepantlas centrum och sistaminutenköpte de svart-vitrandiga halternecklinnen vi behövde för dansuppvisningen, vi hade bara repeterat ett par gánger och det var bara kanske femton av trettio som dök upp.

Dagen D stod vi dá där, ett par killar och dussinet randiga tjejer som en flock nervösa zebror och hepp, hepp, alla radade upp sig pá basketplanen medan hela skolan tittade pá och sen bar det av med Tokyo Drift och Temperature. Alldeles lagom till att reaggetongruppen ocksá hade dansat färdigt kom ett par medeláldersdamer, högt uppsatta señoras inom skolstyrelsen antar jag, spatserande och beklagade sig över att de hade missat dansgruppernas framträdanden.

Sá upp igen. Ett, tvá, tre, piruett, glöm inte att le, speciellt om du gör ett misstag. Jag gjorde faktiskt inte bort mig (mycket), men flinade ändá som en galning hela tiden, helt enkelt för att det var sá kul att dansa.

Solen gassade pà utav bara den och att jag brânde mig i nacken och pà armarna. Samtidigt i Sverige hârjade snôstormar.

Fram tills ettiden hängde jag runt fontänen och pratade med olika personer, mestadels Mario, Linda och Bertha – de senare lärde mig en lite... annorlunda verision av Las Mañanitas, den lokala motsvarigheten av Ja má hon leva:

El día en que tu naciste, Den dagen dá du föddes,
Murierion todas las flores, dog alla blommor,
Las vacas no dieron leche, kossorna gav ingen mjölk
Y los pollos se suicidieron. och kycklingarna begick självmord.
El día en que tu moriste, Den dagen dá du dog,
Nacieron todas las flores, föddes alla blommor,
La vacas ya dieron leche, och dá gav korna mjölk,
Y los pollos resucitaron! och kycklingarna áteruppstod!

Men sen började det redan dra mot tvá- eller tresnáret och vi behövde alla gá hem och förbereda oss inför den sedan länge planerade festen hemma hos Bety. Dessutom hade jag nágra dagar tidigare köpt papel picado, silkespapper med utklippta bilder föreställandes festande skelett, för att göra ett ofrenda, ett traditionellt altare man sätter upp under el Día de los Muertos med blommor och dekorationer och foton pá nära och kära som gátt bort. Ofrendat ska dessutom utrustas med godis och mat som den döde tyckte om, samt ett sorts bröd som heter Pan de Muertos och de där orangea blommorna som man även pyntar gravarna med här – en underlig växt som páminner om en skum korsning mellan nejlika och en apelsin. Maten ska âtas upp efter tre dagar, men hâr tvivlar jag lite – vissa sâger att man inte alls ska lâmna mat pà bordet, eftersom man fôrolâmpar den dôde nâr man âter upp kâket.

Det var som sagt jag som skulle sätta upp ofrendat. Resten av familjen kommer frán staten Jalisco där man inte har sána här traditioner.

Jag och mina systrar kottade till det närmaste köpcentret för att införskaffa Pan de Muertos, chokladskallar samt en teddybjörn – jag hade nämligen planerat att klä ut mig till varulv för festen senare pá kvällen och behövde “päls” frán nágot ludet.

Vi átervände med bröd och chokladskallar, men utan ludd, sá jag fick helt enkelt nöja mig med lite ansiktsfärg frán en papelería.

Det hâr âr en tradition jag gillar!

Väl hemma igen satte vi snabbt upp ofrendat pá soffbordet, och med andan i halsen och stressat som en jag vet inte vad slängde jag mig in i duschen, rafsade pá mig svarta kläder och började sminka mig till En elak docka. Jag var bara halvfärdig när Linda kom och hon var ändá en timme försenad!

Innan vi drog rafsade jag át mig flaskan med fejkblod, jag var säker pá att nágon inte skulle ha hunnit fixa utklädnad och tänkte att flaskan skulle kunna komma till pass.

In i Lindas farbrors/morbrors bil, iväg till festen. Under hela vâgen dit sàg vi flockar, svârmar av smà utklâdda barn som var ute och tiggde godis med fôrâldrarna i slâptàg – Ciudad de Mexico âr en farlig stad.

Vi kom fram till Betys hus, där jag upptäckte att 1) Berthas páse med smá chockladskallar var väldigt platt och lág misstänksamt nära min bak, och att 2) hon inte hade klätt ut sig och att fejkblodet visst skulle komma till användning. Vi hoppade ur bilen med Lindas utklädnad i högsta hugg, sprang in pá Betys gárd och hälsade pá folk till höger och vänster, in i ett rum där Linda kunde klä ut sig till Satanistisk kattunge.

Det âr synd att jag inte fick med mig kameran: âven om vissa inte hade klâtt ut sig sârskilt bra – nàgon hade bara fàtt tag pà en Ondskefull drottningsutklâdnad och Raùl dôk upp i samma Misfits-trôja han nâstan alltid bâr – men Eyber hade en ganska kufisk munkdrâkt och Brendas klânning verkade vara en korsning mellan bal och begravning. Hon fôrestâllde La Caterina, den mexikanska personifieringen av dôden.

Resten av kvâllen hade râtt typisk festkaraktâr. Nej, vi hade inte tequila – en hel del av mina kompisar blandade vodka (vad sjutton…? Hâr àker man jorden runt fôr att uppleva nàgot exotiskt, och sà pimplar tonàringarna vodka.) med saft, eller sà tog de en ôl (eftersom jag nâmde tvà alkoholhaltiga drycker kanska vissa uppfattar det som om vi hade vârsta fyllefesten, vilket inte stâmmer. Det var bara en kille som drack fôr mycket). Vi hâllde fejkblodet pà Berthas hals men det var lite vâl rinnigt och hann nog nâstan ner till naveln pà henne innan det torkade. Jag pratade med en av hennes vânner som var dâr, en làngtradarchaffis som bestâmt hâvdade att han kunde allt om sitt âlskade Mexico. Luis fôrsôkte lâra mig att dansa och jag kânde mig lite avundsjuk fôr att alla andra kunde.

Nâr klockan slog tolv blev jag helt plôtsligt myndig – fick râtt att ta kôrkort, rôsta och smaka pà ôlen lagligt – och fôr att fira det blev jag utputtad till mitten av golvet och alla sjông Las Mañanitas fôr mig, fast varianten utan de sjâlvmordsbenâgna kycklingarna.

Dagen efter vâcktes jag vid tiotiden av att min familj sjông Las Mañanitas. Jag flinade yrvaket, tackade, och sov sedan tvà timmar till.

Det var tidig eftermiddag nâr vi kom ivâg till min ôverraskning. Mina smàsystrar hade pratat om den i mànga dagar, retat mig med att det var en restaurang vars namn bôrjade med X och slutade med A, likt barn som dinglar en kôttbit framfôr en hund och sedan rycker undan den précis nâr djuret ska hugga till, tisslat och tasslat som upphetsade rumpnissar.

Vi satt i bilen och det var bara ett par minuter kvar till X*******a nâr min familj glatt satte en ôgonbindel pà mig. Och sen var vi dâr. X och a visade sig vara Xochitla, ett naturreservat som nischat in sig och driver en park med en hel mângd familjeaktiviteter. I Xochitla kan man spela fotboll, hyra cyklar med sâten fôr en till sex personer, klâttra pà klâttervâggar. Eller besôka monsterbuffèn i restaurangen.

Vilket vi gjorde.

Den hâr bilden lyckades jag ta av ren tur. Mina systrar ser inte ut sàhâr i verkligheten, men jag lade upp fotot eftersom jag bara âlskar den hâr sortens dumdumbilder.

Efteràt promenerade vi i parken. Nayeli var ràsur eftersom fôrâldrarna hade lovat henne att de skulle hyra en av de stora fyra- eller sexmannacyklarna, men den dagen hade vi helt enkelt inte tid, vi var tvugna att àka hem och fôrbereda tàrtan till kalaset vi skulle ha pà kvâllen.

Den vâldigt lilla festen âgde rum i huset dâr flera av mina tios, det vill sâga farbrôder och morbrôder, bor tillsammans med vâninnan Danelia och hennes hyperaktiva barn: Catherine (hur stavar hon det egentligen?) som âr vâl en sisàdâr sju, àtta àr gammal och Tony aka Antony, en tre àr gammal liten rumpnisse som stândigt ramlar omkull, har jâttefladdriga ôron och alltid gôr saker som han inte fàr. Vilket resulterar i smisk, och dà menar jag ordentlig gammaldags smisk med ett bâlte som jag hàller hânderna fôr ansiktet fôr att slippa se.

Nufôrtiden bor âven den fruktansvârda labradoren Dolly hos dem. Fôrut bodde den galna tiken pà vàrt tak med vàr fôrsta hund, Tobi – som var en sjâttedel av Dollys kroppshydda. Det var helt kaotiskt. Smàsystrarna ville inte gà upp pà taket utan sâllskap (lâs “utan nàgon som hôll retrâttvâgen ôppen”). Âven om hyndan fortfarande beter sig som om hon fàr mer knark ân hundmat verkar hon i alla fall vara lycklig, nu nâr hon slipper spendera all sin tid pà ett tak och bor i en familj som âr kapabel att ta hand om henne. Men det hâr âr helt och hàllet ett sidospàr. Nu forsâtter vi med fôdelsedagen.

Alla i familjen som inte bor i fjârran stater eller i USA var dâr, vilket blir… 16 pers. Jag hjâlpte till att dekorera tàrtan som Chayo hade bakat nâr nàgon plôtsligt ropade att jag skulle komma ut ur huset. Hôgst upp pà gàrdens – nàja, nàgra kvadratmeter avskiljda fràn vâgen utanfôr av en mur – hursomhelst, hôgst upp pà den muren satt tio Christian med en stor Batman-piñata. Jag var utom mig av glâdje.

Jag var inte bara glad ôver att det var en Batman-piñata, jag var dessotum glad ôver att det INTE var en prinsesspiñata.


Under en làng tid hôll vi pà med lekar och tâvlingar och los tios gav pengar till de barn som vann. Tâvlingarna var saker i stil med hela havet stormar, vem kan smâlla sin ballong fôrst efter en norsk fylla, kramleken, men ocksà dryckestâvlingar i kategorierna kvinnor, barn och mân. Alla tâvlade generellt sett med cola, men jag med mineralvatten och nâr det var mânnens tur hade vi spâtt ut lâsken lite grann med ràa âgg. Det var vâl det vârsta som hânde, fôr att vara en artonàrsfest var den nog ovanligt barnvânlig.

Rà âgg och cola. Bon apetit.

Sen gick vi loss pà piñatan. I bôrjan slog alla lôst eftersom det âr roligare om den hàller lânge, men det var en vâldigt hàllig piñata och det tog ett bra tag innan vi lyckades slà upp dess papier-machèskal. Vad hânder nâr man har slagit sônder piñatan? Under ett fôdelsedagskalas vi besôkte blev en prinsess-piñata sônderpangad och nâr jag sàg (och deltog i, nàgot màste man ju roa sig med) det kokande havet av armbàgande och knuffande barn studsade ett otal darwinistiska fraser runt i huvudet pà mig: de svaga gàr under. Survival of the fittest. Djungelns lag.
Till vânster ger Tony, iklâdd Batmans mantel, den stackars piñatan vad den tàl.
Till hôger gàr mamma Chayo loss.

Man skulle ocksà kunna uttrycka det som en helt ny tillâmpning av ordet anarki. Det var ungefâr samma sak som hânde den hâr gàngen. Efter att alla hade rafsat àt sig mycket de kunde blev Batman styckad och sônderriven och battingarna klâdde pà sig de olika kroppsdelarna.

Hâr ser vi kusin Michelle, redo att dânga pàlen i parpier-machèn, trots det faktum att piñatan innehàller Tony och inte godis

Man tager vad man haver. Fàr man inget ben rycker man àt sig nâsan!

En annan lustig tradition som mexikanerna firar fôdelsadagar med handlar om hur man skâr upp tàrtan. Jag ska fôrklara processen i nàgra enkla steg:
1. Tàrtan placeras framfôr fôdelsebarnet och de ôvriga nârvarande personer sjunger Las Mañanitas.
2. Alla uppmanar fôdelsedagsbarnet att ta ett bett av tàrtan: “¡Que le muerde!”
3. Nâr fôdelsadagsbarnet biter i tàrtan placerar snabbt en person i nârheten en hand pà fôdelsadagsbarnets huvud och applicerar med màttligt vàld huvudet i tàrtan. Pà grund av detta brukar den som fyller àr oftast snabba sig pà, hugga till mot bakelsen likt en haj pà diet. Eftersom min tàrta bestod till stora delar av brôd och jag fôrsôkte snabba mig pà studsade jag upp och môtte pà uppvâgen en hand som vânskapligt ville presentera mig fôr sin vân tàrtan.
4. Nâr tàrtan vâl befinner sig bade framfôr och pà fôdelsadagsbarnet skâr hon/han upp tartan. Den tàrtbit som har bit-, nâs-, pann- eller kindmârken ges till fôdelsadagsbarnet.

En tradition i klassen âr att nâr nàgon fyller àr bidrar alla till en tàrta, gârna med vâldigt krâmig konsistens, och att man sedan under rasten pryder fôdelsedagsbarnets ansikte helt och hàllet med tàrtan pà det sâtt som beskrevs ovan. Pà grund av min tàrtas nàgot hôgre densitet undkom jag med en lindrigt klibbig hy och nâssborrar igentâppta av strôssel.

Vete fasen om det syns, men jag lovar, pà den hâr bilden har jag faktiskt mina olfatiska organ helt tilltâppta. Vilket skulle kunna fôrklara den mystiska tàrtdoft jag kânde under resten av kvâllen.

Det var en fôdelsedag utan min biologiska familj, utan en grà hôstdag med lôv pà marken, utan lussebullar och lukten av inslagspapper och tàrtljus, utan Ja mà hon leva. Det var en fôdelsedag med en annan familj, med en tàrta, med en piñata. Det var en vâldigt annorlunda fôdelsedag.

Jag âr glad att jag fick uppleva den.

Trafic jam

Utbytesstudenter viker ut sig! AFS-coordinatorers skägg kan vara STICKIGA!!

Just nu sitter jag i en skola, och inte vilken skola som helst: min AFS-coordinator är nämligen rektor här (stor kramgo man med stickigt skägg). Det är en liten byggnad och det gár bara ca 50 elever här (har inte nán aning om hur mánga som gár pá min skola, men jag skulle uppskatta dem till ett par hundra). Mysigt inredd, här pá kontoret stár en finsk flagga och en liten Edward Scissorhands-staty.

Varför jag är här? Jag och nágra andra utbytesstudenter som vi ska ansluta oss till ska göra reklam/en dokumentär för AFS!

Eftersom det rör sig om en organisation som är icke vinstdrivande och eftersom det handlar om att informera andra som är intresserade av att utbytesstudenta anser jag att jag kan göra detta utan att spola ner min självaktning i toaletten.

Jag ska underätta er om hur det avlöpte när jag kommer tillbaka.

...

NU har jag kommit tillbaka.

Sá hur gick det? Jovars. Det funkade väl.

Jag fick träffa tre andra AFS:are som bor häromkring; Elsa frán Frankrike, Elias frán Belgien och norske Runar, vars namn alla mexikanare uttalar som Roonar. Vi fyra hoppade in i volontären Rosalbas bil, satt fast i trafiken i jag vet inte hur länge (min klocka har gátt sönder), ság en gigantisk militärförläggning där Rosalbas pojkvän arbetar, satt fast i trafiken lite till, kom fram till vad sávitt jag förstod var AFS Mexicos National Office, pratade med nágra andra volontärer...

... Och sen spelade vi in.

Vi fick, framför en kamera, svara pá nágra frágor om varför vi valde att áka till Mexico, hur vi trodde utbytesáret skulle páverka oss som personer, om vi höll med om att AFS:s versamhet bidrog till fred i världen och varför och liknande saker som inbjöd till luddiga formuleringar och klavertramp. Själva intervjun skedde pá franska eller engelska, men vi skulle alla avsluta med nágon improviserad, klämmig fras pá spanska.

Jag drog till med "El mundo es muy cerca, si quieres recibirlo". Det vete fasen om det var gramatiskt korrekt, men översatt blir det "Världen är väldigt nära, om du bara vill ta emot den". (Det är nästan sá att man kan höra det sentimentala pianoplinket.)

Runar blir grillad

Efter kanske nán timme (tiden läker kanske mánga sár, men inte har min klocka blivit bättre, sá jag hade fortfarande rätt luddig tidsuppfattning) hoppade vi in i bilen igen, satt fast i trafiken ännu lite mer, át lunch pizza till lunch - jag ville käka tacos (det finns hur mánga varianter som helst och jag har bara prövat en), men de andra ropade förskräckt "Tacos!? Nej! Det äter vi varje dag!!".

Vänster till höger: Rosalba, Runar, Elsa, Elias. Min familj fick välja mellan mig och Runar, men valde mig eftersom Chayo hellre ville ha en kvinna.

Det var báde kul och förvirrande att umgás med dem: Elsa talar bara franska och lite spanska, Elias talar franska (mycket med Elsa), engelska och lite spanska. Min spanska är inte heller perfekt, jag talade mest engelska, och lite svenska med Runar som inte lärt sig mycket spanska än. Han i sin tur snakkede lite norsk med mig och engelska med Elias, och lite med Rosalba och Elsa.

Detta summeras upp till en bil med fem personer och fem sprák.

Och om ni tycker det är förvirrande, har ni inte sett den emxikanska trafiken vi satt fast i.

En bil kommer lastad. Med militärer frán Rosalbas pojkväns förläggning.

Dagens citat: (eftersom jag inte kan stava pá norska blir det látsasfonetiskt) "Jeg HAter narkisar!" - Runar

Du sköna nya värld

Vanligt flygplan SMITTHÄRD! Utbytesstudent smugglar knark i FRUKT!! AFS-Volontärer chockades svárt av blodbad pá flygplats: "det bara sprutade ur näsan"!

Tvá dagar innan jag skulle áka blev jag förstás förkyld som f*n (min enda glädje blev att säkert en fjärdedel av mina medpassagerare pá planet ocksá skulle bli det efter fjorton timmar med mig). Mamma packade med mig sá mycket mediciner att jag fruktade at jag skulle fastna i tullen och fá tjugo árs fängelse för drogsmuggling (det enda som faktiskt konfiskerades pá Mexicos flygplats var det ÄPPLE jag tagit med som matsäck!).

Panikpackade kvällen innan. – Om du ska lämna ditt hem och vara borta i tio mánader, FÖRBERED DIG ÁTMINSTONE EN VECKA I FÖRVÄG. Tro mig, ensam hade jag inte klarat av det.

Pá flygplatsen var jag inte, som jag hade trott att jag skulle vara, en snyftande sugfisk som máste bändas bort frán mina föräldrar med váld, utan snarare lite smátt ivrig att komma iväg. Ja, jag vet, abnormalt beteende, men jag skyller det pá sömnbrist och infektion.

Nágonstans under flygningen tappade jag bort mobiltelefonen, antagligen i samband med flygplansbytet i Frankfurt.

Ság Grönland frán flygplanet, glaciärerna som kalvade smá smá isberg ut i havet, fjordarna, de frusna floderna, och nágra enstaka plätter med grönt. Det var fantastiskt – fram tills dess att vi landade, var det enda som gjorde mig entusiastisk under den translantiska flygningen. Inte ens Ice Age 2 dubbad till tyska/spanska förmádde lyfta mig ur tristessen.

Efter fjorton timmar var det dags att säga hej till marken igen. Jag och hostade och snöt mig min väg fram till pass- och visumkontrollen. Jag var tvungen att fylla i en blankett om hur länge jag skulle stanna och var, och om jag hade med mig 1) vapen 2) penger eller 3) animaliska produkter eller färska grönsaker (sá upptäckte de mitt äpple), mediciner för personligt bruk (det var det jag tänkte pá när jag kryssade i "Ja") etc. Ett gäng AFS-volontärer som plockade upp kanske femton utbytestudenter pá flygplatsen hittade mig och chockades när jag snöt mig och började blöda näsblod. Mycken hjälp erbjöds dock.

Jag träffade den enda australienskan som kommit till México och pratade med henne/snarkade pá henne under den 3 timmar lánga bussfärden till hotellet i en stad som heter Cuarnavaca eller Guernevaca eller nát.

Väl framme át jag en banan som fanimej inte kan ha varit längre än 10 centimeter innan jag stupade i säng (sov bara nágra timmar pá planet).

Blev väckt av att min rumskamrat Alex, enda amerikanen i Mexico, kom in. Vi pratade om en hel del den natten, bland annat om hur mycket alla hatar Bush.

Utsikt fràn hotellet

Dagen efter var det info och pá kvällen talangshow, där alla skulle presentera nágot frán sina respektive länder. Jag upptäckte att medan jag var den enda frán Sverige som kom hit, varr den norska delegationen tamejfan 10 man stark, Finland blev kanske 10 personer fattigare och danskarna máste ha varit átminstone 7 stycken.

AFSvoluntârer tar gruppfoton med allas kameror, ôverlastade med smà digitalkameror likt mânskliga julgranar... Det hâr upprepades sà klart varenda gàng nàgon ville ta en bild av mer ân tre personer.

Pá kvällen dansade Irina, enda argentinskan, tango med en mexikansk AFSvolontär, fransmännen sjöng bakom en stor tricolor, danskarna visade upp en barnramsa där man sjöng om olika kroppsdelar och bland annat skulle skaka pá foten, näsan, rumpan, vilket japanerna tyckte var kul. Sagda japaner hade senare karateuppvisning. Alla var imponerade. Norrmännen spelade upp "Askeladden lurar trollet" (jag antar att nationaleposet “Peer Gynt” var lite för längt) men eftersom de var sá mánga spelade hälften träd - tur att jag tackade nej till deras erbjudande om en roll. Tyskarna presenterade en ordlek som verkade handla om friterad fisk (?). Australienskan, Lucy, sjöng reklamsángen till Vegemite (jästextrakt man brer pá smörgásar) och bjöd alla pá denna stolta australiensiska tradition (Vegemite since 1923. Det engelska Marmite är tydligen en ripp-off). De tjeckiska tjejerna lärde oss den viktigaste frasen i det tjeckiska spráket: “kan jag fá en öl?”. Och jag dá? Som ensam svensk var det upp till mig att försvara vár stolta nations heder, sá vad annat kunde jag göra än att framföra, med Lucy som vikarierande midsommarstáng, The Swedish Midsummer Frog Dance. Skulle jag göra bort mig var det lika bra att göra det ordentligt. Fullt medveten om min förmága att sjunga bad jag alla att hálla för öronen och började skrála och skutta runt Lucy. En grönländsk tjej, Luuiisa, sjöng faktiskt pá riktigt. Ensam. Framför 96 andra utbytestudenter plus dussinet volontärer. Om det inte är modigt, säg mig vad som är det.

Efter talangshowen var det dags att partaja, men jag hade fortfarande inte sovit mycket och pallade bara hálla igáng i nágon timme. Vet inte varfôr, men kameran blir alltid lite underlig nâr det âr môrkt.

Morgonen efter: buss tillbaka till Ciudad de México, pratade med en av tjeckerna, en finsk tjej och dansken Anna. Luuiisa visade bilder frán sin hemstad och det var isberg i bakgrunden!! Jag var nervös som jag vet inte vad, blev orolig varje gáng bussen stannade vid en korsning för att jag trodde att det var dags att gá av och möta den familj som skulle bli min under de nästkommande 10 mánaderna.

Bussen stannade vid flygplatsen och jag gick av och nágon knackade mig pá axeln och där var de, min familj, mamma María, pappa Pepe, mina smásystrar Itzel och Nayeli, den senare som världens sötaste trädgárdstomte, med en fin skylt, "Welcome Sofia", och en blombukett. Spanskaundervisning sen sexan hade inte förberett mig för det här, jag fick knappt ur mig ett ord. Vi hoppade in i bilen och ákte till Tlalnepantla, mitt nya hem och högkvarter.

Det första jag reagerade pá när vi kom fram var att det växte ett limeträd innanför den mer än tvá meter höga muren som omgärdar huset (frán bussen ság jag massor av murar med taggtrád eller krossat glas ovanpá, men várt hus har "bara" en mur). Det andra var den otroliga mängd prydnadssaker och torkade blommor som fanns överallt i huset. Det tredje var de tvá stora gula ostar som stod och myste i köket - märk väl, inte i kylskápet, utan permanent pá bordet. Mjölken stár i skafferiet. Det fjärde var den samlade styrkan hos allting rosa (allting som kan vara rosa är det) i det rum där jag för tillfället sover - pá fredag ska jag flytta in i ett gästrum. Det femte var hunden. I Mexico har man tydligen sina hundar pá sitt tak. Sen jag kom hit har jag sett fyra hundar pá tak, men inte en enda pá gatan. Den enda beskrivningen jag fick av familjens husdjur innan jag kom hit var "F. PODUL.", sá säg mig, skulle inte du blivit förvándad om du presenterades för en lurvig skuttande hund som bor pá ditt tak?

Samma dag som jag kom hann jag ocksá beta av mitt första besök pá KFC, besöka en farbroder/morbroders (hur var det egentligen?) hus och familj, gá pá min första gudstjänst (min familj är katolsk) och göra bort mig - när Itzel gick fram till altaret för att ta nattvarden tillsammans med sina föräldrar frágade Nayeli mig om jag hade hade haft min första "communión". Jag trodde hon menade "är det här din första gudstjänst" och nickade glatt, helt ovetandes om att det hon syftade pá var en ritual man máste genomgá för att fá ta nattvarden (vi redde ut det sen och nu vet jag att gudstj¨nst heter "misa").

Dagen efter var mándag och min första skoldag. Mina nya föräldrar tog mig till skolans reception och en kvinna kom för att tolka (so much for MVG i Spanska steg 4. Man kan inte lära sig ett sprák frán böcker, tro mig!). Det skulle utredas vilken min árskurs motsvarade i mexicansk skola, vilket var problematiskt eftersom Sveriges skolsystem skiljer sig frán Méxicos och jag glömde bort vad motsvarigheten var i det engelska. Sen kottade vi till en nybyggd skolbyggnad som ligger granne med várt hus. Det är en s.k. preparatoria, skolan heter Instituto Acatitlan. Ny tolk, en rundtur och en skoluniform (grá tröja mándag och onsdag, vit tisdag och torsdag, till detta bärs valfria blá jeans och en mörkblá tjocktröja, fredagar fár man bära vad man vill. Jag hade kjol och jacka och mitt blonda hár hjälpte mig inte heller att smälta in. Jag har bara sett tre, fyra andra personer pá skolan med blont hár). Jag placerades i en klass i tredje árskursen (ett ár kvar innan de kan börja pá university) där det finns tvá elever som talar engelska (men inte mycket) som har hjälpt mig och tolkat det jag inte förstár (jag förstár en hel del, men vissa ord missar jag och jag kan knappt tala), men hann inte möta klassen innan det var dags för ny tolk och möte med självaste rektorn i egen hög kostymklädd person, som ville frága om jag kände mig nöjd med min nya skola. Jag uppskattade verkligen all tid och uppmärksamhet de la ner pá mig och att de utan att knussla bjöd in mig som gäststudent (jag slipper betala skolavgifter!) och ansträngde sig för att hitta en klass med ett par engelsksprákiga elever i, sá jag kunde knappast svara nej.

Men sen kom det värsta. Den nya klassen. 31 elever som som jag fick stá framför och som följde min minsta rörelse som nyfikna och hungriga pirayor. De tvá engelsktalande, Linda och Andrea hade följt med runt skolan och presenterade alla för mig men i´ll be damned om ens ett enda namn fastnade. Fast de verkade egentligen inte fientliga, snarare intensivt och energiskt nyfikna. När det blev lunchrast frágde Linda mig genast om jag ville äta med henne och hennes polare, i en paus mellan tvá lektioner blev jag vid ett tilfälle helt omringad, nágon sa att jag hade vackra ögon, nágon frágade om min civila status (- no tengo un novio, jag har ingen pojkvän, men med tanke pá reaktionerna borde jag sagt att jag haft en ändá), en lapp skickades fram till mig med erbjudandet om att förändra den situationen, en av killarna bläddrade i min fickordbok och frágade hur man uttalar "kärlek"... Vad fasen ska man göra? Senaste gángen nágon frágade chans pá mig var i mellanstadiet! Men det kommer gá över om nán vecka, när jag inte är lika exotisk... Hoppas jag...

Men vänta! Jag har inte berättat vad det är för sorts klass! Det är en.... Háller du i dig?
Háller du verkligen i dig?
(Trumvirvel.........) ...klass med inriktning BOKFÖRING!! Ta - DAHHH! Och Räkenskaper! Och jag som trodde jag var färdig med matte och biologi är bokstavligen talat tillbaka i skolbänken. Det var inte mitt val, det kan jag säga dig, men efter allt alla har gjort för att sätta mig i en klass med tvá personer som kan lite engelska - och som jag gillar - kan jag inte be om ett byte. Dessutom fanns det bara en annan inriktning, data. Och vi vet ju hur sána är, eller hur? ;) (hade faktsikt föredragit det, men man kan inte fá allt. Pá revisorlinjen fár jag plugga lite juridik, oväntat men spännande!).

Nágra saker som är bra att veta om skolan: 1) den börjar 7, innan solen gár upp, och slutar halv tvá. 2) Lunchrasten är en halvtimmesláng paus efter 10, som alla ägnar át att köpa godis i den välutrustade kafeterian. 3) Varje klass stannar i ett enda klassrum varje dag, varje lektion. 4) För att fá gá pá toa máste man frága läraren om tillátelse och lämnar man klassrummet under lektionstid máste man bära ett gult kort, annars blir man anmäld. Detta gäller även toalettbesök 5) Och trots dessa strikta regler háller alla pá och tjoar som apor pá speed. Ha. Och sá talar man om bristande disciplin i svenska skolor.

Jag trodde att lärarna skulle vara stenhárda och osympatiska, men där bet jag mig i tán: de är vänliga och sympatiska, även om de tilltalar oss med tredje person plural, sá frágar de om jag hänger med och förstár (inte i contabilidad. Jag skulle inte hänga med i contabilidad om det sá var pá svenska).

Vad mer? Tja... Skolan ligger ju granne med vàrt hus, sà risken att jag blir rànad pà vâg till/fràn den är nog ganska minimal.