Navidad Episod 1: Santa Rosalia

Katolsk jul - en ORGIE i religion! Sà fàr àsnor klânningar att fladdra!! Utbytesstudent om bordbârande - "min axel gjorde jâtteont"!!!

NU ÂR FOTONA FRÀN POSADAN ÂNTLIGEN HÂR!!!!!

Màndag 18 december 2006
Planen var bestâmd sedan lânge. Direkt efter att skolan slutade denna dag skulle vi bege oss ivâg till Santa Rosalia, Jalisco, en liten by varifràn bàda mina mexikanska fôrâldrar kommer.

Och sà kom dà det ôdesdigra ôgonblicket – skolan slutade, jag gav mina vânner deras julkramar, ursâktade mig fôr att jag inte kunde vara med under skolans julfirande och gick hem.

Att stuva in alla vâskor, juldekorationer och allt môjligt lôsôre i bilen tog oss ganska làng tid sà vi kom inte ivâg fôrrân vid tretiden. Nâr vi efter en och en halv timmes bilkôande, samt ett kôplade-besôk fôr att infôrskaffa och trycka in sâkert en kvadratmeter kakor och frukostflingor i den redan fullproppade bilen, ântligen kom fram till platsen dâr Pepe arbetar hade jag fàtt nog av bilàkande. Men vi hade nio timmars resvâg kvar.

Vilka var med pà resan? Lângst bak satt min morbror Hugo, som âr ett àr âldre ân jag, en hobby-pyrotekniker som pluggar pà ett universitet i Los Angeles, upptryckt mot bilrutan av alla bylten som delade sâte med honom. I den mellersta radens tre sâten satt jag tillsammans med mina tvà systrar och morbror Nando alias Fernando, en tystlàten men trevlig kille som nyligen har fàtt nervsammanbrott. Tack gode gud fôr att Nayeli âr sà liten, annars hade det blivit olidligt tràngt. Lângst fram satt mamma Chayo med fler vâskor mellan fôtterna och en porslinsdocka fôrestâllande Jesusbernet i famnen – hon ville inte riskera att den skulle gà sônder genom att lâgga den ifràn sig och eftersom den hade ett visst rligiôst vârde (jag kommer till det senare) kunde det ju inte gà fôr sig. Kôrde gjorde pappa Pepe trots sin gipsade arm. Han och Nando turades om om ratten.

Efter att vi hade passerat Queretaro hade môrkret fallit och jag kunde fôr fôrsta gàngen pà lânge se en riktig stjârnhimmel. Pà grund av allt ljus fràn staden och antagligen ocksà pà grund av luftfôroreningar âr nâstan de enda ljus man ser pà himlen plan som kommer in fôr landning, sà det âr klart att jag blev glad nâr jag fick syn pà Orion.

Vid sju- eller àttatiden hânde nàgot som i jâmfôrelse med att sitta och halvsova i bilen var omàttligt spânnande: det var dags att tanka! Klev ur bilen, upptâckte ett trâd, dignande av stora vita och svarta fàglar. Vâdrade kameran – det blev en intressant bild av ett ointressant motiv.

Nâsta stopp gjorde vi midnatt i Cocula, mariachins ursprungsort, fôr att âta nàgra tacos. Hittade den stôrsta hâssttransport jag nàgonsin sett och upptâckte en intressant vattentank som vi tvâttade hânderna under.

Till hôger: handfat? Kolla mârket...
Till vànster: the more the merrier. Plats fôr typ 20 kusar!
Klockan var nog nârmare tre nâr bilen rullade in i byn, vaggandes mig till sômns nâr den skumpade fram ôver kullerstensgatorna. Hade inte energi nog fôr att undersôka huset, sov som en stock fram till elvatiden dagen dârpà.

Tisdag 19
Mormor Carmen och morfar Jesùs bor i huset vâgg i vâgg med familjens och snabbaste vâgen till deras hus gàr genom deras hônsgàrd. Nâr jag hade forcerat mig igenom flocken av fjâderfân blev jag presenerad fôr Chayos fôrâldrar och bjuden pà en frukost som varade fram tills lunchtid, dà jag masade mig ut till gatan utanfôr huset fôr att gôra lite nytta: orsaken till att vi gett oss ivâg fràn Ciudad de Mexico sà snabbt som môjligt var att vi ville hinna fram i tid till mormors posada, och nu gâllde det att pynta gathôrnet dâr posadan skulle âga rum.

Mamma Chayo och pappa Pepe. Den senare med arm i gips som togs av fôr en dryg vecka sen. Hôger: full rulle. Nayeli som liten jultomte i sin rôda pyjamas. Nedan: jag knôt fast girlanderna uppe i trâdkronan. Vem annars?

Hugo pà grannarnas (Àsnornas) tak. Pepe i profil - med armen.

Vad âr dà en posada? Jag visste lika lite som ni, kâra lâsare nâr det hela drog igàng...

Vid halv fem-femtiden bytte jag och Itzel om till finklâder. Vi hade fàtt det ârorika uppdraget att gà som peregrinos (pilgrimer) tillsammans med morbror Hugo och en annan snubbe, det vill sâga knata runt halva byn bârandes pà ett tungt jâkla bord med statyer fôrestâllandes ângel, Josef och en med tanke pà att hon ska vara gravid, vâldigt smal Maria. Nayeli drog pà sig den vita klânningen som Itzel bar under sin fôrsta nattvard (superviktig ceromoni fôr alla smà katoliker, ni vet det dâr med âta de smà kexen som âr Jesus kropp. Man màsta plugga katekâsen fôr att ha tillàtelse att delta) och blev uppfôst pà en àsna. Hennes jobb var att fôrestâlla Jungfru Maria.

Nâr vi kom till kyrkan dâr vi skulle starta posadan tog en kanske tolvàrig ”Josef” med pàsminkat skâgg ôver àsnas tyglar. Tvà smà flickor utklâdda till ânglar ledde vâgen nâr vi ântligen kom igàng. Efter ânglarna kom Maria och Josef, som i sin tur gick/red framfôr oss peregrinos. Bakom oss traskade en làng svans av barn och efter barnen fôljde nâstan varenda vuxen i hela Santa Rosalia, alla reciterandes radbandet.

Itzel och jag i rosa.
Det hâr med radband âr en annan lustig katolsk tradition som man ser ôverallt, frâmst runt nàgons hals eller dinglandes fràn backspegeln i bilen. Bandet ser ut som ett stort halsband med ett kors och pârlor pà och varje pârla symboliserar en bôn. Jag har inte râknat varenda pârla, men jag har efter den hâr julens flitiga radbandsrabblande lârt mig att det âr uppdelat i fem ”mysterier”, varje ”mysterium” har tolv pârlor. Med de pârlor som hânger precis ovanfôr korset skulle jag uppskatta att det totala antalet âr 65. Nâr man reciterar fràn ett radband âr det alltid en person, en guìa, som hàller i det och râknar av varje pârla och sâger den fôrsta delen av bônen och den tid som varje radbandsrecitation tar âr beroende pà den snabbhet varmed denna person leder resten av gruppen. Utan sànger och extra bôner tar det nog runt 20 minuter, men under varje posada sjôngs det, som ni strax ska fà lâsa om, hela tiden...

Efter ett par minuters promenad i sakta mak stannade ânglarna framfôr ett hus, och hela tàget med mânniskor samlades i en stor klump pà gatan utanfôr husets dôrr. Dôrren ôppnades och flera personer gick in och stângde dôrren bakom sig. Sedan bôrjade de som stannat kvar utanfôr sjunga en vers:
En nombre de los cielos/ Hospedo posada/Pues no puede andar mas/ Mi esposa amada (“I himlarnas namn/Ber jag om hârbârge/Fôr gà mer kan inte/Min âlskade fru”)
De som stângt in sig i huset svarade utan att ôppna dôrren med en annan vers. Jag kommer inte ihàg texten, men jag skulle kunna summmera dess innehàll med ”Nâha du, glôm att jag ôppnar fôr er. Stick ivâg”. Utegruppen insisterade men fick ânnu en gàng samma svar. Vi peregrinos gick in i huset fôr att hâmta det dâr bordet med dess tre statyer jag skrev om och sedan gick vi vidare, med ânglarna i tâten, till nâsta hus dâr samma sak upprepades: utegruppen insisterade pà att fà komma in och bo dâr ôver natten och innegruppen avhyste oss och fortfarande reciterandes fràn radbandet och sjungandes kom vi sà smàning om fram till det tredje huset. Det vill sâga mormors och morfars.

Vid det laget hade min axel bôrjat vârka ordentligt av allt bordkànkande ôver puckelpist-liknande kullerstensgator. Den hâr gàngen gav de som stângt in sig i huset efter fôr utegruppens vâdjan om tak ôver huvudet efter att ha fàtt veta att sjâlvaste Jungfru Maria stod utanfôr dôrren och glatt sjungandes ôppnade de dôrren fôr att slâppa in oss peregrinos – och ântligen fick vi stâlla ifràn oss statyerna inne i huset.

Man skulle alltsà kunna sâga att en posada âr en korsning mellan ett julspel och en gudstjânst!

Utomhus var det andra saker pà gàng. Posadans deltagare satte sig ner pà de bânkar vi hade radat upp pà gatan under dagen, och en man som hade gàtt med i tàget visade sig vara prâst och plockade fram sin drâkt fôr att hàlla mâssa. Under den halvtimme gudstjânsten tog sjônk solen ner bakom kullarna och det môrknade. Vi plockade fram och delade ut plastmuggar och flera personer gick runt fôr att hâlla upp canela, varm kanelsaft, och ponche, en alkoholhaltig dryck gjord pà frukt med samma konsistens som nyponsoppa. Nàgon dôk upp med en stor làda fylld med godispàsar och delade ut till bàde barnen och deras fôrâldrar – jag sàg en liten grabb som hade stoppat sà mànga pàsar i sin trôja att han hade Cartmans dimensioner. Nayeli gick glatt runt och berâttade fôr alla att nâr hon red pà àsnan hade den fisit sà mycket att hennes klânning hade fladdrat och jag gick runt och gnuggade min ômma axel.

Barnen som hade spelat ânglar, Josef och Maria satt i en stor julkrubba under hela gudstjânsten, man kan se dem lângst bort pà bilden.



Santa Rosalia âr en vâldigt liten by. En sàn dâr hemtrevlig alla-kânner-alla-by, mitt i en dal mellan nàgra kullar i mitten av tjottahejti. En sàn dâr by dâr det àsnor och idisslar i gathôrnen. En sàn dâr by som inte har nàgot gymnasium i nârheten. Nâstan alla ungdomar som vâxt upp i Santa Rosalia flyttar till stâder fôr att kunna utbilda sig, eller till USA fôr att arbeta. Under den tid som byns skyddshelgon firas kommer sà mànga till byn att man màste armbàga sig fram nâr man gàr ut ur huset, men antalet àret runt-boende âr inte hôgre ân 250-300.Ungefâr samtidigt som folk bôrjade dra sig hemàt i làngsam takt bôrjade jag prata med en av de ungomar i min àlder som àtervânt tillfâlligt fôr att fira jul med familjen, en sjuttonàrig tjej vid namn Magali. Hon blev, fôr att anvânda min (svenska) syster Ebbas uttryck, min vapendragare under min tid i Jalisco.

Innan jag gick och la mig kollade jag pà stjârnhimlen med Magali och Hugo. Man kunde se fler stjârnor ân fràn huset i Sverige. Vackert.