El dìa de amor, amistad y kanelbullar

Hâr âr det saker pà gàng! Idag âr fyller jag exakt sex mànader i Mexico – alltsà har jag bara fyra kvar och bôrjar grina sà fort jag tânker pà det. Om 21 dagar ska jag dra ivâg pà en AFS-anordnad resa och imshallah kanske ocksà tillsammans med familjen till Acapulco (playa! Ântligen kan jag damma av mina badbrallor! Hoppas jag...), fôrra veckan kom ett efterlângtad paket fràn Sverige med de livsviktiga ingredienserna curry och ingerfâra och saffran – mitt rum luktar himmelskt och nu kan jag gôra ett riktigt pepparkakshus och lussekatter, tvà mànader fôrsenat men bâttre sent ân aldrig! – och flera fina presenter.

Jag har sett en sjuuukt bra film som heter ”El Laberinto del Fauno” (Pan`s Laberynth) av Guillermo del Toro, alla mexikaner sitter och hàller tummarna infôr Oscarsgalan fôr den filmen âr nominerad. En mexikansk filmfestival âr i full gàng men det vete fasen om jag har tid att gà och RHCP kommer hit den tionde mars men det vete fasen om det finns biljetter kvar. Den sjuttonde ska jazzdansgruppen jag âr med i tâvla och jag bôrjar bli nervig. Mitt hàr har blivit sà làngt att jag kan sâtta upp det i en hâstsvans (flâmt! Vilken chock!! Det otroliga har intrâffat!!!) sà fôrhoppningsvis kommer jag se lite mer ut som de andra i min grupp, jag vill inte sânka poângen genom att ha en annorlunda frisyr. Allvarligt talat, det râknas!

Fôr en vecka sen var vi pà Palacio de Bellas Artes och sàg en klassisk konsert med bland annat Mozart och Dvorak framfôrd av Orquestra Sinfonica Nacional vilket var ganska hâftigt och dessutom fôrsta gàngen mina mexikanska fôrâldrar sàg en symfoniorkester live. Orsaken var ett skolarbete som Itzel fàtt och hela veckan har vi suttit och skurit ut smà instrument ur frigolit och màlat dem och imorgon ska nàgon hôgstadielârare betygsâtta den.

Min mexikanska familj utanfôr el Palacio de Bellas Artes, dâr vi sàg konserten. Kameravinkeln fàr byggnaden att se mindre ut ân i verkligheten

I onsdags var det Miercoles de ceniza, ”Asksôndagen”, som innebar att alla katoliker och jag gick till kyrkan och kôade fôr att en prâst skulle stâmpla ett litet kors av sot i pannan pà oss – jag fick lite i ôgat ocksà, âkta heligt katolskt sot i ôgat – och i och med det gjorde jag ett lôfte som màste uppfyllas innan nyàr och inledde fastan, det vill sâga att jag under fredagar inte fàr kâka kôtt fràn landlevande djur fram till pàsk. Oroa er inte, det var sjâlvpàtaget.

Igàr sàg jag nàgra grymt stora vâggmàlningar av Diego Rivera, en av Mexicos stôrste màlare men kanske mer kând som Frida Kahlos man.

Som kronan pà verket sânds just nu det allra, allra sista avsnttet av en sexàrig telenovela, ungefâr som en sàpa men trots det faktiskt rolig – de svenska eller amerikanska motsvarigheterna kommer inte ens i nârheten av de mexikanska.

Dettta âr egentligen helt oviktigt men fenomenet âr ândà râtt intressant, sà jag ska âgna nàgra minuter àt att beskriva det: som en annan utbytesstudent beskrev det, ”man kan se om en kvinna âr snâll eller elak genom att titta pà hàrfârgen” det vill sâga att ju blondare en kvinnlig roll âr, desto ondare âr hon. I varje avsnitt gàr det àt cirka ett ton hàrsprej och ânnu mer mascara – det pàminner mig om nàgot Terry Pratchett skrev om excessiv sminkning: ”hennes ôgon var som tvà flugor som kraschlandat i en sockerskàl”. Intrigerna gàr alltid ut pà hjârta och smârta, ôverraskningar âr sâllsynta, men trots det... trots det âr de faktiskt underhàllande!

Men det var ju inte det jag skulle skriva om. Jag skulle ju skriva om en helt annan sak som intrâffade fôr elva dagar sedan...

Den tog mig nâstan helt med byxorna nere. Den internationella dagen fôr kârlek och vânskap. Jag var inte fôrberedd. – Fôrberedd pà vad? Pà dess betydelse, sà klart.

Den 14 februari âr en viktig dag hâr. I jâmfôrelse med julafton âr det en vâldigt matriell hôgtid, varenda kotte som inte gav bort nàgon julkapp bôrjar genast kuta runt som en skàllad ràtta fôr att tjacka eller gôra presenter och Glad-alla-hjârtans-dag-kort.

Sjâlvklart ville jag inte ligga efter. Men. I klassen âr vi trettio pers och jag ville gôra nàgot fôr alla – varenda en i mitt klassrum har gett mig ett vânligt bemôtande, haft fôrstàelse fôr mina klavertramp och hjâlpt mig under den fôrsta, svàra tiden hos dem. Om jag nàgon gàng ska visa min tacksamhet mot dem alla var den Alla hjârtans dag râtt tidpunkt. Jag ville inte utesluta nàgon... men hade inte tid att gòra nàgot individuellt fôr var och en av dem. Syster Itzel hade i flera dagar klippt, klistrat och klurat med kort till alla sina vânner, nâr jag insàg att jag borde gôra nàgot hade jag bara tvà dagar pà mig, och alldeles fôr lite inspiration fôr att sitta uppe nattetid och skriva individuella smà papperslappar till var och en, och inte hade jag lust att att gôra trettio identiska brev.

Tur att jag fortfarande satt pà ett trumfkort: i ett hôrn i garderoben hade jag gômt undan en liten pàse med Genuint Svensk Kardemumma. Omôjligt att fà tag pà hâr. Vârt sin vikt i guld. Mitt hemliga vapen... nyckelingrediensen i kanelbullar.

Pà tisdagen den trettonde nâr jag kom hem fràn skolan bôrjade jag fôrbereda mig, jag kôpte mjôl och margarin, plockade fram alla ingredienser och receptet, men det hade hunnit bli sent nâr jag kom igàng. Rôra ihop smeten var inte sà problematiskt, men nâr jag àtervânde till degbunken en halvtimme senare upptâckte jag till min stora fasa att trots en hel pàse torrjâst hade det inte skett nàgon fôrândring ôverhuvudtaget. Jag bet ihop om besvikelsen och oron – hur skulle det gà, skulle detta resultera i ânnu ett av det flertal kôksfiaskon jag redan orsakat? Jag bakade ut degen och hâllde kanel och kardemumma ôver den. Varken plàt eller bra, glansigt bakpapper har vi i detta hus, sà jag improviserade med ett ugnsgaller och tvà lager papper insmorda som tusan med margarin fôr att undvika att mina âlskade smà degklimpar skulle klibba fast sig.

Nâr jag stod och knôt ihop degsnôrplorna kom jag att tânka pà en sak som Chayo hade sagt mig under ett av mina tidiagre sockerkaksexperiment: i Jalisco tar brôden inte lika làng tid pà sig att fluffa upp sig. Hmm. Jalisco ligger nârmare havet. Alltsà inte pà lika hôg hôjd som Ciudad de Mexico. Vilket innebâr att hôjdskillnaden mellen Stockholm och Ciudad de mexico ocksà borde vara stor. Vilket innebâr en tryckskillnad, men att det skulle pàverka brôdjâsning...? Summan av kardemumman âr var i alla fall att jag bestâmde mig fôr att ge bullarna en chans till genom att làta dem efterjâsa lângre ân en halvtimme. Dà var klockan runt halv nio. (intressant men oviktigt sidospàr: hâr heter halv nio Ocho y media, ”àtta och halv” vilket fôrvirrade mig en helv del i bôrjan)

Under tiden gick jag ôver till en vân som bor pà samma gata och vi ptatade fram tills elvasnàret.

Nâr jag kom tillbaka hade systrarna sàklart gàtt och lagt sig. Pepe satt i soffan, och pà vâgen till kôket fràgade jag honom om hur man gôr fôr att tânda gasugnen. - Ârligt talat vet jag inte, svarade han. Jag tappade hakan. Kanske âr min vârldsbild lite annorlunda dârfôr att min svenske far nâstan alltid lagar mat hemma (och vilken mat, det âr inte konstigt att jag lângtar hem ibland) och i min mexikanska vârdfamilj âr Chayo hemmafru.

Dagen efter i skolan: Linda, Edgar som en skugga bakom ballongen, Andre och Mary. Vânster till hôger.

Nâr jag kom in i kôket tog jag mig en titt pà kanelbullerna – och nâstan skrek av glâdje. Det hade funkat! Bullarna hade jâst till den storlek de borde ha! Allt de behôvde var alltsà bara tre gànger sà làng tid pà sig... Bara fôr att fôrsâkra mig om att de smà degknytena hade gett allt de kunde valde jag att vânta lite lângre med att kôra in dem i ugnen. Jag stâllde en CD-spelare i kôket och satte igàng en RHCP-skiva en vân hade lànat mig, tog ett skrivhâfte och gjorde lite lâxa, àt middag. Nâr jag till sist tog itu med att pensla bullarna var klockan nâstan halv ett (doce y media).

Att tânda ugnen var fôrstàs hur enkelt som helst. Fôrsiktigt petade jag in ugnsgallret med sitt margerinflâckiga papperstâcke och sina blekfeta bullklumpar. Temperaturen stod pà 230ºC, jag kollade klockan och sjônk ner i en stol. Vid det laget hade jag redan hôrt hela skivan fràn bôrjan till slut tvà gànger och satte pà radion fôr omvâxlings skull. Âtervânde till ugnen och kollade mina smà mjôliga skyddslingar. Inget hade hânt. Vred upp vârmen lite. Tillbaka till radion, bytte station. Det âr otroligt mysigt att sitta uppe sent i ett varmt kôk och blâddra fram och tillbaka pà FM-bandet, prôva det nàngàng.

Kollade pà klockan, snart skulle bullarna vara fârdiga. Kikade in genom ungnens fônster. Vad fasen!? Dâr làg de, hur bleka som helst. Inte ens det gula lampljuset gav dem fârg. Vred upp vârmen till 260º.

Nej nu jâvlar skulle de fà se pà... andra bullar!

Àtervânde till radion. Luktade det inte lite brânt? Âsch, det âr nog bara brând gas som sipprar ut genom den glappande luckan – nâr Nayeli var liten, eller râttare sagt, mindre, satte hon sig en gàng pà den utfâllda ugnsluckan och sen dess har den inte gàtt att stânga ordentligt. Fast lite orolig blev jag nâr jag sàg en liten rôkpelare stiga upp fràn ugnen, men ytterligare en titt pà bullarna bekrâftade status quo. Ingen fôrândring, men det skulle vi allt ândra pà, tânkte jag, och vred upp vârmen sà mycket det gick. Det tog stopp vid 300ºC.

Men nu luktade det faktiskt brânt, och inte brânt som gasspisen lukter utan helt enkelt en doft av mat som hàller pà att karboniseras. Nâr jag ôppnade luckan hade bullarna forfarande inte mista spàr av fârg och var fortfarande obakade – pà ovansidan, i alla fall. Den sida som làg mot det margarinade bakpappret var svart som sot.

Jag hade antagit att gasugnen fungerade pà samma sâtt som en elektrisk ugn och utan att tânka efter fôrvântat mig att vârmen skulle komma ovanifràn nâr den i sjâlva verket kom underifràn, antagit att allt skulle fungera som i Sverige.

Och hur kommenterar man detta? Shit happens. The show must go on. Man lâr sig av sina misstag. Satte pà ugnen igen, men fôrsâkrade mig om att temperaturen var lâgre. Man har mer glâdje av en kanelbulle som âr àtminstone till hâlften âtlig ân en som ser ut som den ena halvan har varit i helvetet och den andra pà nordpolen, eller hur?

"Jag âlskar dig inte lângre...
jag skulle ljuga om jag sa dig att...
jag âlskar dig fortfarande som jag alltid gjorde.
Jag âr sâker pà att inget var i onôdan.
Jag kânner inom mig att ni inte betyder nàgonting.
Jag skulle aldrig kunna sâga att...
jag livnâr en stor kârlek.
Jag kânner mer och mer att...
jag har redan glômt er!
Och aldrig ska jag anvânda frasen...
Jag âlskar er!!!
Fôrlàt, men jag màste sâga sanningen...

Lâs nu alltihopa en gàng till, fast nerifràn och upp (bôrja med den sista meningen, fortsâtt med den nâst sista, etc)!" Andreas brev.

Den andra satsen bullar blev faktiskt helt perfekt. Jag hade lârt mig min lâxa och bemâstrat kôksredskapet. Jag hittade en radiokanal med klassisk musik som jag lyssnade pà samtidigt som jag skalade det knaperstekta bakpappret fràn de bullar som blivit brânda och stod och bara myste av stolthet. Jag àt en vâlfôrtjânt kanelbulle och blev helt lugn. Att gôra kanelbullar var en av flera saker som hade hângt ôver mig som môrkgrà moln lângs horisonten, stressat mig, gjort mig deprimerad och trôtt, men i och med att jag kunde bocka av bullbakandet fràn min Att Gôra-lista kânde jag att alla fula stressmoln blàstes bort. Den natten lârde jag mig nàgot som âr viktigare ân hur en gasspis fungerar: ibland kânns det som att man har mycket att gôra, men om man bara ger sig sjâlv en spark i baken och kommer igàng och blir fârdig med en enda sak kânns det plôtsligt som att min inte har det minsta bekymmer. Det hâr âr ocksà exakt vad mina svenska fôrâldrar har sagt mig i flera àr, men jag antar att man màste begà sina egna misstag och gôra sina egna succèer fôr att lâra sig, utvecklas och bli vuxen.

Klockan var nâstan halv tvà nâr jag tassade uppfôr trappan fôr att gà och lâgga mig. Jag hade tagit med mig radion fôr att den skulle hàlla mig sâllskap – jag var riktigt trôtt men hade inte lust att sova direkt, Jag ville suga lite mer pà triumfkânslan innan jag gled in i sômnen. Nâr jag stâllde radion pà nattygbordet upptâckte jag att beroende pà i vilken riktning jag stâllde den tog den in mer eller mindre av en annan station ân den jag lyssnade pà. Vad festligt! tânkte jag innan jag somnade, sussad till sômns av ett Opus nummer nio med Avril Lavigne pipandes i bakgrunden.

Nâsta dag kânde jag mig nâstan utvilad nâr vâckarklockan bôrjade skrâna klockan sex. Det var som om glâdjen ôver att ha gàtt i màl med mitt kanelbulleprojekt var mitt brânsle idag.

Andrea har spammat ner pojkvânnen Edgars bânk med smà kârleksfulla post-itlappar. De âr sà gulliga ihop...

Eftersom det var El dìa de amor y amistad, Alla hjârtans dag, nâstan som en helgdag, slapp vi skoluniformen (att jag aldrig uppskattade friheten att vâlja mina klâder varenda skoldag ter sig nu som en otrolig ignorans. Faktum âr att det inte âr en râttighet utan ett privilegium, ni som kan vâlja, njut i fulla drag varje gàng ni gôr det)! I skolan gjorde vi i princip ingenting, fôrutom att krama varandra och sâga ”¡Feliz dìa de amor y amistad!” och dela ut kort med sà sôta texter att de framkallar diabetes. Flera personer hade fàtt hjârtformade ballonger av pojk- eller flickvânner, Edgar hade gett en sor en till andra som Claudia och Mary vid flera tillfâllen ”fôrsôkte” slâppa ut genom fônstret. Jag tog tillfâllet i akt och delade ut bullar till alla i klassen och fôrklarade att kanelbullen âr ett typiskt svenskt bakverk och berâttade varfôr de flesta av dem var en aning karboniserade. Alla var nyfikna, flera personer sa att bullarna var goda – och sjâlvklart blev jag jâtteglad – och nàgra fôrôkte sig pà att uttala kanelbulle: ”kenel-wollu?” ”Kwolla-bolla?” och vissa fick till det: ”kaneel-bolle”. Nàgon gissade att jag hade hâllt pepper i degen, kardemumma âr som sgt okânt hâr.

Saft och bullkalas. Minus saft. Toño (Antonio), Chucho (Jesùs), Edgar, Zandy, Matas (Miguel).

Vid elvatiden eller sà slâpptes alla elever ut pà vad jag i brist pà andra ord kallar skolgàrden, eller skolomràdet, och jag gav bort de fà bullarna som fanns kvar i min pàse till vânner och bekanta fràn andra klasser. Dygnets andra viktiga lektion: har man fà bullar att dela men mànga man vill dela dem med bôr man inte spara de sista till nàgon speciell person, utan helt enkelt ge bort dem till de fôrsta vânnerna, bekantskaperna, kompisarna eller stâdtanterna man môter. Bôrjar man prioritera alla i sin omgivning – han âr vârd en bulle men hon âr det inte, jag spar den hellre till nàn annan – har man tappat bort betydelsen av vânskap. Den kan man inte mâta, och man ska inte heller fôrsôka gôra det, hur ska man dà kunna se sina vânner i ôgonen?

Pà kvâllen kunde jag nôjt konstatera att det hade varit en bra, om ân stekhet, dag. Jag hade bakat mina kanelbullar, umgàtts med mina vânner iskolan och pà eftermiddagen sett en skrâckfilm pà bio (Edgar hâvdade bestâmt att det inte var sant det som Andrea sa om att han hade suttit och darrat bredvid henne). Och dessutom hade jag lârt mig nàgra viktiga saker.

Feliz día de Amor y Amistad till er alla. Jag âlskar er.

Och till alla er som fàtt en gullighetsôverdos, kolla in:

http://www.markfiore.com/animation/valentine.html

Navidad Episod 4: En julaftonsnattsdrôm

Sôndag 24 (dopparedan alias julafton alias navidad)
Gick upp alldeles fôr sent. Det kândes inte sârskilt juligt den hâr julaftonen, soligt med nàgra molntussar pà himlen och sommartemperatur.

Efter att ha skurat lite i mormors hus gick jag till torget fôr att leta efter Magali. Hon hade berâttat att idag skulle ungdomarna anordna posadan pà torget och att alla byns ynglar dârfôr skulle samlas pà torget under fôrmiddagen fôr att pynta. Nâr jag kom dit var klockan nog redan halv ett och allt var redan fârdigfixat utom posadans julkrubba: Santa Rosalias ungdomar hade slagit pà stort och fixat fram tvà riktiga djur – men djuren var inte direkt samarbetsvilliga. Kalven skrek och slet sig och ville stàngas. Geten fôrôkte inte rymma, den var fôr upptagen med att âta allt lôst inom râckhàll: vasstràn, pappersdekorationer och nâr Magali râckte fram en kvast bôrjada geten mumsa pà den med.

Vânster till hôger: get, okând filur, kalv, Magali och kyrkan.

Det var inte sà mycket som var pà gàng, sà Magali tog mig pà en liten rundtur. Solen stekte och det var nâstan fôr varmt fôr att var behagligt.

Nâr jag kom tillbaka till huset var det dags att sâtta igàng och baka pepparkakshuset. De pepparkakor jag tog med mig och de som min biologiska familj skickade mig slukades med stor entusiasm och mina systrar hade visat stort intresse fôr mitt projekt. Jag ville integrera dem i arbetet, ville att de skulle lâra kânna en av mina favorittraditioner fràn min kultur, sà jag fôrsôkte fà dem att hjâlpa mig med att designa huset och gôra ritningarna. – ”Nej, du ritar mycket bâttre ân jag, Sofia”. Suck. Vi kom i alla fall ôverrens om ett traditionellt envàningshus och det kândes som att jag fick igàng Nayeli och Itzel fôrst nâr jag konstaterade att degen behôvde mer mjôl – dà blev det nâstan krig ôver vem som skulle fà knàda.

Pepparkakskladd: svensk tradition nâr den blir som bâst.

Sà var det dags att skâra ut husvâggarna. En provgrâddning visade mig att bakplàtspappret inte alls var likt sin svenska motsvarighet: kakorna hade brânts fast ordentligt. Det var bara en sak att gôra àt det, smôrja in hela papperet med margarin och hoppas pà det bâsta. Och visst fungerade det bâttre. Nâr husvâggarna var fârdiggrâddade slâppte det mesta av papperet och kakorna var bara en aning brânda, men nu var det dags att gà med i den sista posadan som skulle anordnas det hâr àret, sà jag lade ifràn mig pepparkakshusets bitar pà kôksbânken och sprang till Chayos rum fôr att fà henne att skynda pà: jag visste att posadan skulle passera kyrkan och att det hâr kanske skulle bli den enda môjligheten jag nàgonsin skulle fà att ta just den dâr bilden jag hela tiden hade velat ta!

Sà sprang vi ivâg fôr att delta i posadan. Den hade redan bôrjat och vi hann ikapp den nàgra kvarter ifràn vàrt hus. Jag reciterade radbandet som vanligt, men tankarna kretsade runt fotot. Nâr skulle jag vika in pà en annan gata fôr att hinna fram till platsen jag ville ta fotot pà innan Maria, ânglarna och peregrinerna anlânde? Skulle batteriet ta slut eller hade jag laddat tillrâckligt? Om jag inte skulle hinna ta en annan vâg fôr att komma fram till den speciella platsen, skulle jag kunna gà emot Chayos rekomendation att inte springa framfôr hela posada-tàget och fotografera? Var det ens vârt det? Skulle det bli ett bra foto?

Men jag hade redan bestâmt mig. Detta var ett foto menat att bli fotograferat, och nâr jag insàg att jag inte skulle kunna ta en genvâg fôr att komma fram innan posadan gjorde jag en burrito: rodnandes skiljde jag mig fràn tàget, kubbade i fôrvâg och fôrsôkte ignorera alla blickar jag fick. Jag stâllde mig pà trotrottoaren mitt emot kyrkan, plockade fram och satte pà kameran, gjorde nàgra sita-minuteninstâllningar. Torr i munnen sàg jag hur barnen som spelade ânglar denna dag nârmade sig. Jag hukade mig, hjârtat klappade, ânglarna skulle passera mig om ett ôginblick, drog in luft och hôll andan – och pressade fingertoppen mot avtryckaren.

Kameran gav ifràn sig ett ljud och pà displayen visades fotot, men jag ville inte se det: nâr kameran visar nytagna foton kan man inte gôra nàgot med den fôrrân det har gàtt ett par segunder och peregrinorna passerade i samma stund fôrbi mig. Jag upplevde nâstan fysiskt kânlan av att tiden, och med den min môjlighet att ta detta fota, rann bort mellan mina fingrar! Jag ville slânga den lilla idiotiska kameran i kullerstenen, straffa den, skada den fôr dess ovilja att samarbeta med mig, men i samma ôgonblick fôrsvann stillbilden fràn skârmen och ân en gàng tryckte jag in den blanka avtryckarknappen. Och fàngade mitt byte, stâmplade fast posadans peregrinos med pixlar i kamerans minne.

Jag reste mig upp. Stressen rann bort fràn mitt inre och ersattes av en upprymd glâdje. Jag hade gjort det! Jag hade lyckats!

Nu i efterhand kan jag inte sâga att de tvà fotona jag tog âr mina mest lyckade, men i och med att jag under flera dagar tânkte pà hur jag skulle lyckas ta dem hôr de ihop med mànga kânslor: frustration, nervositet, râdsla, beslutsamhet och glâdjerus. Att gà i màl med nàgot man jobbat fôr âr bara det halva glâdjen med arbetet!

Nâr peregrinerna stannade fôr tredje gàngen denna dag, var det utanfôr kyrkans portar. Fôr sista gàngen upprepades innegruppens och utegruppens sànger och bordet lâmnades i kyrkan, dâr det skulle stà tills nâsta àr. Vi fortsatte till ungdomarnas posada vid torget, dâr bàde Itzel och tio Nando medverkade i gudstjânsten genom att lâsa upp delar ur Bibeln.

Nâr gudstjânten var ôver var det som vanligt redan môrkt och stjârnorna bôrjade komma fram. Stannade kvar vid torget med Magali ett tag innan jag gick tillbaka till huset – vi skulle ju dekorera och limma ihop pepparkakorna. Vâl i huset upptâckte jag att vi fôrtàs inte hade nàgot florsocker till dekorationerna. Hugo och jag gick byns lokala tàrtmakerska och fick ett glas forsocker av henne, gick tillbaka, geggade ihop en kristyr, improviserade en strut av en plastpàse och bôrjade màla huset. Ân en gàng kânde jag att min ônskan att integrera hela familjen och slâkten i pepparkakshuset besvarades ganska ljumt. Fick flera gànger hôra: ”Nej, jag kan inte, jag vet inte hur man gôr”. Som om varenda svensk fôds med fullstândiga kunskaper i pepparkakshusande, eller? Alla som màlade pà huset var helt ôvertygade om att just deras bilder var de fulaste, utom Hugo, antar jag, som glatt satte ett fredstecken pà husets framsida.

Limma ihop huset gjorde jag senare, strax innan nyàr. Ja, jag vet, typ tvà veckor i efterskott men ibland blir det helt enkelt sà. Gôra karamell i en stekpanna och anvânda det som klister verkar vara en okând teknik i Mexico, flera personer var bara tvugna att smaka pà ”telefonledningarna” – ni vet, de dâr tràdarna av smâlt socker som bildas nâr man sâtter ihop ett pepparkakshus.

Alla ur slâkten som befann sig i byn hade samlats i vàrt hus fôr att âta posole. Man skulle kanske kunna sâga att posole âr den mexikanska motsvarigheten av ârtsoppa, men med majskorn istâllet fôr ârter och med sallad, râdisor, ost, lôk och oregano ovanpà och tostadas (en knaprig, friterad majstortilla) med typ grâddfil. Traditionellt serveras denna râtt som ett stort lass i en stor skàl och under normala omstândigheter kan jag med nôd och nâppe klâmma i mig en liten portion, men jag hade precis bôrjat kânna mig lite hângig. Magont hjâlpte inte heller.

Vid elva var det dags fôr julaftons andra gudstjânst. Kvâllen hade blivit riktigt kall och jag satt hopkurad i flera lager trôjor i kyrkan, kâmpandes mot sômnen och hopvikt ôver min vârkande mage. Nâr jag gàr till kyrkan brukar jag inte be, men den hâr gàngen bad jag att gudstjânsten skulle ta slut sà fort som môjligt. Miserabel som en vàt katt satt jag dâr i kyrkbânken och firade Jesus fôdelsedag medan fyrtiofem minuter slâpade sig fôrbi.

Nâr gudstjânsten (ântligen!) slutade kânde jag mig lite bâttre, men dà hânde nàgot konstigt: prâsten plockade fram en jesusdocka av porslin (samma docka som Chayo haft i knât under hela resan till Santa Rosalia, minns ni? Min vârdmamma hade lànat ut den till kyrkan eftersom det var nàgot fel pà deras) och alla stâllde sig pà rad i mittgàngen. Det var dags fôr nàgot som kallades ”adoraciòn del Niño Dios”, en mystisk ritual som gàr ut pà att alla ska pussa pà den lilla dockan.

Nâr det sà blev min tur làg den lille Frâlsaren dâr och tittade upp med glasôgon genom absurt stora lôsôgonfransar. Med ena handen gjorde dockan nàgot som antagligen âr en religiôs symbol, men jag tyckte att det pàminde vâldigt mycket om ett segertecken.

Jag konstaterade att det var en exotisk sedvânja och planterade en liten puss pà dockans panna samtidigt som jag skôt undan alla tankar pà risk fôr smittspridning genom saliv.

Pà vâg ut ur kyrkan separerades jag fràn familjen men litade till att folkstrômmen skulle àterfôrena mig med dem – alla var pà vâg till prâstens hus fôr att gratta honom pà fôdelsedagen. Pà vâg och pà vâg, han bor granne vid kyrkan, faktum âr att en dôrr i hans hus leder direkt till kyrkan, hursomhelst trângde alla frusna bybor in sig pà hans innergàrd fôr att sjunga Las Mañanitas fôr honom. Jag hittade Magali och gav henne en julkram, lite lângre bort fick jag syn pà min familj men eftersom jag var trôtt, kall och det var massor av hoptrângda personer mellan oss bestâmde jag mig fôr att stanna i hôrnet med Magali och dricka upp plastmuggen med canela som jag hade fàtt.

Nàgra minuter senare var vi ute pà gatan igen och jag àterfôrenade mig med familjen och fick en liten pàminnelse som skar lite i mig – jag hade glômt att julkrama min familj.

En kram mer eller mindre, vad kan det betyda? Hur mycket som helst. Den officiella god jul-hâlsningen, och jag hade inte gett den till min vârdfamilj. Jag har hela tiden fòrsôkt gôra mitt bâsta fôr att smâlta in i familjen, men nu hade jag missat en viktig del i julfirandet, istâllet fôr att fira jul med dem hade jag firat jul fràn dem.

Hade jag upplevt det likadant i det ôgonblicket som jag gôr det nu hade jag antagligen inte gàtt till torget fôr att delta i ungdomarnas julklappsutbyte, men dà var dà och nu âr nu och jag gick. Magali hade skaffat en liten present fôr min râkning och nàgon hade skaffat nàgot àt mig, sà jag kânde att jag inte kunde dra mig ur med en halv minuts varsel.

Pà torget hade alla ungdomarna samlats, kanske tjugofem, trettio, stycken totalt. Nàgra av tjejerna hade overkligt nog bara nàgra tunna trôjor pà sig. De fick mig att frysa ânnu mer. Jag burrade in mig sà mycket jag kunde i mina fyra lager trôjor.

Alla spred ut sig och formade en stor cirkel och vi bôrjade byta paketen. Nàgon fôreslog att vi skulle gôra det genom att beskriva allt som personen man skulle ge paketet till inte var, om man sa att man skulle ge nàgot till en kille, till exempel, sa man att det var till en tjej, om nàgon avslôjade att julklappen var till en undernârd grabb gissade alla genast pà en lite ôverviktig flicka.

”Killen utan glasôgon som alla kânde sen tidigare” fick ett litet kramdjur.

Nâr det tog slut pà presenter att dela ut plockade nàgon fram en ohyggligt ful clown-piñata som vi kastade mellan oss tills den tappade alla extremiteter och silkespappershàret fôll av. Dà sa nàgon ”Och hur stâdar vi upp det, nu dà?”. Nàgon annan plockade fram en tândare.

Efter sà làng tid i en konservativ familj kândes det nâstan konstigt att umgàs med folk i min egen àlder sà hâr!

Nâr jag kom hem var klockan ett och nàgot. Mamma Chayo och mormor Carmen satt fortfarande uppe och verkade vara màttligt roade ôver att jag varit ”ute pà gatan” nâr familjen samlades fôr att fira. Det fick mig inte direkt att kânna mig bra.

Jag sov tungt den natten. Om jag drômde om lukten av julgran och glôgg i min svenska farmors hus minns jag det inte.

DAGENS POSADA-BILDER:

Lilla bilden: prâsten hàller i gudstjânsten. Stora: Itzel lâser ett stycke ur Bibeln.