... som fin sand genom mina fingrar

15 oktober: nationaldagsfyrverkeri

Jag kan nâstan inte tro det.

Om en vecka àker jag tillbaka. Det tar emot lite att sâga "àka hem" - âr inte âven Mexiko mitt hem?

Det var flera mànader sedan jag senast funderade ôver hur mànga mânniskor jag skulle kunna dôda fôr en sillunch. Nu bôrjar jag redan sakna tortillas och jag har inte ens lâmnat landet.

Mina tio mànader tar slut nu. Jag kan nâstan inte tro det.

Alla saker som jag hela tiden tânkte gôra, allting jag skôt upp pà, alla planer smulas sônder och blàser bort nâr de dagar jag har kvar rinner undan som sand genom mina fingrar. Jag flyter. Flyter undan. Flyter med. Suger pà det jag har kvar som om en vecka vore den sista karamellen i vârlden.

Vill stanna. Vill tillbaka.

Det kânns som att dagarna har blivit dubbelt sà lànga och jag âlskar det. Jag âr en stock i en flod av sekunder, de rusar runt mig men jag tar min tid pà mig, flyter och rullar och sà smàningom kommer jag fram men just nu tar jag det lugnt. Och flyter.

Hittills har jag skrivit om vad som har hânt, men nu nâr jag tânkte skriva om det viktigaste, om vad som har hânt med mig, upptâckte jag att jag inte ens har packat mina vâskor ân. Jag fàr helt enkelt forsâtta skriva fràn Sverige.

Tills dess kan ni kolla pà nàgra foton fràn en Lucha

Libre.

Ànej!! Han har ramlat omkull pà RYGGEN! Hur ska han kunna resa sig upp? - Las Tortuguillas Ninja, "Ninjaskôldpaddisarna", fàr stryk av Los pequeños porros, "De smà brajciggarna"

Hedersgâsten El Cameleon de Oro! Fast jag tror inte att han âr en riktig luchador, han âr nog skàdespelare. Han sàg skitstor ut nâr han kom in pà scenen, men nâr domaren râckte ôver mikrofonen bôrjade han tala med en jâttepipig rôst och det var sà komiskt att jag garvade sà mycket jag inte hôrde vad han sa. El Perro Aguayo, en âkta Lucha Libre-legend var ocksà dâr men som hedersàskàdare... fast hur mycket han hann àskàda vet jag inte, varannan minut var han tvungen att skriva autografer àt hângivna fans.

Tajta, glittriga, rosa byxor... Och man vet att man âr i Mexiko om man ser dem pà lônnfeta mân som bankar svetten ur varandra.

Vi ses, antagligen pà er sida av Atlanten.