Mexico Year One

MEXICO YEAR ONE - MITT SISTA INLÄGG


Jag har kommit tillbaka (kolla bara: det går att skriva å ä ö ). Faktum är att idag är det exakt ett år sedan jag åkte till lämnade Sverige.

Det har varit det viktigaste året i hela mitt liv.

Jag har blivit frågad om det inte känns tungt att ha "förlorat" ett års skolgång. - Vaddå förlora? Skillnaden mellan det jag eventuellt skulle kunna ha "förlorat" går inte ens att jämföra med det jag vunnit.

Men vad är det jag egentligen har vunnit? Jag vet inte om jag kan sätta fingret på det... Säkert kan jag säga att jag har mognat - men mognad är en relativ fråga och i alla fall Astrid tycker nog fortfarande att jag är omogen. Jag har fått en större förståelse för världen och ett vidare synsätt gentemot andra kulturer - fast nu är jag mer medveten än någonsin om hur lite jag vet om den här planeten och allt som lever på den.

Man skulle kanske kunna sammanfatta det som att jag har blivit naknare. Nej, det har inte med exponerad hud att göra, jag syftar på öppenheten och om inte friheten från, så i alla fall medvetenheten om, fördomar, vid konfrontationer med det nya och möten med det främmande.

Det finns så mycket mer jag skulle vilja skriva om - om vad jag har lärt mig, om hur det känns att tilltala alla som är äldre som "usted" ("Ni"), om vikten av att aldrig någonsin slänga toalettpappret i en mexikansk toalettstol - men jag tror inte att det här är rätt tid eller rätt plats. Bloggen har blivit alltför mycket av en plikt för att jag ska vilja fortsätta med den. Jag tänker inte ta bort den, den får ligga kvar i de oändliga drivorna i Internets elektroniska sopberg utifallatt jag eller någon annan vill gå tillbaka och läsa den om några år. Men nu ska jag göra något annat eller bara ta det lugnt. Rest in Mexico, indeed.

Jag vill tacka alla som har hängt med mig, alla som har kommenterat mina inlägg. Jag har alltid velat skriva och med så mycket positiv respons som jag fått blir det nog svårt att låta bli. Men, som sagt, inte mer på bloggen.

Det finns ju så mycket jag skulle vilja skriva om. Att kunna nå ut till andra med mina upplevelser skulle vara fantastiskt...
... Men kanske inte möjligt. Det jag har varit med om har varit något så komplext och djupt att det kanske bara är jag som förstår det.

I sådana fall har jag bara ett råd: gå ut i livet och finn era egna Mexicon.

Tack.



Rest in Mexico är nu avslutad.
Rest In Mexico, alias Sofia Lindh, Kummelnäs den tjugofemte augusti tvåtusensju.

... som fin sand genom mina fingrar

15 oktober: nationaldagsfyrverkeri

Jag kan nâstan inte tro det.

Om en vecka àker jag tillbaka. Det tar emot lite att sâga "àka hem" - âr inte âven Mexiko mitt hem?

Det var flera mànader sedan jag senast funderade ôver hur mànga mânniskor jag skulle kunna dôda fôr en sillunch. Nu bôrjar jag redan sakna tortillas och jag har inte ens lâmnat landet.

Mina tio mànader tar slut nu. Jag kan nâstan inte tro det.

Alla saker som jag hela tiden tânkte gôra, allting jag skôt upp pà, alla planer smulas sônder och blàser bort nâr de dagar jag har kvar rinner undan som sand genom mina fingrar. Jag flyter. Flyter undan. Flyter med. Suger pà det jag har kvar som om en vecka vore den sista karamellen i vârlden.

Vill stanna. Vill tillbaka.

Det kânns som att dagarna har blivit dubbelt sà lànga och jag âlskar det. Jag âr en stock i en flod av sekunder, de rusar runt mig men jag tar min tid pà mig, flyter och rullar och sà smàningom kommer jag fram men just nu tar jag det lugnt. Och flyter.

Hittills har jag skrivit om vad som har hânt, men nu nâr jag tânkte skriva om det viktigaste, om vad som har hânt med mig, upptâckte jag att jag inte ens har packat mina vâskor ân. Jag fàr helt enkelt forsâtta skriva fràn Sverige.

Tills dess kan ni kolla pà nàgra foton fràn en Lucha

Libre.

Ànej!! Han har ramlat omkull pà RYGGEN! Hur ska han kunna resa sig upp? - Las Tortuguillas Ninja, "Ninjaskôldpaddisarna", fàr stryk av Los pequeños porros, "De smà brajciggarna"

Hedersgâsten El Cameleon de Oro! Fast jag tror inte att han âr en riktig luchador, han âr nog skàdespelare. Han sàg skitstor ut nâr han kom in pà scenen, men nâr domaren râckte ôver mikrofonen bôrjade han tala med en jâttepipig rôst och det var sà komiskt att jag garvade sà mycket jag inte hôrde vad han sa. El Perro Aguayo, en âkta Lucha Libre-legend var ocksà dâr men som hedersàskàdare... fast hur mycket han hann àskàda vet jag inte, varannan minut var han tvungen att skriva autografer àt hângivna fans.

Tajta, glittriga, rosa byxor... Och man vet att man âr i Mexiko om man ser dem pà lônnfeta mân som bankar svetten ur varandra.

Vi ses, antagligen pà er sida av Atlanten.

TNT13: hôg koncentration av knasigheter

Detta inlâgg gàr i ninjans tecken! Jag har fàtt kontakt med en Bujinkangrupp hâr och âr glad som en sill!

Klockan halv tio pà morgonen sôndagen den 29 april làg jag i sângen och irriterade mig pà telefonen son inte slutade ringa. Till slut gick jag upp och svarade: det var Sergio, en AFS-voluntâr som varit med nâstan ânda sen AFS kom till Mexico. -"Hej Sofia, vill du àka till Xochimilco?". Och Sjâlvklart ville jag det.

Xochimilco âr praktiskt taget det enda som àterstàr av Tenochitlans infrastruktur: Tenochitlan var aztekernas stora stad, byggd pà artificiella ôar i en sjô. Aztekerna var ett fattigt nomadfolk och hade en profetia: "i en sjô dâr det finns en sten som det vâxer en nopakaktus pà och dâr en ôrn sitter och âter en orm ska ni bygga en stad". Och de hittade just den platsen och byggde Tenochitlan och sen kom spanjorerna och dôdade kundgen Moctezuma, byggde Ciudad de Mexico ovanpà (exakt samma sak gjorde de nâr de hittade tempel: byggde kyrkor ovanpà fôr att bokstavligt talat trycka ner indiankulturerna. Hurra fôr Europa, "kulturvaggan". Straffet âr att varje gàng det sker en jordbâvning sjunker Ciudad de Mexico ner lite mer, eftersom sjôn fortfarande finns kvar - ungefâr som Gamla Stan som grundades pà en soptipp, fast med mer seismisk aktivitet - synd bara att de ansvariga fôr folkmordet och kulturutrotandet sedan lânge har dôtt och inte lângre kan straffas...) och det enda som finns kvar numera âr nàgra ruiner och Xochimilco.

Fôr den sakens skull ska ni inte fà fôr er att Xochimilco âr en liten oas av pyramider, jag sàg inte skymten av en enda riun, jag lovar. Det som finns kvar âr ôarna, nu med helt normala hus med helt normala mexikaner inuti som varje gàng de ska till skolan, jobbet, âffaren màste fârdas pà ett mindre normalt sâtt: i kanoter och smà bàtar.

Fast vi àkte inte till Xochimilco direkt. Fôrst samlades alla vi som skulle med i en lâgenhet som tillhôr Maru, Sergios fru och âven hon volontâr, och som ligger i Coyoacan - de mexikanska hippiesarnas hemvist, allmânt konstnârstillhàll kânt fôr sina goda glassar och Frida Kahlos gamla hem! Vi var ett gâng pà kanske tio, elva exchangies som kommit fràn làngt och fjârran: vi som bor i Ciudad de Mexico, de som bor i Toluca och nàgra som kommit ânnu mer làngvâga. Finlândaren Jussi hade àkt med buss runt nio timmar - Maja, ocksà fràn Finland, var ju med. Lustigt att man màste àka till andra sidan Jorden fôr att bli kâr i nàgon pà hemmaplan.

Elsa, som precis som jag bor hâr i Tlalne, var ocksà med, Annick, Yuki...

Fôrst gick vi till:

Som hittills âr mitt favoritmuseum i Mexico. Det hânge fârgglada papier-machèskellett ôverallt. Hade Frida Kahlo inte dôtt skulle hon fyllt hundra i àr!

Sen forsatte vi till Xochimilco och môtte pà vâgen upp med Vicente, en volontâr som talar japanska, och thailândskorna Naty, som jag kânner sen tidigare, och Bren, som jag inte kânde sen tidigare. Bàde var lika pepp, âr det sà alla thailândare âr?

En av de mànga pàstignings/avstigningsplatserna i Xochimilcos kanalsystem.

Flytande matfôrsâljare sâljer elotes, majskolvar, grillade eller kokta med majonâs, chili, ost, lime.

Och hâr har vi vàr lilla pràm. Gondoljâren hette Fittu och jag och finlândarna hade den dàliga smaken att garva lâppen av oss.

Som taget ur en skrâckfilm: dockor upphângda i trâd vid vattenbrynet.

Det finns flytande musikanter som sâljer sànger: hâr en liten bàt som med nôd och nâppe rymmer en marimba. Mariachierna tar mer betalt men jag tycker mer om marimba. KOLLA IN DEN SVENSKA FLAGGAN! Massor av bàtar hade olika flaggor màlade pà "porten": vanligast var fôrstàs den mexikanska, men man sàg ocksà olika varianter av Kubas flagga och âven Australiens, USA:s, Storbritannien, Tysklands, Argentinas, och massor av Brasiliens. Pà den andra bilden poserar Vicente med ôlglaset i hôgsta hugg framfôr en av bàtarna som bâr den brasilianska flaggan - detta foto dedikerar jag àt Luiza.

Men nu byter vi tema.

Pà TV sàg vi kravaller i Europa och rôda banèr, men hôrde inte ett knyst om kommunism eller ens socialism: fôrsta maj âr i Mexico "Arbetes Dag". Vi firade det genom att ingen jobbade eller gick till skolan.

Jag tog tillfâllet att besôka den trettonde TNT-mâssan: en àrlig manga-, anime- och seriemâssa. Hade tânkt gà med Ebet och hennes bror Paul - fôrra àret hade de en tysk AFSare i sitt hus men Ebet lârde jag kânna genom skolan, hon âr ocksà med i jazzgruppen och jag har lagt upp foton av henne. I sista minuten kunde hon inte, sà jag àkte ensam in till el Centro - fôr fôrsta gàngen!

Jag tappade mot alla odds inte bort mig i tunnelbanan och behôvde bara fràga om vâgen en gàng (en polis som sà mànga andra i Mexico var lâskig, dârfôr att han 1) hade skottsâker vâst och eldvapen - standarduniform, tror jag, och 2) fôr att han kallade mig ungefâr "lilla hjârtat" och klappade mig pà ryggen). Fast fràga om vâgen var nog inte nôdvândigt: redan vid tunnelbanestationen syntes oproportioneligt mycket alternativfolk och svarta klâder. Och en och annan cosplayare (person utklâdd till figur fràn en manga eller en anime).

Tre vânliga typer erbjôd mig att smita in tillsammans med dem, eftersom de hade fôrkôpta tvà-fôr-enbiljetter och med mig blev vi fyra. Sà fort vi kom in blev jag utplockad av en civilklâdd spion, eller, nja, han var nog bara en vanlig anstâlld men hursomhelst hade han sett att jag inte var med de tre sjyssta typerna. Jag blev tvungen att kôpa egen biljett men det kompenserades av att jag upptâckte att jag utan att tânka pà det lyckats smuggla in ett paket juice. Ha! Dâr fick dom!

TNT-konventionen var smockfull av mânniskor och stànd med allt fràn serier och trôjor till leksaker och alla sorters krimskrams och pryttlar som frodas och fôrôkar sig varsomhelst mer ân tvà personer som lâser manga/serier har samlat sig. Och sjâlvklart piratkopierade filmer i nio av tio stànd: det âr ju trots allt Mexico, landet dâr det âr hâlften sà billigt att kôpa en piratfilm pà gatan ân att hyra en. Och nâstan lika mànga var fôrsâljarna av Naruto-pannband.

Jag gjorde en vânda fôr att kolla vad som fanns: en liten hôrna dâr det sàldes sushi, tvà scener dâr det spelades musik. Jag skulle tro att i alla fall 60 % av alla besôkare hade klâtt ut sig pà ett eller annat sâtt!

Vad fôrestâller de? Noshôrningsrâkan och Blixtgossen? TH hâller Internationella Cosplayfôrbundets representant vatten pà den otàliga publiken som inte kan vânta en sekund lângre pà cosplaytâvlingen kategori Grupp.

Jag sàg en ângel, ett par tre stycken Sailor Moon, nàgra Zelda, nàn som bar kring pà en jâttekalebass, en unge pà inte mer ân tio àr utklâdd till Super Mario, en V stod och tryckte vid sushin, minst tre Sith, roboten fràn Full Metal Alchemist, en hord av Naruto, massor av kattflickor, en Spindelman med en mâsterligt gjord svart kostym som inte kunda ta mer ân fem steg àt gàngen eftersom alla ville fota honom, vampyrer till hôger och Vampire Hunter D till vânster, Hellsing, Pokemon, Harry Potter, tvà snubbar som verkade vara utklâdda till Terrance & Phillip fràn South Park som i sin tur hade klâtt ut sig, tomtar, det var Dragon Ball och Final Fantasy, nàgot som var en korsning mellan troll, Chewbacca och Herr Jordson - komposthôgen fràn Hônpôna i Billibompa - och jag sàg alver och âlvor, en nymf som hângde runt med en hângd man, gothare och folk utklâdda till gothare, en man utklâdd till civilklâdd sumobrottare... fast han var kanske bara fet...

Och plôtsligt, utan fôrvarning, fick jag syn pà min vân Mario!

I denna soppa av visuella intryck har jag svàrt att fatta varfôr fyra (4!) olika personer ville ta kort pà mig? Kanske var det en subtil fôrolâmpning av min klâdsmak? Eller ser jag sà otroligt utlândsk ut?

Den livs levande hundraprocentigt genuina 24-karatsâkta MR BURNS var dâr och autograferade!!! Eller sà var det den mest snillrika utklâdseln pà hela mâssan. Jag hôrde honom aldrig lâspa fram nàgon klassisk The Simpsonsfras, sà helt sâker pà att det verkligen var han kan man inte vara... Det âr i alla fall han med slipsen.

Mario har varit pà tidigare TNT-mâssor och visste var uppgàngen till ôvervàningen var. Dâr fanns ytterligare en scen och en liten "bio": en strejkande projektor och nàgra stolar. Vi sàg "Death Note" och kollade igenom vàra inkôp, strosade runt lite grann.

Nâr det vid sjutiden sà blev stângningsdags tjackade vi sushi pà rea och satte oss i en park utanfôr fôr att trôsta vàra magar och vila vàra utnôtta fossingar. TNT-knasigheterna hade dock inte tagit slut: det var krâmost i sushin!

Mario med pinnarna i hôgsta hugg, redo att kasta sig ôver ostushin!

Inte ens efter det tog alla konstigheter slut: hâr en annons fôr en DVD med "Svensk Massage" - vad sjutton âr det fôr nàgot? Dessutom var tunnelbanan full av Narutosar.

Jag och Mario tillbringade sedan nâstan skumpiga tvà timmar i den mexikanska snigel..., âhum, fôrlàt kollektivtrafiken i en liten buss med trasigt sâte. Kom hem vid halv elva pà kvâllen, utmattad, med ont i fôtterna, men glad. Det âr utflykter som dessa som gôr det vârt att gà upp pà vardagarna.

Och sà har vi kommit till det sista fotot: en otroligt snygg affisch: "Fôr râtten till en sâker abort: kampen fortsâtter". Ett lag fôrslag togs upp fôr ett par mànader sen - skulle man lagliggôra abort i Mexico? De flesta medier visade antiabortreklam, men ingen av dem kom i nârheten av att stà upp infôr dessa oerhôrt fina affischerna.

Skandalregn ôver Mexico

Med tanke pà vilken sorts nyhet det rôr sig om har ni nog redan lâst eller sett bilder fràn nudistmanifestationen pà el Zocalo i sôndags. Fôr er som inte slog pà dumburken eller skummade igenom gratistidningarna pà tunnelbanan, som om jag kânner dem râtt sâtter den hâr sortens vârldsomskakande nyheter pà framsidan med krigsrubriker, samlades 18 000 mân och kvinnor tidigt pà sôndag morgon pà el Zocalo, Ciudad de Mexicos centrala torg. De tog av sig allt och bildade bland andra formationer en ôverraskande nog hudfârgad karta ôver Teotihuacan, aztekstaden som Ciudad de Mexico byggdes ovanpà nâr Mexico erôvrades. Upplâsaren fràn kvâllsnyheterna berâttade stolt att under liknande evenemang runtom i vârlden har man aldrig lyckats skrapa ihop mer ân fjuttiga fyratusen nudister - den typiskt mexikanska antijante-lagsattityden. Man âr stolt ôver vad som helst som Mexico àstadkommer!

Och nu damer och herrar, en exklusiv skandal som ni garanterat inte har lâst om innan!

Igàr, efter ânnu ett informationsmôte med ett universitet som desperat marknadsfôrde sig framfôr alla halvsovande tredjeringare, hânde nàgot ovântat.

Vi blev ombedda att sitta kvar i aulan. Rektorn kom inklivandes och ântrade scenen: "vi har ett problem. Pà internetsidan "Yo-to-be" (mexikanskt uttal) har nàgon lagt upp filmklipp med elever fràn denna skola som skâmtar, ramlar omkull och slàss."

Jag var nog inte den enda fràn min klass som vred sig lite i stolen och fnissade. Fôrutom en halvtimmesrast har vi bara andrummen mellan det att en lârare gick och att nâsta kommer - och under ett sànt dâr spontant femminuters skoluppehàll plockade Pedro en dag fram ett par boxningshandskar. Det var Felix versus Luis aka Chiquilin, Raul versus Toño... Alla ronder blev filmade. Gud vad kul vi hade.

Men rektorn var inte glad. Inte alls. "De hâr filmerna ger skolan ett vâldigt dàligt rykte och de gàr inte att ta bort annat ân av den som lade upp dem. Om de inte har tagits bort pà onsdag kommer alla som syns i dem bli avstângde under en vecka - och tânk pà att ni befinner er i en examnsvecka!"

Hade mitt liv varit utrustat med ljudillustrationer som i de gamla Batman TV-serierna - "Ka-POWW!! SMACK! BANG!!" - hade det stàtt "Gulp" ovanfôr mitt huvud. Var jag med i filmerna?

Pà vâg tillbaka till klassrummet kunde jag dock inte hàlla mig fôr skratt. Rektorn ser sà rolig ut nâr han blir arg och situationen kândes sà dum. Fast sedan kom rektorn till klassrummet han med och pà nâra hàll ser han inte lika rolig ut. Han understrôk allvaret i situationen och bôrjade sedan peka ut alla han kânde igen fràn de fruktansvârda skandalfilmerna: "Du âr med," sade han och pekade pà Linda, "du âr med," och den hâr gàngen pekade han pà mig. Jag vet inte om jag ryggade till eller inte men plôtsligt insàg jag att jag har gjort ett klavertramp: jag âr den fôrsta utbytesstudenten som nàgonsin har gàtt i Instituto Acatitlan och de som eventuellt fôljer kommer bli dômda efter mina aktioner - det âr dârfôr jag jag gôr lâxor och pluggar till proven, fôr att bevisa att jag fôrtjânade den môjlighet jag fick. Âker jag dit vet jag inte om skolan vill ha med AFS att gôra igen.

I princip halva klassrummet blev fôremàl fôr pekfingrets anklagelse ("Ja, jag sàg den dâr kyssen", sa rektorn nâr han pekade pà Edgar, som under ett parti Snurra flaskan belv dômd till att pussa Toño. Med yttersta motvilja gjorde han det och sjâlvklart filmade àtminstone fem personer med sina kameramobiler). Om filmerna inte togs bort skulle mànga av oss inte fà tilltrâde till skolan under flera examen och den som inte gôr proven blir underkând och den som blir underkând har troligtvis fôrlorat sin môjlighet att bôrja plugga i universitet nâsta hôsttermin. Jodà, skolledningen fàr gôra sàhâr

Det fôrsta jag gjorde nâr jag kom hem var att slà pà datorn och berâtta fôr min vârdmamma vad som hânt. Mina systrar var ocksà hemma och alla bânkade sig framfôr datorn. Och jo dà, visst var jag med. En av filmerna visade hur Edgar sopade hela klassrummet med Linda, blir omkullknuffad och sutten pà av mig - Nayeli vânde sig om och gav mig en anklagande blick. -"Det âr inte vad det ser ut att vara! Han bara spelade skadad fôr att jag skulle resa mig upp men sen fâllde han mig och slâpade mig ôver hela klassrumsgolvet och sen kom engelskalâraren in och sânkte oss med tvà poâng". De var inte direkt glada, bàde Itzel och Nayeli âr mônsterelever som aldrig skulle gôra nàgot liknande och tânker môjligtvis att mina fôrâldrar gav mig fôr lite smisk nâr jag var liten.

Pà kvâllen gick det inte lângre att se filmerna. Bra, dà kan vi àtergà till vàrt vanliga liv i klassrummet. Synd, dà kan jag inte lâgga upp dem hâr.

Jag skâms inte. Eller, jo, lite grann, infôr rektorn och company. De bjôd faktiskt in mig till skolan fôr att plugga och inte fôr att rôja och kanske har jag blivit orsaken till dàliga rykten om utbytesstudenter, svenskar, europeer, blondiner eller vilket som helst av alla de fack jag blir sorterad i. Men det âr sà vi umgàs i klassrummet - nâr det inte finns lârare eller prefekter nârvarande. Castelan âr ett undantag: han kom in i klassrummet men istâllet fôr att stoppa boxningsmatchen utnâmnde han en vinnare. Blir han avstâng fràn skolan om filmen inte fôrsvinner fràn Internet?

Hoppas att ni inte fick en bild av mexikanska skolor som oordnade och utan disciplin - det jag har sett av skolor hâr verkar ibland nâstan militâriskt strikt. Det âr bara det att jag hade turen att hamna i en klass som vet hur man roar sig.

Om sanningen ska fram har jag aldrig haft sà kul i skolan som hâr. Jag tror inte att den hâr incidenten orsakar nàgon stôrre fôrândring i vàra liv... fôrutom att nâsta làtsasslagsmàl/bolitahôg/grymma skâmt/Snurra flaskan/boxningsmatch som filmas i klassrummet kommer bli upplagd under en annorlunda etikett.

Body and Soul

(Som chockande rubrik hade jag denna gàng tânkt skriva " Sofia gôr bort sig infôr folksamling" - men sedan nâr âr det en nyhet?)

Skolans jazzgrupp har inte bara fàtt ett namn. Vi har dessutom sen vàrterminen âven en ny lârare: Yayr.

Det nya namnet passar vâldigt bra – vi bestâmde oss fôr att heta New Soul (ett annat fôrslag som av uppenbara skâl skrotades var ”Bâttre ha âlg i skogen ân att ha hjort i byxorna” – làng historia. Jag rullade runt pà golvet i fruktansvârda skrattanfall nâr jag lade mârke till att Elsa hade en hjort pà sin trôja!) och det âr precis vad vi har. De dryga tjugo personer som àterstàr av det ursprungliga trettiofemmannagânget âr alla mer motiverade och dedikerade – sjâlvklart beror det pà den nye lâraren. I januari skrev vi in oss pà deltagarlistan till tvà tâvlingar som bàda skulle âga rum i mars, och det fôrsta Yayr gjorde var att samla ihop oss och bôrja sâtta ihop en koreografi – under vinterlovet!

Nu var det andra tag som gâllde. Vi blev snabbt medvetna om att Yayr âr hàrdare ân vàr ex-lârare Paty och att han har en hôgre standard, men det âr ingen nackdel: numera kânns det mycket mer meningsfullt och roligt att dansa och dessutom ser det mycket bâttre ut – Acatitlans jazzdansgrupp har haft rykte om sig att vara riktigt dàlig, nu pàpekar folk fôrvànat att vi faktiskt dansar bra. Fast det âr nàgot vi har uppnàtt efter att ha hôrt ”se ve... de la chingada”, Yayrs âlsklingsfras (”det ser fôr j*vligt ut). Efter att ha hôrt det i flera veckor jublade vi alla nâr han till slut sa att det inte lângre sàg fruktansvârt ut.

Pà vâg till genrepet i UCI: Yayr och Elsa.

Tvà veckor innan vi skulle delta i tâvlingen som skulle gà av stapeln i UCI, Universidad de Cuautitlan Itzcalli, bôrjade vi trâna fem dagar i veckan istâllet fôr tvà. Allting strulade: betalningarna fôr kostymerna var fôrsenade, skorna vi behôvde gick inte att hitta i nàgon affâr, flera personer hoppade av pà grund av detta och till ràga pà allt fick vi inte ordning pà koreografin. Pà genrepet pà UCI:s scen gjorde vi dessutom bort oss totalt. De andra skollagen kom i sina identiska trôjor, byxor och skor och dansade jâttekoordinerat, sen hasade vi upp pà scenen och frànvaron av nàgon sorts uniform och speciellt dansskor – jag traskade fortfarande runt i mina dojjor med trasiga sulor – var uppenbar. Nâr vàr musik gick igàng skâmde vi ut oss pà riktigt genom att glômma steg, dansa i otakt och springa in i varandra. Utskâllningen vi fick var vâlfôrtjânad.

Vid tvà tillfâllen tog Yayr med oss till sina elever i motsvarigheten till ett Folkets Hus fôr att de skulle kritisera oss och fôr att vi pà sà sâtt skulle inse vidden av kraftlôsheten med vilken vi dansade och avsaknaden av inlevelse. Varannan lektion talade han om hur ointresserade vi verkade vara, hur lite vi anstrângde oss och hur besviken vi gjorde honom.

Det làter det hàrt. Det làter krâvande. Och det var exakt vad vi behôvde fôr att àstadkomma nàgoting. Det âr det som gôr Yayr till en bra lârare: han nôjer sig inte med det mediokra eller nàgot som kan fôrbâttras. Och han har humor, han kan kritisera utan att mobba. Nàgra dagar innan lôrdagen den 17 mars, dagen D fôr tâvlingen i UCI, bôrjade han peppa oss. Pà fredagen âgnade vi oss helt och hàllet med att ladda upp varandra infôr morgondagen.

Vârldens finaste hejaklack vântar pà oss i skolan. Skriker bra gôr de ocksà! Nedan prôvar Irving hela utstyrseln...

Sà kom den stora dagen. Vi samlades i skolan pà fôrmiddagen med plattânger, gummisnoddar och lôsôgonfransar i hôgsta hugg fôr att fixa frisyrerna och sminket. De tre killarna i gruppen kom inte undan: Pablo och Irving lyckades krusa sina ôgonfransar utan hjâlp, men det behôvdes fyra tjejer fôr att hàlla Chuchito still medan en femte gick loss pà honom med ôgonfransskeden. En annan svàr sak var vilken frisyr jag skulle ha, eftersom jag har mycket kortare hàr ân resten av gruppen. Yayr fôreslog fôrst att jag skulle stâlla hàret àt alla hàll med sà mycket gèle det bara var môjligt. Nâr han kom tillbaka fem minuter senare och sàg att jag sàg ut som om jag hade slickat pà elurtaget fick en av tjejerna som hjâlpte mig kamma ner hàret med vatten. Nu sàg jag ut som ett drânkt barn fràn en skrâckfilm. Sen kom nàgon pà den briljanta idèn att med hjâlp av flera smà snoddar gôra de fyra smà hâstsvansarna som tillsammans bildade den slags tuppkam som de andra hade, och om man bortser fràn att jag trodde skalpen skulle lossna nâr jag blev vàldsamt kammad gick det bra.

Vàldsminkad. Alejandra, Denise och Fleix fràn hejaklacken krullar Chuchitos ôgonfransar.

Nâr vi alla var fârdigafriserade, sminkade och hade bytt om till kostymen lastade vi in oss i den ena bussen och de familjemedlemmar och vânner som fôljde med som hejaklack i den andra. Allt var dock inte fârdigt – jag och ett fàtal andra personer hade fortfarande inte fàtt skorna vi skulle dansa i. Yayr fôrsâkrade oss om att nàgon skulle komma till UCI innan tâvlingen och ge oss dem, men han var nog lika orolig som vi ôver att vi inte skulle fà dem i tid. I bussen ràdde en glad och optimistisk stâmning, vi skâmtade och gjorde narr av motstàndarlaget Sucre, men visst fanns det ândà ett inslag av nervositet. Vi kom fram till universitetet, blev visade till ett pyttelitet klassrum dâr vi blev àtsagda att stanna. Ântligen kom skorna och jag snôrde pà mig mitt fôrsta par jazzskor, i storlek fem och svarta, likadana som de som satt pà de andras fôtter.

Âr det en fàgel? Âr det ett flygplan? - Nej, det âr Ebet med en lâskburk i bakfickan!

Vi vârmde upp och bad hôgtididligt en Fader Vàr. Vi fick ovântat stôd fràn vàr skolas rektor, som kôpte lite godis àt oss och vi hejade pà ett annat lag med trevliga personer utklâdda till pirater, som ocksà vântade pà sin tur. Det bôrjade dra ihop sig nâr Yayr radade upp oss och gav var och en av oss en lyckosmâll med sin sko. Sen bar det av.

Nytt perspektiv. Fabiola vârmer upp.
Hur vi kom in pà scenen hade vi kommit pà i sista minuten: alla tàgade in med sânkta huvuden och knâppta hânder och gick till sina platser. Pablo signalerade att alla hade kommit fram till sina respektive destinationer genom att stampa och vi gled ner pà golvet, redo i koreografins fôrsta position.

Min puls gick upp nâr musiken bôrjade. Jag log sà gott jag kunde, trots att jag halkade i de nya skorna och darrade av nervositet – det var min allra fôrsta tâvling! Kostymen hjâlpte inte heller, den lànga omlottkjolsaktiga saken ville hela tiden sno in sig i fôtterna. Trots det var det en otrolig adrenalinkick! Jag njôt av att dansa, av att stà pà pà scenen och genom dansen fôrkroppsliga musiken som vâllde ut genom hôgtalarna.

Nâr vi gick av sprang vi upp till en av lâktarna (andra vàningens gàng utanfôr klassrummen som omringade aulan, dâr spektaklet âgde rum) fôr att titta pà de fôljande lagen. Piraterna var riktigt bra!

Alla lag hade framfôrt sina koreografier och vi àtervânde till scenen fôr att trângas med dem, hoppa och skrika som galningar medan juryn avslôjade placeringarna. Jag hôrde absolut ingenting av vad de sade i hôgtalarna eftersom vi alla som sagt skrek fôr fulla halsar. Det enda jag uppfattade var att vi varken kammade hem fôrsta- eller andraplats. Nu i efterhand har jag hôrt att vi hamnade pà femteplats fràn vissa och andra sâger att vi tog hem tredjeplatsen.

Pà vâg tillbaka i bussen sade Yayr att vi hade gjort bra ifràn oss - det var det bâsta under hela kvâllen, fôr jag visste att nâr han sade det var han uppriktig. Jag jublade fòr mig sjâlv.
Hela gânget utanfôr UCI innan tâvlingen.
New Soul tâvlade en vecka senare i en tâvling i Univerisdad del Valle de Mexico, men kom inte vidare till finalen. Jag var inte med, fôr tvà dagar efter tâvlingen i UCI àkte jag pà Ruta Maya-resan.

Men det âr en annan historia.

Fôr en vecka sedan upptrâdde vi med samma koreografi och samma kostymer. Nâstan alla deltagande grupper dansade dàligt. Vi var inget undantag! Hela veckan innan hade vi trânat dagligen och ândrat formationerna eftersom scenen vi skulle dansa pà hade en annan storlek och var rund. Under de tre minuter vi dansade skulle vi ândra formationerna sju gànger och sjâlvklart blev det lite fôrvirrat – vem skulle stà var och nu âr jag vilse igen och âr det hâr din plats? – ehh, nej... och sjâlvklart: AAY DENISE du ska stà lângst fram nu!

Den dagen var det som om en fôrbannelse vilade ôver oss. Jag vaknade fôrsenad med en dryg halvtimme pà mig att duscha, kâka frukost, fixa frisyren och sminket vi skulle dansa i och pallra ivâg till skolan. Till min avgrundsdjupa fôrskrâckelse upptâckte jag att mina jazzskor inte stod dâr de brukade bredvid sângen och var spàrlôst fôrsvunna! Panik! Jag fick nâstan ett nervsammanbrott och knatade ivâg till platsen utanfôr skolan dâr vi skulle môtas. Det var en sôndag och ingen kunde slâppa in mig i skolan fôr att leta efter skorna som jag antagligen hade glômt dâr – och visst var jag orolig med tanke pà att nàgon hade snott Chuchitos skor dârifràn nàgra dagar innan.

Yayr sa ”ni modo”, inget att gôra àt saken. Du fàr helt enkelt dansa i dina vanliga skor.
Ebets jâttesnâlla mamma och storebror Paul kôpte en svart fârg som jag màlade de vita spetsarna pà mina Blackspots med fôr att de inte skulle sticka ut sà mycket. Diana hjâlpte mig med hàret och Zeltzins mamma sminkade mig – ensam skulle jag aldrig ôverleva i den hâr vârlden!

Trots all hjâlp gick det àt helskotta nâr vi vâl dansade. Fôr det fôrsta hade fyra grupper innan oss samma musik i sin koreografi! Det var sà absurt pinsamt att det blev humoristiskt. Sen var det de dâr fôrbannade kjolsakerna som trasslade in sig i fôtterna hela tiden – det âr som de har nàgon magisk klisterkraft, jag snodde inte bara in mig i min egen kjol utan dessutom i Elsas! Sen fick jag inte loss foten och stod och sparkade som en idiot medan jag gjorde bort bàde mig sjâlv och Elsa.

Jag kom ihàg alla formationer, men stod làngt fram i flera av dem och sàg inte hur bakom mig flera personer hamnade lite varstans pà scenen. Varje gàng vi bytte formation sprang alla runt som skàllade ràttor och knuffades och krockade med varandra – visste ni fôrresten att ”huvudlôsa kycklingar” heter pollos decapitados pà spanska? Dessutom skrek nàgon ”CIRKELN!!” nâr det var dags fôr den uppstâllningen, men jag var alldeles fôr upptagen med att le panikartat fôr att ens lâgga mârke till kaoset runtomkring mig.

Det var tur att det inte var en tâvling. Och att vi kan skratta àt oss sjâlva, annars skulle vi gràta.
Men vad var det egentligen som hânde med de fôrsvunna skorna? Sjâlvklart hade jag fôr en gàngs skull stâdat och prydligt lagt undan dem i en làda och pà grund av att ha lagt mina saker pà sina stâllen fôrsvann de. Jag har funnit bevist pà att stâdning orsakar oordning och att man hàller bâttre reda pà sina pryttlar nâr kaos ràder!

Nu har vi bôrjat med helt ny koreografi. Med salsa.

Ônska oss lycka till.
Favoritfotot med New Soul-motiv: Ebet sminkar sig.

En nâstan meningslôs àterkomst

Hallà dâr.

Igàr pà kvâllen kom jag tillbaka fràn den AFS-anordnade resan Ruta Maya. Den tog inte 8 dagar som jag fôrst hade trott, utan 13, och som ni kanske fôrstàr hinner en hel del saker hânda under den tiden. Det kânns ganska meningslôst att jag faktiskt kom tillbaka ôverhuvudtaget, fôr imorgon bitti, eller râttare sagt idag bitti, klockan âr snart tre, âker jag och mina systrar ivâg till Jalisco igen och dârfôr ber jag om ursâkt men ni fàr helt enkelt vânta tvà veckor tills jag kommer tillbaka.

Under tiden kan ni ju alltid kolla pà lite bilder fràn resan.

Dag 1. Nagisa och jag framfôr den gigantiska Solpyramiden i Teotihuacan.

Dag 2. Alebrijes, màlade trâvarelser som âr typiskt hantverk fràn Oaxaca. Sâgs att demon- och drakalebrijes attraherar onda andar medan de som ser snâllare ut skrâmmer bort dem. Till hôger poserar jag, Anna och Nagisa med poliser i Oaxaca City.






Dag 3. Reagge live pà morgonkvisten i San Cristobal.

Dag 4. Det otroliga vattenfallet Misol-Ha.

Dag 5. Guacamaya och frappuchino i Palenque.

Dag 6. Nagi, Anni, Jessica, Anna i Palenque. Nagi och jag kollar ursikten ôver palatset.

Dag 7. Ruinstaden Uxmal med sitt Fallustempel.

Dag 8. "kyrkan" i Chichen-Itza.

Dag 9. Màsar vid en brygga utan fôr Isla de Mujeres, Cancun. Solnedgàng ôver samma plats.

Dag 10. Papegojor i parken Xcaret en och en halv timme fràn Cancun.

Dag 11. Reneè fotar en begravd Anna i Cancaun. Strandad val.

Dag 12. Nagi utanfôr mexikanska flottans hôgkvarter i Veracruz. Tio meter framfôr henne finns en staty omgedd av en damm fylld av skôldpaddor.

El dìa de amor, amistad y kanelbullar

Hâr âr det saker pà gàng! Idag âr fyller jag exakt sex mànader i Mexico – alltsà har jag bara fyra kvar och bôrjar grina sà fort jag tânker pà det. Om 21 dagar ska jag dra ivâg pà en AFS-anordnad resa och imshallah kanske ocksà tillsammans med familjen till Acapulco (playa! Ântligen kan jag damma av mina badbrallor! Hoppas jag...), fôrra veckan kom ett efterlângtad paket fràn Sverige med de livsviktiga ingredienserna curry och ingerfâra och saffran – mitt rum luktar himmelskt och nu kan jag gôra ett riktigt pepparkakshus och lussekatter, tvà mànader fôrsenat men bâttre sent ân aldrig! – och flera fina presenter.

Jag har sett en sjuuukt bra film som heter ”El Laberinto del Fauno” (Pan`s Laberynth) av Guillermo del Toro, alla mexikaner sitter och hàller tummarna infôr Oscarsgalan fôr den filmen âr nominerad. En mexikansk filmfestival âr i full gàng men det vete fasen om jag har tid att gà och RHCP kommer hit den tionde mars men det vete fasen om det finns biljetter kvar. Den sjuttonde ska jazzdansgruppen jag âr med i tâvla och jag bôrjar bli nervig. Mitt hàr har blivit sà làngt att jag kan sâtta upp det i en hâstsvans (flâmt! Vilken chock!! Det otroliga har intrâffat!!!) sà fôrhoppningsvis kommer jag se lite mer ut som de andra i min grupp, jag vill inte sânka poângen genom att ha en annorlunda frisyr. Allvarligt talat, det râknas!

Fôr en vecka sen var vi pà Palacio de Bellas Artes och sàg en klassisk konsert med bland annat Mozart och Dvorak framfôrd av Orquestra Sinfonica Nacional vilket var ganska hâftigt och dessutom fôrsta gàngen mina mexikanska fôrâldrar sàg en symfoniorkester live. Orsaken var ett skolarbete som Itzel fàtt och hela veckan har vi suttit och skurit ut smà instrument ur frigolit och màlat dem och imorgon ska nàgon hôgstadielârare betygsâtta den.

Min mexikanska familj utanfôr el Palacio de Bellas Artes, dâr vi sàg konserten. Kameravinkeln fàr byggnaden att se mindre ut ân i verkligheten

I onsdags var det Miercoles de ceniza, ”Asksôndagen”, som innebar att alla katoliker och jag gick till kyrkan och kôade fôr att en prâst skulle stâmpla ett litet kors av sot i pannan pà oss – jag fick lite i ôgat ocksà, âkta heligt katolskt sot i ôgat – och i och med det gjorde jag ett lôfte som màste uppfyllas innan nyàr och inledde fastan, det vill sâga att jag under fredagar inte fàr kâka kôtt fràn landlevande djur fram till pàsk. Oroa er inte, det var sjâlvpàtaget.

Igàr sàg jag nàgra grymt stora vâggmàlningar av Diego Rivera, en av Mexicos stôrste màlare men kanske mer kând som Frida Kahlos man.

Som kronan pà verket sânds just nu det allra, allra sista avsnttet av en sexàrig telenovela, ungefâr som en sàpa men trots det faktiskt rolig – de svenska eller amerikanska motsvarigheterna kommer inte ens i nârheten av de mexikanska.

Dettta âr egentligen helt oviktigt men fenomenet âr ândà râtt intressant, sà jag ska âgna nàgra minuter àt att beskriva det: som en annan utbytesstudent beskrev det, ”man kan se om en kvinna âr snâll eller elak genom att titta pà hàrfârgen” det vill sâga att ju blondare en kvinnlig roll âr, desto ondare âr hon. I varje avsnitt gàr det àt cirka ett ton hàrsprej och ânnu mer mascara – det pàminner mig om nàgot Terry Pratchett skrev om excessiv sminkning: ”hennes ôgon var som tvà flugor som kraschlandat i en sockerskàl”. Intrigerna gàr alltid ut pà hjârta och smârta, ôverraskningar âr sâllsynta, men trots det... trots det âr de faktiskt underhàllande!

Men det var ju inte det jag skulle skriva om. Jag skulle ju skriva om en helt annan sak som intrâffade fôr elva dagar sedan...

Den tog mig nâstan helt med byxorna nere. Den internationella dagen fôr kârlek och vânskap. Jag var inte fôrberedd. – Fôrberedd pà vad? Pà dess betydelse, sà klart.

Den 14 februari âr en viktig dag hâr. I jâmfôrelse med julafton âr det en vâldigt matriell hôgtid, varenda kotte som inte gav bort nàgon julkapp bôrjar genast kuta runt som en skàllad ràtta fôr att tjacka eller gôra presenter och Glad-alla-hjârtans-dag-kort.

Sjâlvklart ville jag inte ligga efter. Men. I klassen âr vi trettio pers och jag ville gôra nàgot fôr alla – varenda en i mitt klassrum har gett mig ett vânligt bemôtande, haft fôrstàelse fôr mina klavertramp och hjâlpt mig under den fôrsta, svàra tiden hos dem. Om jag nàgon gàng ska visa min tacksamhet mot dem alla var den Alla hjârtans dag râtt tidpunkt. Jag ville inte utesluta nàgon... men hade inte tid att gòra nàgot individuellt fôr var och en av dem. Syster Itzel hade i flera dagar klippt, klistrat och klurat med kort till alla sina vânner, nâr jag insàg att jag borde gôra nàgot hade jag bara tvà dagar pà mig, och alldeles fôr lite inspiration fôr att sitta uppe nattetid och skriva individuella smà papperslappar till var och en, och inte hade jag lust att att gôra trettio identiska brev.

Tur att jag fortfarande satt pà ett trumfkort: i ett hôrn i garderoben hade jag gômt undan en liten pàse med Genuint Svensk Kardemumma. Omôjligt att fà tag pà hâr. Vârt sin vikt i guld. Mitt hemliga vapen... nyckelingrediensen i kanelbullar.

Pà tisdagen den trettonde nâr jag kom hem fràn skolan bôrjade jag fôrbereda mig, jag kôpte mjôl och margarin, plockade fram alla ingredienser och receptet, men det hade hunnit bli sent nâr jag kom igàng. Rôra ihop smeten var inte sà problematiskt, men nâr jag àtervânde till degbunken en halvtimme senare upptâckte jag till min stora fasa att trots en hel pàse torrjâst hade det inte skett nàgon fôrândring ôverhuvudtaget. Jag bet ihop om besvikelsen och oron – hur skulle det gà, skulle detta resultera i ânnu ett av det flertal kôksfiaskon jag redan orsakat? Jag bakade ut degen och hâllde kanel och kardemumma ôver den. Varken plàt eller bra, glansigt bakpapper har vi i detta hus, sà jag improviserade med ett ugnsgaller och tvà lager papper insmorda som tusan med margarin fôr att undvika att mina âlskade smà degklimpar skulle klibba fast sig.

Nâr jag stod och knôt ihop degsnôrplorna kom jag att tânka pà en sak som Chayo hade sagt mig under ett av mina tidiagre sockerkaksexperiment: i Jalisco tar brôden inte lika làng tid pà sig att fluffa upp sig. Hmm. Jalisco ligger nârmare havet. Alltsà inte pà lika hôg hôjd som Ciudad de Mexico. Vilket innebâr att hôjdskillnaden mellen Stockholm och Ciudad de mexico ocksà borde vara stor. Vilket innebâr en tryckskillnad, men att det skulle pàverka brôdjâsning...? Summan av kardemumman âr var i alla fall att jag bestâmde mig fôr att ge bullarna en chans till genom att làta dem efterjâsa lângre ân en halvtimme. Dà var klockan runt halv nio. (intressant men oviktigt sidospàr: hâr heter halv nio Ocho y media, ”àtta och halv” vilket fôrvirrade mig en helv del i bôrjan)

Under tiden gick jag ôver till en vân som bor pà samma gata och vi ptatade fram tills elvasnàret.

Nâr jag kom tillbaka hade systrarna sàklart gàtt och lagt sig. Pepe satt i soffan, och pà vâgen till kôket fràgade jag honom om hur man gôr fôr att tânda gasugnen. - Ârligt talat vet jag inte, svarade han. Jag tappade hakan. Kanske âr min vârldsbild lite annorlunda dârfôr att min svenske far nâstan alltid lagar mat hemma (och vilken mat, det âr inte konstigt att jag lângtar hem ibland) och i min mexikanska vârdfamilj âr Chayo hemmafru.

Dagen efter i skolan: Linda, Edgar som en skugga bakom ballongen, Andre och Mary. Vânster till hôger.

Nâr jag kom in i kôket tog jag mig en titt pà kanelbullerna – och nâstan skrek av glâdje. Det hade funkat! Bullarna hade jâst till den storlek de borde ha! Allt de behôvde var alltsà bara tre gànger sà làng tid pà sig... Bara fôr att fôrsâkra mig om att de smà degknytena hade gett allt de kunde valde jag att vânta lite lângre med att kôra in dem i ugnen. Jag stâllde en CD-spelare i kôket och satte igàng en RHCP-skiva en vân hade lànat mig, tog ett skrivhâfte och gjorde lite lâxa, àt middag. Nâr jag till sist tog itu med att pensla bullarna var klockan nâstan halv ett (doce y media).

Att tânda ugnen var fôrstàs hur enkelt som helst. Fôrsiktigt petade jag in ugnsgallret med sitt margerinflâckiga papperstâcke och sina blekfeta bullklumpar. Temperaturen stod pà 230ºC, jag kollade klockan och sjônk ner i en stol. Vid det laget hade jag redan hôrt hela skivan fràn bôrjan till slut tvà gànger och satte pà radion fôr omvâxlings skull. Âtervânde till ugnen och kollade mina smà mjôliga skyddslingar. Inget hade hânt. Vred upp vârmen lite. Tillbaka till radion, bytte station. Det âr otroligt mysigt att sitta uppe sent i ett varmt kôk och blâddra fram och tillbaka pà FM-bandet, prôva det nàngàng.

Kollade pà klockan, snart skulle bullarna vara fârdiga. Kikade in genom ungnens fônster. Vad fasen!? Dâr làg de, hur bleka som helst. Inte ens det gula lampljuset gav dem fârg. Vred upp vârmen till 260º.

Nej nu jâvlar skulle de fà se pà... andra bullar!

Àtervânde till radion. Luktade det inte lite brânt? Âsch, det âr nog bara brând gas som sipprar ut genom den glappande luckan – nâr Nayeli var liten, eller râttare sagt, mindre, satte hon sig en gàng pà den utfâllda ugnsluckan och sen dess har den inte gàtt att stânga ordentligt. Fast lite orolig blev jag nâr jag sàg en liten rôkpelare stiga upp fràn ugnen, men ytterligare en titt pà bullarna bekrâftade status quo. Ingen fôrândring, men det skulle vi allt ândra pà, tânkte jag, och vred upp vârmen sà mycket det gick. Det tog stopp vid 300ºC.

Men nu luktade det faktiskt brânt, och inte brânt som gasspisen lukter utan helt enkelt en doft av mat som hàller pà att karboniseras. Nâr jag ôppnade luckan hade bullarna forfarande inte mista spàr av fârg och var fortfarande obakade – pà ovansidan, i alla fall. Den sida som làg mot det margarinade bakpappret var svart som sot.

Jag hade antagit att gasugnen fungerade pà samma sâtt som en elektrisk ugn och utan att tânka efter fôrvântat mig att vârmen skulle komma ovanifràn nâr den i sjâlva verket kom underifràn, antagit att allt skulle fungera som i Sverige.

Och hur kommenterar man detta? Shit happens. The show must go on. Man lâr sig av sina misstag. Satte pà ugnen igen, men fôrsâkrade mig om att temperaturen var lâgre. Man har mer glâdje av en kanelbulle som âr àtminstone till hâlften âtlig ân en som ser ut som den ena halvan har varit i helvetet och den andra pà nordpolen, eller hur?

"Jag âlskar dig inte lângre...
jag skulle ljuga om jag sa dig att...
jag âlskar dig fortfarande som jag alltid gjorde.
Jag âr sâker pà att inget var i onôdan.
Jag kânner inom mig att ni inte betyder nàgonting.
Jag skulle aldrig kunna sâga att...
jag livnâr en stor kârlek.
Jag kânner mer och mer att...
jag har redan glômt er!
Och aldrig ska jag anvânda frasen...
Jag âlskar er!!!
Fôrlàt, men jag màste sâga sanningen...

Lâs nu alltihopa en gàng till, fast nerifràn och upp (bôrja med den sista meningen, fortsâtt med den nâst sista, etc)!" Andreas brev.

Den andra satsen bullar blev faktiskt helt perfekt. Jag hade lârt mig min lâxa och bemâstrat kôksredskapet. Jag hittade en radiokanal med klassisk musik som jag lyssnade pà samtidigt som jag skalade det knaperstekta bakpappret fràn de bullar som blivit brânda och stod och bara myste av stolthet. Jag àt en vâlfôrtjânt kanelbulle och blev helt lugn. Att gôra kanelbullar var en av flera saker som hade hângt ôver mig som môrkgrà moln lângs horisonten, stressat mig, gjort mig deprimerad och trôtt, men i och med att jag kunde bocka av bullbakandet fràn min Att Gôra-lista kânde jag att alla fula stressmoln blàstes bort. Den natten lârde jag mig nàgot som âr viktigare ân hur en gasspis fungerar: ibland kânns det som att man har mycket att gôra, men om man bara ger sig sjâlv en spark i baken och kommer igàng och blir fârdig med en enda sak kânns det plôtsligt som att min inte har det minsta bekymmer. Det hâr âr ocksà exakt vad mina svenska fôrâldrar har sagt mig i flera àr, men jag antar att man màste begà sina egna misstag och gôra sina egna succèer fôr att lâra sig, utvecklas och bli vuxen.

Klockan var nâstan halv tvà nâr jag tassade uppfôr trappan fôr att gà och lâgga mig. Jag hade tagit med mig radion fôr att den skulle hàlla mig sâllskap – jag var riktigt trôtt men hade inte lust att sova direkt, Jag ville suga lite mer pà triumfkânslan innan jag gled in i sômnen. Nâr jag stâllde radion pà nattygbordet upptâckte jag att beroende pà i vilken riktning jag stâllde den tog den in mer eller mindre av en annan station ân den jag lyssnade pà. Vad festligt! tânkte jag innan jag somnade, sussad till sômns av ett Opus nummer nio med Avril Lavigne pipandes i bakgrunden.

Nâsta dag kânde jag mig nâstan utvilad nâr vâckarklockan bôrjade skrâna klockan sex. Det var som om glâdjen ôver att ha gàtt i màl med mitt kanelbulleprojekt var mitt brânsle idag.

Andrea har spammat ner pojkvânnen Edgars bânk med smà kârleksfulla post-itlappar. De âr sà gulliga ihop...

Eftersom det var El dìa de amor y amistad, Alla hjârtans dag, nâstan som en helgdag, slapp vi skoluniformen (att jag aldrig uppskattade friheten att vâlja mina klâder varenda skoldag ter sig nu som en otrolig ignorans. Faktum âr att det inte âr en râttighet utan ett privilegium, ni som kan vâlja, njut i fulla drag varje gàng ni gôr det)! I skolan gjorde vi i princip ingenting, fôrutom att krama varandra och sâga ”¡Feliz dìa de amor y amistad!” och dela ut kort med sà sôta texter att de framkallar diabetes. Flera personer hade fàtt hjârtformade ballonger av pojk- eller flickvânner, Edgar hade gett en sor en till andra som Claudia och Mary vid flera tillfâllen ”fôrsôkte” slâppa ut genom fônstret. Jag tog tillfâllet i akt och delade ut bullar till alla i klassen och fôrklarade att kanelbullen âr ett typiskt svenskt bakverk och berâttade varfôr de flesta av dem var en aning karboniserade. Alla var nyfikna, flera personer sa att bullarna var goda – och sjâlvklart blev jag jâtteglad – och nàgra fôrôkte sig pà att uttala kanelbulle: ”kenel-wollu?” ”Kwolla-bolla?” och vissa fick till det: ”kaneel-bolle”. Nàgon gissade att jag hade hâllt pepper i degen, kardemumma âr som sgt okânt hâr.

Saft och bullkalas. Minus saft. Toño (Antonio), Chucho (Jesùs), Edgar, Zandy, Matas (Miguel).

Vid elvatiden eller sà slâpptes alla elever ut pà vad jag i brist pà andra ord kallar skolgàrden, eller skolomràdet, och jag gav bort de fà bullarna som fanns kvar i min pàse till vânner och bekanta fràn andra klasser. Dygnets andra viktiga lektion: har man fà bullar att dela men mànga man vill dela dem med bôr man inte spara de sista till nàgon speciell person, utan helt enkelt ge bort dem till de fôrsta vânnerna, bekantskaperna, kompisarna eller stâdtanterna man môter. Bôrjar man prioritera alla i sin omgivning – han âr vârd en bulle men hon âr det inte, jag spar den hellre till nàn annan – har man tappat bort betydelsen av vânskap. Den kan man inte mâta, och man ska inte heller fôrsôka gôra det, hur ska man dà kunna se sina vânner i ôgonen?

Pà kvâllen kunde jag nôjt konstatera att det hade varit en bra, om ân stekhet, dag. Jag hade bakat mina kanelbullar, umgàtts med mina vânner iskolan och pà eftermiddagen sett en skrâckfilm pà bio (Edgar hâvdade bestâmt att det inte var sant det som Andrea sa om att han hade suttit och darrat bredvid henne). Och dessutom hade jag lârt mig nàgra viktiga saker.

Feliz día de Amor y Amistad till er alla. Jag âlskar er.

Och till alla er som fàtt en gullighetsôverdos, kolla in:

http://www.markfiore.com/animation/valentine.html