Navidad Episod 3 - kossorna anfaller!

Hâr finns de bâsta torTillas - RestInMexico har testat! Fanatiska mexikaner bygger KAPELL pà KULLE!!Sà mànga lamm blir MISSHANDLADE av ÂNGLAR varje àr!!! Se upp - DITT JUVER KAN VARA SLEMMIGT!!!! Vinterns badmode: DETTA MÀSTE DU HA NÂR DU BADAR I ÂN!!!!! "Jag kunde inte hitta ingerfâra!" - Utbytesstudent i tàrar efter PEPPERKAKSHUSFIASKO!!!!!! Experternas nya rôn: SÀ SILAR DU OST!!!!!!!

Torsdag 21
Pà fôrmiddagen stuvade vi in oss i en bil och brummade ivâg till en liten smàstad som heter La Union de Tula fôr att hâlsa pà Pepes mamma och hennes 101-àriga mor, flera farmôdrar, farbror Garine alias Egdar. Blev lite ôverraskad ôver att se en skarabè brumma runt ôver gatan. Efter att Hugo hade kôpt en hel sâck smâllare och stubintràd fortsatte vi till mormor Carmens andra hus, som ligger i en stôrre smàstad som heter Navarra de Autlàn. Pà vâgen dit passerade vi mànga àkrar fyllda av blekt blàgrôna agave-kaktusar, den vâxt man utvinner tequilan ur.

Hit kommer mànga av de ungdomar fràn Santa Rosalia som vill kunna gà i gymnasium. Det âr den nâmaste stôrre smàstaden, men ligger ândà pà grund av alla slingrande vâgar flera timmar bort. Det blir mycket agave man hinner se under den tiden...

Ovan: Itzel och Nayeli leker med en cykel i mormor Carmens hus. Nedan: sjâlvaste abuela Carmen. I bakgrunden, pà kullens topp, ser man kapellet. Det andra fotot visar Hugo pà vâg upp till det.
Nâr vi kom fram àt vi de kanske godast tortillas jag hittills har smakat och efter att paltkoman lagt sig spriddes familjen àt alla hàll och kanter fôr alla môjliga olika ârenden. Varken jag eller Hugo hade nàgot att gôra, sà vi bestâmde oss fôr att klâttra upp till ett kapell tillâgnat la Virgen de Guadalupe som ligger pà toppen av en kulle som âr brantare ân vad den ser ut att vara. Hela vâgen upp satt det skyltar till hôger och vânster som uppmanade besôkare och pilgrimer att inte slânga skrâp men vad tror du sàg nâr vi kom till toppen? Det vete fasen varfôr, men varje gàng jag ser en skylt som vânligt eller hotfullt informerar om att sopor och skrâp âr speciellt oônskade pà just denna plats âr den sticker den upp ur en hôg av lâskflaskor, plastpàsar, trasiga fôrpackningar. Det âr som om mexikanerna slânger skrâp bara dârfôr, nedskrâpning i trotsets namn.

Hugo och jag bôrjade prata om det hâr. Han medgav att en sak han ogillar hos sina landsmân âr det hâr med att de skrâpar ner ôverallt, och sedan pekade han pà en flâck av sôndertorkat grâs pà sidan av en kulle pà andra sidan dalen som staden ligger i. –”Ser du det dâr? Fôr tio àr sedan var det helt grônt. Det âr vâxthuseffekten.” I samma ôgonblick flôg en rovfàgel, en zopilote, fôrbi. Allvaret i vàrat samtal byttes mot skâmt nâr den sà att sâga slâppte lite ballast. – ”Det âr helt klart en mexikansk fàgel” sade jag.

Fast kapellet var fint. Utsikten med.

Nej, det âr inte en fluglort pà kameralinsen. Det âr den sjâlvaste mexikanska pippin.

Utsikt ôver Autlàn och kaktus.

Nâr vi hade klâttrat ner fràn kullen gick vi fôr att sluta upp med de andra och gick till ett Internetcafè med systrarna medan de vuxna kôpte det de ville kôpa och kollade pà det de ville kolla pà. Pà vâg tillbaka till huset stannade vi till vid ett torg. Môrkret hade lagt sig men hela platsen var upplyst av ljusslingor lindade runt palmer, ringlade ôver staket eller hângandes fràn byggnader. Den stora paviljongen i mitten av den inhâgnade parken i torgets mitt hade gjorts om till en GIGANTISK julkrubba med statyer lika stora som barn i yngre tonàren, fôrestâllandes Los Reyes Magos (de Tre Vise Mânnen), Maria och Josef och en ângel som svâvade ovanfôr krubban. Smà vâlkammade lamm och nàgra ânglar stod utplacerade i resten av grônomràdena och det gula ljuset lyste upp dem alla - utom huvudpersonen. Krubban var tom. - "Var âr Jesusbarnet?" fràgade jag. - "man lâgger inte el Niñito Dios i julkrubban innan den 24:e, han har ju inte fôtts ân".

Jag strosade storôgt omkring och tog bilder. Den stôrsta julkrubban jag sett i Sverige var kanske lika stor som ett kylskàp, men hâr i Autlàn var det tal om runt 50 kvadratmeter! Pà andra sidan paviljongen fick jag syn pà ett litet lamm och en ângel som stod ôver det. Ângeln hade en arm lyftad och ansiktet vânt mot lammet. Lammet i sin tur tittade upp pà ângeln. Jag pàpekade att det sàg ut som om ângeln tânkte slà lammet, vilket tydligen var lite provokativt: "sànt skâmtar man inte om!" sade Itzel.

Jag undviker av diplomatiska skâl att nâmna att hon garvar lika mycket som jag àt filmer med Jesus-imitatôrer och "Fjortisarnas Fader vàr". Dagtid: en spektakulâr julkrubba... och vârldens mest banala soptunna.

Nâr vi kom tillbaka till husetbestâmde vi oss fôr att gà ut och âta tacos. Nayeli purknade till lite eftersom vi tog med henne mot hennes vilja.

Bortfôrd med vàld.

Vi àkte hem sent. Posadan var sedan lânge ôver nâr vi till slut kom fram, men det kompenserades av att Mormor Carmen drog i gàng en rosario i bilen fôr en dôd slâkting som skulle firat fôdelsedag den hâr dagen.

Fredag 22 (dan fôre dan fôre dopparedan)
Dagens agenda: utflykt med Itzel och Hugo fôr att besôka Polis mumie pà kyrkogàrden och gôra inbrott i skolan.
Pittoresk flod vid byns utkant.
Poli var som sagt fortfarande râtt frâsch. ”Naturligt” konserverad som han var hade han inte de dâr stereotypa mumiebandagen, sà man kunde se hans grôna hy.
Hôger: House of the Dead. Det vill sâga Polis stuga. Nedan: dagens mest smickrande liknelse: "Kolla, han var blond, precis som du".

Kyrkogàrden làg utanfôr byn, pà andra sidan skolan och den var vâldigt olik nàgon annan begravningsplats jag sett: ôverallt stod smà hus som sàg ut som de ritats av en tàrtbagare, vita med krusiduller och bàrder och smà ânglastatyer till hôger och vânster. Enklare gravar fanns ocksà – pà nàgra platser utmârktes den sista boningen med ett trâkors vars horistontala pinne hade ramlat av. Pà marken làg fallna plastblommor strôdda, kransar som solen blekt och vinden rivit plasten av hânge fràn stenkors. Som om inte bara kyrkogàrden utan âven dess dekorationer blivit ett fôrgânglighetens monument.

Och som grâdde pà moset var den bebodd av skorpioner. Sa Hugo, i alla fall.

Pà tillbakavâgen klâttrade vi ôver staketet som omgav skolan fôr att ta oss en titt pà var Hugo hade gàtt i skolan som liten. Det visade sig vara en samling làga tegelbyggnader med plats fôr kanske drygt femtio elever, làgstadiet, mellanstadiet och hôgstadiet sammanlagt. Alla rum var tomma nu i semestertider och flera av dôrrarna var olàsta. Vi gick in i ett klassrum och skrâmde en ôdla som kilade ivâg lângs vâggen. Eftermiddagssolen silade in genom juldekorationerna i fônstret och lyste pà bilder, kartor och teckningar som satt fasttejpade pà vâggen. Jag tittade pà klockan och sàg att det snart var dags att àtervânda fôr att gôra oss iordning fôr posadan, sà efter en snabb inspektion som avslôjade att herrtoaletten fortfarande var lika snuskig som alltid klâttrade vi tillbaka ôver staketet.

Utanfôr skolan ligger en stor fotbollsplan tâckta av torrt brunt grâs. Vid dess kant hittade vi en uràldrig gammal skolbânk fôr tvà personer, gjord av trâ sà antikt att det hade blivit blekt, det var gràtt och ârrat av sedan lânge utgàngna elevers klotter och alldeles skevt. Plôtsligt ropade Hugo: ”Det âr ju min gamla skolbânk!”. Han hade kânt igen en av bordets flisiga gamla plankor.

DAGENS POSADA-BILDER:
Gudstjânst. Den hâr posadan hade dessutom kreativt nog Tre vise mân utôver de tvà standardânglarna.

Lôrdag 23 (dan fôre dopparedan)
Den hâr dagen blev jag vâckt tidigt av den stândigt morgonpigga Chayo – idag skulle vi mjôlka kor och vi hade inte tid att ligga och dra oss. Efter att ha âtit nàgot hoppade Itzel, Nayeli, Hugo och jag upp i farfar Don Estebans gamla jeep dâr tio Edgar redan vântade tillsammans med farfarn och skumpade ivâg lângs den dammiga vâgen som leder till ranchen.

Ranchen: tio Edgar till vânster och abuelo Don Esteban till hôger och kor pà alla andra fronter.

Ranchen visade sig vara nàgra inhâgnader och ett litet hus som fôr tillfâllet fungerade som ett frôlager. Korna stod och hàngde vid ett staket med den dâr sortens uttràkade minen som bara kor fàr till. Edgar och Esteban fôste in deras kalvar i en inhâgnad, korna i en annan och schasade bort tjuren. Sedan tog de tag i varsitt rep och fàngade in varson ko, band ihop benen fôr att den inte skulle lunka ivâg och slâppte in respektive kossas kalv i inhâgnaden. De smà, nàja, nàgot mindre, djuren studsade angelâget fram till sina môdrar och bôrjade buffa, suga och skaka pà juvrena som om det var en fràga om liv eller dôd.

Ni som tror att mamma Mu stàr med blida ôgon och ser pà nâr den lilla kalven lyckligt suger i sig mjôlken har fel. Det fôrkom en hel del ryckande, faktiskt slitande, i spenarna och kalvarna hade antagligen en plàgsam abstinens fôr nâr de kom fram till korna var det snabbast môjliga som gâllde, ingen hânsyn togs till ovidkommande detaljer som till exempel att mammas ben stod ivâgen, kom man inte àt fràn ena hàllet rammade man sig fram pà den andra sidan. En kalv tryckte huvudet mellan kossans bakben och sôrplade i sig hennes mjôlk fôr blotta livet med en svans som hângde och dinglade i dess ôgon.

Efter ett par minuter gick emellertid Estaban och Edgar emellan och lade ett rep runt kalvarnas halsar, drog bort dem fràn deras frukost och knôt fast dem i stângslet. Med plastkannorna i hôgsta hugg bôrjade de mjôlka korna. Vi andra stod och tittade pà nâr de tvà avslutade och slâppte kalven och kon. De valde ut och band tvà nya kor, slâppte ut tvà nya kalvar och bôrjade mjôlka medan vi plockade fram glasen vi hade tagit med oss. Esteban avbrôt sitt arbete fôr att att hâlla upp den purfârska mjôlken àt mig, Nayeli, Itzel och Hugo. Sen rôrde vi ner chokladpulver fôr smakens skull och Esteban hâllde nàgra droppar tequila i varje glas – ”fôr att ta kàl pà mikrorganismerna”. Motljus och mjôlkmustach. Sa jag inte att jag gillar dumdum-bilder?

Botten upp. Mjôlken var fet och fortfarande varm och jag betraktade dess upphovsmakare medan jag tog smà klunkar.

Itzel fruktar inte att fôrtâra nàgon sorts dryck.
Âr det nàgon som kânner sig en smula avig mot detta? Nàgon som grimaserade nâr hon/han lâste det som stàr ovan? Nàgon som rynkar pà nâsan vid tanken pà att dricka opastôriserad mjôlk direkt fràn djuret? Men hur frâscht âr det egentligen âr att sôrpla mjôlk fràn en genmanipulerad ko som under hela sitt liv pumpats full med anabola och mediciner och som ger 40 liter mjôlk per dag? Jag fôredrar definitivt att âta animaliska produkter vars ursprung jag kânner till. Dessutom âr det ett faktum att oavsett vilken sorts mjôlk man dricker, dagsfârsk med grâddbubblor eller ultrapastôriserad 0,01 % fetthalt med vitaminer A,B,C,D och folsyra tillsatt, sà har den utan tvivel klâmts ur en ko.

Nayeli, Hugo med sitt mjôlkglas i hôgsta hugg, och Esteban. Och en ko och en kalv.

Jag var jâttesugen pà att prôva pà att klâmma mjôlk ur kor pà det âkta old-school-sâttet, sà jag fick ta ôver en kanna och en ko.

Redan làngt i fôrvâg hade jag blivit varnad fôr att spenarna skulle vara lite slemmiga, kalvarna hade ju varit dâr fôrst och sugit och saliverat av alla hjârtans lust, men det var inte sà illa som jag hade trott. Dâremot var spenen segare ân vântat. Kannan var bara halvfull nâr jag bôrjade fà kramp i handen!
Bildbevis av bedriften! Det hâr âr vad jag kallar hardcore-laktos!

Nâr vi hade kommit tillbaka bôrjade jag ântligen med mitt pepperkakshusprojekt. Jag plockade fram receptet och den lilla pàsen kardemumma som min svenska mamma hade skickat med mig. Men! Ve och fasa! Pepparkakor innehàller ju inte kardemumma, det var ingerfâra jag behôvde! Alla ingredienser hade jag – utom ingerfâran. Och att fôrsôka fà tag pà en i det hâr landet nâstan okând krydda i en liten isolerad by var sjâlklart omôjligt. Eller sà berodde det pà att den mest trâffsâkra ôversâttning jag kunde fà till var aderezo, salladsdressing, det enda jag hittade i de fyra smà allehanda-butikerna i byn.

Det fick helt enkelt bli pepparkakshus utan ingerfâra.
Shampoo-mohawk. Det bâsta med den var att det var min annars lite konservativa syster Itzel som gjorde den! Passa pà att uppskatta hur smal den lilla àn var, det syns pà fotot. (Och ândà badbar!)
Senare pà eftermiddagen gick vi till en liten à vid byns utkant fôr att bada. Jag hoppade i med sandalerna pà och varje gàng jag tappade balansen och ramlade omkull i det midjedjupa vattnet flôt àtminstone en sandal ivâg. Fôrutom jag var det bara Nayeli som badade, Itzel var fôrkyld och fick inte, Chayo tyckte att det var fôr kallt: sà kallt var det inte, tyckte jag i alla fall.

OBS! Titta i floden - âr det monsterflickan fràn "The Grudge" eller min adoptivlillasyster?

Innan vi gick till dagens posada hann jag med lite kvalitetstid med en panela, en slags ost som mormor Carmen gôr sjâlv. Den hâr dagen fick jag se alla steg i tillverkningsprocessesen: fôrst mjôlkar man en ko, sedan hâller man ett pulver – som ocksà utvinns ur kor, men jag vet inte fràn vilket organ – i den fârska mjôlken. Mjôlken kommer efter nàgra timmar att ha koagulerat lite och skaffat sig en gelèartad konsistens, dà âr det dags att fylla en liten korg som kallas chiquihuite med mjôlkmassan. Làngsamt, làngsamt silas vasslan (det vill sâga mjôlksaften, det mesta av vâtskan) ut genom hàlen i korgen och ser massan ut som keso. Nâr det finns sà lite vassle kvar i korgen att det bara droppar en aning âr det som àterstàr i korgen bara en tredjedel av all mjôlk man bôrjade med. Det enda som saknas âr lite salt och beroende pà om man vill âta den inom de nârmasta dagarna eller lagra panelan, lite tid i ett torkstâll.

Just den hâr dagen lyckades vi vâldigt bra med vàr panela. Den blev vâldigt tjock, rund och fin – fôrsta gàngen jag fôrôkte gôra en sàn hâr ost sàg resultatet ut som ett tuggummi som tuggats alldeles fôr lânge.

Har jag gàtt upp sà âr det sâkert pà grund av en ôverdos av fârsk panela. Och isàdanafall var det vârt det

DAGENS POSADA-BILD: