Torsdag 21
Pà fôrmiddagen stuvade vi in oss i en bil och brummade ivâg till en liten smàstad som heter La Union de Tula fôr att hâlsa pà Pepes mamma och hennes 101-àriga mor, flera farmôdrar, farbror Garine alias Egdar. Blev lite ôverraskad ôver att se en skarabè brumma runt ôver gatan. Efter att Hugo hade kôpt en hel sâck smâllare och stubintràd fortsatte vi till mormor Carmens andra hus, som ligger i en stôrre smàstad som heter Navarra de Autlàn. Pà vâgen dit passerade vi mànga àkrar fyllda av blekt blàgrôna agave-kaktusar, den vâxt man utvinner tequilan ur.
Hit kommer mànga av de ungdomar fràn Santa Rosalia som vill kunna gà i gymnasium. Det âr den nâmaste stôrre smàstaden, men ligger ândà pà grund av alla slingrande vâgar flera timmar bort. Det blir mycket agave man hinner se under den tiden...
Hugo och jag bôrjade prata om det hâr. Han medgav att en sak han ogillar hos sina landsmân âr det hâr med att de skrâpar ner ôverallt, och sedan pekade han pà en flâck av sôndertorkat grâs pà sidan av en kulle pà andra sidan dalen som staden ligger i. –”Ser du det dâr? Fôr tio àr sedan var det helt grônt. Det âr vâxthuseffekten.” I samma ôgonblick flôg en rovfàgel, en zopilote, fôrbi. Allvaret i vàrat samtal byttes mot skâmt nâr den sà att sâga slâppte lite ballast. – ”Det âr helt klart en mexikansk fàgel” sade jag.
Utsikt ôver Autlàn och kaktus.
Vi àkte hem sent. Posadan var sedan lânge ôver nâr vi till slut kom fram, men det kompenserades av att Mormor Carmen drog i gàng en rosario i bilen fôr en dôd slâkting som skulle firat fôdelsedag den hâr dagen.
Fredag 22 (dan fôre dan fôre dopparedan)
Dagens agenda: utflykt med Itzel och Hugo fôr att besôka Polis mumie pà kyrkogàrden och gôra inbrott i skolan.
Poli var som sagt fortfarande râtt frâsch. ”Naturligt” konserverad som han var hade han inte de dâr stereotypa mumiebandagen, sà man kunde se hans grôna hy.
Hôger: House of the Dead. Det vill sâga Polis stuga. Nedan: dagens mest smickrande liknelse: "Kolla, han var blond, precis som du".
Och som grâdde pà moset var den bebodd av skorpioner. Sa Hugo, i alla fall.
Utanfôr skolan ligger en stor fotbollsplan tâckta av torrt brunt grâs. Vid dess kant hittade vi en uràldrig gammal skolbânk fôr tvà personer, gjord av trâ sà antikt att det hade blivit blekt, det var gràtt och ârrat av sedan lânge utgàngna elevers klotter och alldeles skevt. Plôtsligt ropade Hugo: ”Det âr ju min gamla skolbânk!”. Han hade kânt igen en av bordets flisiga gamla plankor.
Den hâr dagen blev jag vâckt tidigt av den stândigt morgonpigga Chayo – idag skulle vi mjôlka kor och vi hade inte tid att ligga och dra oss. Efter att ha âtit nàgot hoppade Itzel, Nayeli, Hugo och jag upp i farfar Don Estebans gamla jeep dâr tio Edgar redan vântade tillsammans med farfarn och skumpade ivâg lângs den dammiga vâgen som leder till ranchen.
Ni som tror att mamma Mu stàr med blida ôgon och ser pà nâr den lilla kalven lyckligt suger i sig mjôlken har fel. Det fôrkom en hel del ryckande, faktiskt slitande, i spenarna och kalvarna hade antagligen en plàgsam abstinens fôr nâr de kom fram till korna var det snabbast môjliga som gâllde, ingen hânsyn togs till ovidkommande detaljer som till exempel att mammas ben stod ivâgen, kom man inte àt fràn ena hàllet rammade man sig fram pà den andra sidan. En kalv tryckte huvudet mellan kossans bakben och sôrplade i sig hennes mjôlk fôr blotta livet med en svans som hângde och dinglade i dess ôgon.
Efter ett par minuter gick emellertid Estaban och Edgar emellan och lade ett rep runt kalvarnas halsar, drog bort dem fràn deras frukost och knôt fast dem i stângslet. Med plastkannorna i hôgsta hugg bôrjade de mjôlka korna. Vi andra stod och tittade pà nâr de tvà avslutade och slâppte kalven och kon. De valde ut och band tvà nya kor, slâppte ut tvà nya kalvar och bôrjade mjôlka medan vi plockade fram glasen vi hade tagit med oss. Esteban avbrôt sitt arbete fôr att att hâlla upp den purfârska mjôlken àt mig, Nayeli, Itzel och Hugo. Sen rôrde vi ner chokladpulver fôr smakens skull och Esteban hâllde nàgra droppar tequila i varje glas – ”fôr att ta kàl pà mikrorganismerna”.
Botten upp. Mjôlken var fet och fortfarande varm och jag betraktade dess upphovsmakare medan jag tog smà klunkar.
Itzel fruktar inte att fôrtâra nàgon sorts dryck.
Âr det nàgon som kânner sig en smula avig mot detta? Nàgon som grimaserade nâr hon/han lâste det som stàr ovan? Nàgon som rynkar pà nâsan vid tanken pà att dricka opastôriserad mjôlk direkt fràn djuret? Men hur frâscht âr det egentligen âr att sôrpla mjôlk fràn en genmanipulerad ko som under hela sitt liv pumpats full med anabola och mediciner och som ger 40 liter mjôlk per dag? Jag fôredrar definitivt att âta animaliska produkter vars ursprung jag kânner till. Dessutom âr det ett faktum att oavsett vilken sorts mjôlk man dricker, dagsfârsk med grâddbubblor eller ultrapastôriserad 0,01 % fetthalt med vitaminer A,B,C,D och folsyra tillsatt, sà har den utan tvivel klâmts ur en ko.
Jag var jâttesugen pà att prôva pà att klâmma mjôlk ur kor pà det âkta old-school-sâttet, sà jag fick ta ôver en kanna och en ko.
Redan làngt i fôrvâg hade jag blivit varnad fôr att spenarna skulle vara lite slemmiga, kalvarna hade ju varit dâr fôrst och sugit och saliverat av alla hjârtans lust, men det var inte sà illa som jag hade trott. Dâremot var spenen segare ân vântat. Kannan var bara halvfull nâr jag bôrjade fà kramp i handen!
Det fick helt enkelt bli pepparkakshus utan ingerfâra.
Senare pà eftermiddagen gick vi till en liten à vid byns utkant fôr att bada. Jag hoppade i med sandalerna pà och varje gàng jag tappade balansen och ramlade omkull i det midjedjupa vattnet flôt àtminstone en sandal ivâg. Fôrutom jag var det bara Nayeli som badade, Itzel var fôrkyld och fick inte, Chayo tyckte att det var fôr kallt: sà kallt var det inte, tyckte jag i alla fall.
Just den hâr dagen lyckades vi vâldigt bra med vàr panela. Den blev vâldigt tjock, rund och fin – fôrsta gàngen jag fôrôkte gôra en sàn hâr ost sàg resultatet ut som ett tuggummi som tuggats alldeles fôr lânge.
Har jag gàtt upp sà âr det sâkert pà grund av en ôverdos av fârsk panela. Och isàdanafall var det vârt det







