Lucha Libre!

(Postumt fràn den 29 november)

Santa Cecilias fôdelsedag: SÂ FIRAS DEN! Mexikanska tjockisar SLÂR pà varandra!! Cartman siktad i Ciudad de Mexico - VI HAR BILDBEVIS!!!

Idag blev jag fôrkyld igen. Hela dagen har jag spenderat likt ett lejon: sovandes eller âtandes. Fôrst nu, nâr solen sedan lânge har gàtt ner, har jag krupit ut ur mitt filtnâste fôr att slà klorna i mitt byte, en fôrsvarslôs liten dator, fôr att ân en gàng underrâtta det svenska folket om vad som hânder i Mexico.

En ganska intressant sak med att leva i ett katolskt land âr alla helgon. Varje by, eller stadsdel, har ett eget helgon och varje helgon har sin fôdelsedag.

Den 25 november var det Santa Cecilias fôdelsedag, och eftersom vi bor i Santa Cecilia var det fullt rôj i en hel vecka. Sôndagen innan dagen D var det en speciell gudstjânst – runt kyrkan hade de traditionella fôrsâljarna slagit upp sina stànd och en och annan karusell hade monterats upp, i slutet av sjâlva gudstjânsten sjông vi Las Mañanitas fôr Cecilia. Det kândes ganska… bisarrt. Ungefâr som att sjunga Ja mà hon leva fôr Jultomten.



Itzel i radiobilarna. Jag satt i Nayelis bil, sjâlvklart med kameran i hôgsta hugg.






Helgen efter det hade hela omràdet fôrvandlats till ett nôjesfâlt med radiobilar, karuseller, smà berg-och-dalbanor och fôrstàs de obligatoriska lotterierna och fôrsâljarna. Nayeli spelade fôrgâves fôr att vinna en kanin, trots att alla sade att kaninerna fràn lotterierna skulle dô under vintern. Sen dess har hon varit sugen pà att skaffa en. Jag âr emot det – nâr hon ônskade sig en tik gav en farbror henne monsterhunden Dolly och vi vet ju alla hur smidigt det gick. Om nàgon ger henne en kanin svâr jag att det blir den fruktansvârda kaninen fràn Monty Pythons “The Holy Grail” som dyker upp. Fôr er som inte har sett den filmen kan jag avslôja att den sôta lilla vita kaninen sliter strupen ur tre riddare.

Den som tappade bort sig kunde lâtt orientera sig efter den flygande sockervadden.

Men. Den viktigaste dagen under den veckan var onsdagen, eftersom det var helgonets fôdelsedag. Jag noterade att firandet drogs igàng runt sex pà morgonen, dà jag blev vâckt av fyrverkerier.

Det fanns tvà sâtt jag kunde fira Santa Cecilias fôdelsedag pà: det traditionella i kyrkan med sjungande mariachis och fyrvrkerier tillsammans med familjen, eller genom att gà och se pà Lucha Libre. Valet stod alltsà mellan att delta i en sâkert hundraàrig sed och att se feta mân slà varandra sà att svetten sprâtte.

Jag gjorde fôrstàs det enda râtta.

Jag gick till las luchas.

"¡Olè!"

Under de cirka tre timmarna jag satt och frôs bakdelarna av mig pà skolans parkering dâr scenen riggats upp fick jag en vâldigt tydlig uppfattning om vad Lucha Libre handlar om: en publik som skriker fôrolâmpningar àt korpulenta mân i lustiga drâkter som slàr under bâltet.
Jag trodde att det var nàgot som liknade boxning, fast utan regler. Dâr hôgg jag verkligen i sten. En grundlâggande sak man bôr veta om mexikansk Lucha Libre âr att det âr teater. Visst saftar en del luchadores pà ordentligt, men en luchas syfte âr att roa publiken med “Oooo-nu-sparkade-han-motstàndaren-mellan-benen-igen”-humor. Faktum var att domaren làtsades vânda ryggen till fôr att ge fler môjligheter att gôra extra fula saker.

Âven om det intrâffade en del smârtsamma saker som inkluderade stolar och skrev kunde jag flera gànger se hur en av los luchadores màttade sina slag ovanfôr en motstàndares huvud fôr att làta honom ducka, och istâllet fôr att slà med knuten nâve mot ansiktet slog de med ôppen hand mot brôstkorgen (Lucha Libre fràn USA âr en helt annan sak. De slàr till exempel pà riktigt).

Till en bôrjan njôt jag av det hela. Speciellt nâr nàgra luchadores gick pà domaren (sjâlvklart attakerade de en vâldigt smârtsam plats). Men nâr det var dags fôr kvinnornas lucha fôrândrades atmosfâren mârkbart – till det vârre. Fôr det fôrsta bar ingen av kvinnorna mask och alla hade làngt, blonderat hàr. Dessutom var deras kostymer rent ut sagt lôjliga, kvinnorna i det ena laget hade kroppsstrumpor, den fôrsta kvinnan ur det andra laget hade stumpebandshàllare till nàgot som sàg ut som en urringad rôd baddrâkt. Varenda man i publiken reste sig upp nâr hennes kompanjon, Estrellita, den stora celebriteten i kvinnornas lucha, klâttrade upp i ringen. Hon bar en pytteliten blus och en skoluniformskjol som med god vilja râckte halvvâgs ner pà skinkorna. Jag vet att jag làter som en pryd pensioner men jag tycker faktiskt att alla har râtt att klâ sig som de vill – men det var bara sà uppenbart att kvinnorna var med i luchan fôr att hôja sexighetsfaktorn. De slogs knappast, det var mest “Wââh, hon drar mig i hàret!” och “buhu jag brôt en nagel” vilket i och fôr sig hade kunnat vara smàtt underhàllande, men jag kunde inte sluta tânka pà att mânnen uppfattades som komiska, men att kvinnorna bara var sensuella. Det blev inte bâttre av att Estrellita drog upp en man och hans stol i ringen fôr att dansa lapdance – jag menar, kan ni tânka er en man som mitt i en lucha drar upp en kvinna fôr att dansa erotiskt fôr henne? Det skulle vara komiskt, publiken skulle vika sig av skratt. Nu stod de upp och visslade.

"Lucha" Libre? Hej kom och hjâlp mig...

Faktum âr, mina damer och herrar, att det gôr skitont att bli knâad i skrevet, âven om man âr kvinna (jag talar av erfarenhet), men det âr bara roligt om man ârman. Vi mà ha ett utvecklat samhâlle med klâder, teknologi och Sverige har 45% kvinnor i riksdagen, men vi âr ândà mer snoppfixerade ân apor.

Den hâr harangen kan ganska effektivt kortas ner till att jag blev rejâlt hârsken och satt och var sur och ledsen (eftersom jag inte har stora brôst kan jag alltsà bara vara med i en Lucha Libre om jag klâr ut mig till man. Vilket suger mârkbart) fram tills den sista luchan, som skulle utkâmpas av kânda luchadores: La Parka i sin skelettkostym, Octagon, som publiken fôrolâmpade hela tiden, samt Super Porky – tânk er Cartman fràn South Park i strumpbyxor och stôvlar – i det ena laget, det andra laget bestod av Abismo Negro, Fuerza Guerrera, som ocksà blev fôlâmpad hela tiden, samt Pirata Morgan, som sàg ut som en marulk som shoppat sin mask i en sàn dâr affâr som ingen vill erkânna att de har handlat i.

Vânster till hôger: La Parka, Super Porky och Octagon.

Nu fôrstod jag helt och hàllet varfôr denna typiskt mexikanska “sport” âr sà populâr. De kastade ner varandra i publiken, misshandlade varandra med stolar, tog pauser bara fôr att fôrolâmpa varandra eller nàgon av gaphalsarna i publiken. La Parka hotade med att kissa pà sina motstàndare, Super Porky flôg likt Henke Larson som nickar in i màl och landade pà de skrikande motstàndarna Pirata Morgan, Fuerza Guerrera och Abismo Negro, som fruktade fôr sina liv. Det var nâstan sà att man kunde kânna marken skâlva vid nerslaget.

Och visst var det kul. Jag kan definitivt tânka mig att se mer av det hâr – bara jag slipper se fler minikjolar.