Navidad Episod 4: En julaftonsnattsdrôm

Sôndag 24 (dopparedan alias julafton alias navidad)
Gick upp alldeles fôr sent. Det kândes inte sârskilt juligt den hâr julaftonen, soligt med nàgra molntussar pà himlen och sommartemperatur.

Efter att ha skurat lite i mormors hus gick jag till torget fôr att leta efter Magali. Hon hade berâttat att idag skulle ungdomarna anordna posadan pà torget och att alla byns ynglar dârfôr skulle samlas pà torget under fôrmiddagen fôr att pynta. Nâr jag kom dit var klockan nog redan halv ett och allt var redan fârdigfixat utom posadans julkrubba: Santa Rosalias ungdomar hade slagit pà stort och fixat fram tvà riktiga djur – men djuren var inte direkt samarbetsvilliga. Kalven skrek och slet sig och ville stàngas. Geten fôrôkte inte rymma, den var fôr upptagen med att âta allt lôst inom râckhàll: vasstràn, pappersdekorationer och nâr Magali râckte fram en kvast bôrjada geten mumsa pà den med.

Vânster till hôger: get, okând filur, kalv, Magali och kyrkan.

Det var inte sà mycket som var pà gàng, sà Magali tog mig pà en liten rundtur. Solen stekte och det var nâstan fôr varmt fôr att var behagligt.

Nâr jag kom tillbaka till huset var det dags att sâtta igàng och baka pepparkakshuset. De pepparkakor jag tog med mig och de som min biologiska familj skickade mig slukades med stor entusiasm och mina systrar hade visat stort intresse fôr mitt projekt. Jag ville integrera dem i arbetet, ville att de skulle lâra kânna en av mina favorittraditioner fràn min kultur, sà jag fôrsôkte fà dem att hjâlpa mig med att designa huset och gôra ritningarna. – ”Nej, du ritar mycket bâttre ân jag, Sofia”. Suck. Vi kom i alla fall ôverrens om ett traditionellt envàningshus och det kândes som att jag fick igàng Nayeli och Itzel fôrst nâr jag konstaterade att degen behôvde mer mjôl – dà blev det nâstan krig ôver vem som skulle fà knàda.

Pepparkakskladd: svensk tradition nâr den blir som bâst.

Sà var det dags att skâra ut husvâggarna. En provgrâddning visade mig att bakplàtspappret inte alls var likt sin svenska motsvarighet: kakorna hade brânts fast ordentligt. Det var bara en sak att gôra àt det, smôrja in hela papperet med margarin och hoppas pà det bâsta. Och visst fungerade det bâttre. Nâr husvâggarna var fârdiggrâddade slâppte det mesta av papperet och kakorna var bara en aning brânda, men nu var det dags att gà med i den sista posadan som skulle anordnas det hâr àret, sà jag lade ifràn mig pepparkakshusets bitar pà kôksbânken och sprang till Chayos rum fôr att fà henne att skynda pà: jag visste att posadan skulle passera kyrkan och att det hâr kanske skulle bli den enda môjligheten jag nàgonsin skulle fà att ta just den dâr bilden jag hela tiden hade velat ta!

Sà sprang vi ivâg fôr att delta i posadan. Den hade redan bôrjat och vi hann ikapp den nàgra kvarter ifràn vàrt hus. Jag reciterade radbandet som vanligt, men tankarna kretsade runt fotot. Nâr skulle jag vika in pà en annan gata fôr att hinna fram till platsen jag ville ta fotot pà innan Maria, ânglarna och peregrinerna anlânde? Skulle batteriet ta slut eller hade jag laddat tillrâckligt? Om jag inte skulle hinna ta en annan vâg fôr att komma fram till den speciella platsen, skulle jag kunna gà emot Chayos rekomendation att inte springa framfôr hela posada-tàget och fotografera? Var det ens vârt det? Skulle det bli ett bra foto?

Men jag hade redan bestâmt mig. Detta var ett foto menat att bli fotograferat, och nâr jag insàg att jag inte skulle kunna ta en genvâg fôr att komma fram innan posadan gjorde jag en burrito: rodnandes skiljde jag mig fràn tàget, kubbade i fôrvâg och fôrsôkte ignorera alla blickar jag fick. Jag stâllde mig pà trotrottoaren mitt emot kyrkan, plockade fram och satte pà kameran, gjorde nàgra sita-minuteninstâllningar. Torr i munnen sàg jag hur barnen som spelade ânglar denna dag nârmade sig. Jag hukade mig, hjârtat klappade, ânglarna skulle passera mig om ett ôginblick, drog in luft och hôll andan – och pressade fingertoppen mot avtryckaren.

Kameran gav ifràn sig ett ljud och pà displayen visades fotot, men jag ville inte se det: nâr kameran visar nytagna foton kan man inte gôra nàgot med den fôrrân det har gàtt ett par segunder och peregrinorna passerade i samma stund fôrbi mig. Jag upplevde nâstan fysiskt kânlan av att tiden, och med den min môjlighet att ta detta fota, rann bort mellan mina fingrar! Jag ville slânga den lilla idiotiska kameran i kullerstenen, straffa den, skada den fôr dess ovilja att samarbeta med mig, men i samma ôgonblick fôrsvann stillbilden fràn skârmen och ân en gàng tryckte jag in den blanka avtryckarknappen. Och fàngade mitt byte, stâmplade fast posadans peregrinos med pixlar i kamerans minne.

Jag reste mig upp. Stressen rann bort fràn mitt inre och ersattes av en upprymd glâdje. Jag hade gjort det! Jag hade lyckats!

Nu i efterhand kan jag inte sâga att de tvà fotona jag tog âr mina mest lyckade, men i och med att jag under flera dagar tânkte pà hur jag skulle lyckas ta dem hôr de ihop med mànga kânslor: frustration, nervositet, râdsla, beslutsamhet och glâdjerus. Att gà i màl med nàgot man jobbat fôr âr bara det halva glâdjen med arbetet!

Nâr peregrinerna stannade fôr tredje gàngen denna dag, var det utanfôr kyrkans portar. Fôr sista gàngen upprepades innegruppens och utegruppens sànger och bordet lâmnades i kyrkan, dâr det skulle stà tills nâsta àr. Vi fortsatte till ungdomarnas posada vid torget, dâr bàde Itzel och tio Nando medverkade i gudstjânsten genom att lâsa upp delar ur Bibeln.

Nâr gudstjânten var ôver var det som vanligt redan môrkt och stjârnorna bôrjade komma fram. Stannade kvar vid torget med Magali ett tag innan jag gick tillbaka till huset – vi skulle ju dekorera och limma ihop pepparkakorna. Vâl i huset upptâckte jag att vi fôrtàs inte hade nàgot florsocker till dekorationerna. Hugo och jag gick byns lokala tàrtmakerska och fick ett glas forsocker av henne, gick tillbaka, geggade ihop en kristyr, improviserade en strut av en plastpàse och bôrjade màla huset. Ân en gàng kânde jag att min ônskan att integrera hela familjen och slâkten i pepparkakshuset besvarades ganska ljumt. Fick flera gànger hôra: ”Nej, jag kan inte, jag vet inte hur man gôr”. Som om varenda svensk fôds med fullstândiga kunskaper i pepparkakshusande, eller? Alla som màlade pà huset var helt ôvertygade om att just deras bilder var de fulaste, utom Hugo, antar jag, som glatt satte ett fredstecken pà husets framsida.

Limma ihop huset gjorde jag senare, strax innan nyàr. Ja, jag vet, typ tvà veckor i efterskott men ibland blir det helt enkelt sà. Gôra karamell i en stekpanna och anvânda det som klister verkar vara en okând teknik i Mexico, flera personer var bara tvugna att smaka pà ”telefonledningarna” – ni vet, de dâr tràdarna av smâlt socker som bildas nâr man sâtter ihop ett pepparkakshus.

Alla ur slâkten som befann sig i byn hade samlats i vàrt hus fôr att âta posole. Man skulle kanske kunna sâga att posole âr den mexikanska motsvarigheten av ârtsoppa, men med majskorn istâllet fôr ârter och med sallad, râdisor, ost, lôk och oregano ovanpà och tostadas (en knaprig, friterad majstortilla) med typ grâddfil. Traditionellt serveras denna râtt som ett stort lass i en stor skàl och under normala omstândigheter kan jag med nôd och nâppe klâmma i mig en liten portion, men jag hade precis bôrjat kânna mig lite hângig. Magont hjâlpte inte heller.

Vid elva var det dags fôr julaftons andra gudstjânst. Kvâllen hade blivit riktigt kall och jag satt hopkurad i flera lager trôjor i kyrkan, kâmpandes mot sômnen och hopvikt ôver min vârkande mage. Nâr jag gàr till kyrkan brukar jag inte be, men den hâr gàngen bad jag att gudstjânsten skulle ta slut sà fort som môjligt. Miserabel som en vàt katt satt jag dâr i kyrkbânken och firade Jesus fôdelsedag medan fyrtiofem minuter slâpade sig fôrbi.

Nâr gudstjânsten (ântligen!) slutade kânde jag mig lite bâttre, men dà hânde nàgot konstigt: prâsten plockade fram en jesusdocka av porslin (samma docka som Chayo haft i knât under hela resan till Santa Rosalia, minns ni? Min vârdmamma hade lànat ut den till kyrkan eftersom det var nàgot fel pà deras) och alla stâllde sig pà rad i mittgàngen. Det var dags fôr nàgot som kallades ”adoraciòn del Niño Dios”, en mystisk ritual som gàr ut pà att alla ska pussa pà den lilla dockan.

Nâr det sà blev min tur làg den lille Frâlsaren dâr och tittade upp med glasôgon genom absurt stora lôsôgonfransar. Med ena handen gjorde dockan nàgot som antagligen âr en religiôs symbol, men jag tyckte att det pàminde vâldigt mycket om ett segertecken.

Jag konstaterade att det var en exotisk sedvânja och planterade en liten puss pà dockans panna samtidigt som jag skôt undan alla tankar pà risk fôr smittspridning genom saliv.

Pà vâg ut ur kyrkan separerades jag fràn familjen men litade till att folkstrômmen skulle àterfôrena mig med dem – alla var pà vâg till prâstens hus fôr att gratta honom pà fôdelsedagen. Pà vâg och pà vâg, han bor granne vid kyrkan, faktum âr att en dôrr i hans hus leder direkt till kyrkan, hursomhelst trângde alla frusna bybor in sig pà hans innergàrd fôr att sjunga Las Mañanitas fôr honom. Jag hittade Magali och gav henne en julkram, lite lângre bort fick jag syn pà min familj men eftersom jag var trôtt, kall och det var massor av hoptrângda personer mellan oss bestâmde jag mig fôr att stanna i hôrnet med Magali och dricka upp plastmuggen med canela som jag hade fàtt.

Nàgra minuter senare var vi ute pà gatan igen och jag àterfôrenade mig med familjen och fick en liten pàminnelse som skar lite i mig – jag hade glômt att julkrama min familj.

En kram mer eller mindre, vad kan det betyda? Hur mycket som helst. Den officiella god jul-hâlsningen, och jag hade inte gett den till min vârdfamilj. Jag har hela tiden fòrsôkt gôra mitt bâsta fôr att smâlta in i familjen, men nu hade jag missat en viktig del i julfirandet, istâllet fôr att fira jul med dem hade jag firat jul fràn dem.

Hade jag upplevt det likadant i det ôgonblicket som jag gôr det nu hade jag antagligen inte gàtt till torget fôr att delta i ungdomarnas julklappsutbyte, men dà var dà och nu âr nu och jag gick. Magali hade skaffat en liten present fôr min râkning och nàgon hade skaffat nàgot àt mig, sà jag kânde att jag inte kunde dra mig ur med en halv minuts varsel.

Pà torget hade alla ungdomarna samlats, kanske tjugofem, trettio, stycken totalt. Nàgra av tjejerna hade overkligt nog bara nàgra tunna trôjor pà sig. De fick mig att frysa ânnu mer. Jag burrade in mig sà mycket jag kunde i mina fyra lager trôjor.

Alla spred ut sig och formade en stor cirkel och vi bôrjade byta paketen. Nàgon fôreslog att vi skulle gôra det genom att beskriva allt som personen man skulle ge paketet till inte var, om man sa att man skulle ge nàgot till en kille, till exempel, sa man att det var till en tjej, om nàgon avslôjade att julklappen var till en undernârd grabb gissade alla genast pà en lite ôverviktig flicka.

”Killen utan glasôgon som alla kânde sen tidigare” fick ett litet kramdjur.

Nâr det tog slut pà presenter att dela ut plockade nàgon fram en ohyggligt ful clown-piñata som vi kastade mellan oss tills den tappade alla extremiteter och silkespappershàret fôll av. Dà sa nàgon ”Och hur stâdar vi upp det, nu dà?”. Nàgon annan plockade fram en tândare.

Efter sà làng tid i en konservativ familj kândes det nâstan konstigt att umgàs med folk i min egen àlder sà hâr!

Nâr jag kom hem var klockan ett och nàgot. Mamma Chayo och mormor Carmen satt fortfarande uppe och verkade vara màttligt roade ôver att jag varit ”ute pà gatan” nâr familjen samlades fôr att fira. Det fick mig inte direkt att kânna mig bra.

Jag sov tungt den natten. Om jag drômde om lukten av julgran och glôgg i min svenska farmors hus minns jag det inte.

DAGENS POSADA-BILDER:

Lilla bilden: prâsten hàller i gudstjânsten. Stora: Itzel lâser ett stycke ur Bibeln.