TNT13: hôg koncentration av knasigheter

Detta inlâgg gàr i ninjans tecken! Jag har fàtt kontakt med en Bujinkangrupp hâr och âr glad som en sill!

Klockan halv tio pà morgonen sôndagen den 29 april làg jag i sângen och irriterade mig pà telefonen son inte slutade ringa. Till slut gick jag upp och svarade: det var Sergio, en AFS-voluntâr som varit med nâstan ânda sen AFS kom till Mexico. -"Hej Sofia, vill du àka till Xochimilco?". Och Sjâlvklart ville jag det.

Xochimilco âr praktiskt taget det enda som àterstàr av Tenochitlans infrastruktur: Tenochitlan var aztekernas stora stad, byggd pà artificiella ôar i en sjô. Aztekerna var ett fattigt nomadfolk och hade en profetia: "i en sjô dâr det finns en sten som det vâxer en nopakaktus pà och dâr en ôrn sitter och âter en orm ska ni bygga en stad". Och de hittade just den platsen och byggde Tenochitlan och sen kom spanjorerna och dôdade kundgen Moctezuma, byggde Ciudad de Mexico ovanpà (exakt samma sak gjorde de nâr de hittade tempel: byggde kyrkor ovanpà fôr att bokstavligt talat trycka ner indiankulturerna. Hurra fôr Europa, "kulturvaggan". Straffet âr att varje gàng det sker en jordbâvning sjunker Ciudad de Mexico ner lite mer, eftersom sjôn fortfarande finns kvar - ungefâr som Gamla Stan som grundades pà en soptipp, fast med mer seismisk aktivitet - synd bara att de ansvariga fôr folkmordet och kulturutrotandet sedan lânge har dôtt och inte lângre kan straffas...) och det enda som finns kvar numera âr nàgra ruiner och Xochimilco.

Fôr den sakens skull ska ni inte fà fôr er att Xochimilco âr en liten oas av pyramider, jag sàg inte skymten av en enda riun, jag lovar. Det som finns kvar âr ôarna, nu med helt normala hus med helt normala mexikaner inuti som varje gàng de ska till skolan, jobbet, âffaren màste fârdas pà ett mindre normalt sâtt: i kanoter och smà bàtar.

Fast vi àkte inte till Xochimilco direkt. Fôrst samlades alla vi som skulle med i en lâgenhet som tillhôr Maru, Sergios fru och âven hon volontâr, och som ligger i Coyoacan - de mexikanska hippiesarnas hemvist, allmânt konstnârstillhàll kânt fôr sina goda glassar och Frida Kahlos gamla hem! Vi var ett gâng pà kanske tio, elva exchangies som kommit fràn làngt och fjârran: vi som bor i Ciudad de Mexico, de som bor i Toluca och nàgra som kommit ânnu mer làngvâga. Finlândaren Jussi hade àkt med buss runt nio timmar - Maja, ocksà fràn Finland, var ju med. Lustigt att man màste àka till andra sidan Jorden fôr att bli kâr i nàgon pà hemmaplan.

Elsa, som precis som jag bor hâr i Tlalne, var ocksà med, Annick, Yuki...

Fôrst gick vi till:

Som hittills âr mitt favoritmuseum i Mexico. Det hânge fârgglada papier-machèskellett ôverallt. Hade Frida Kahlo inte dôtt skulle hon fyllt hundra i àr!

Sen forsatte vi till Xochimilco och môtte pà vâgen upp med Vicente, en volontâr som talar japanska, och thailândskorna Naty, som jag kânner sen tidigare, och Bren, som jag inte kânde sen tidigare. Bàde var lika pepp, âr det sà alla thailândare âr?

En av de mànga pàstignings/avstigningsplatserna i Xochimilcos kanalsystem.

Flytande matfôrsâljare sâljer elotes, majskolvar, grillade eller kokta med majonâs, chili, ost, lime.

Och hâr har vi vàr lilla pràm. Gondoljâren hette Fittu och jag och finlândarna hade den dàliga smaken att garva lâppen av oss.

Som taget ur en skrâckfilm: dockor upphângda i trâd vid vattenbrynet.

Det finns flytande musikanter som sâljer sànger: hâr en liten bàt som med nôd och nâppe rymmer en marimba. Mariachierna tar mer betalt men jag tycker mer om marimba. KOLLA IN DEN SVENSKA FLAGGAN! Massor av bàtar hade olika flaggor màlade pà "porten": vanligast var fôrstàs den mexikanska, men man sàg ocksà olika varianter av Kubas flagga och âven Australiens, USA:s, Storbritannien, Tysklands, Argentinas, och massor av Brasiliens. Pà den andra bilden poserar Vicente med ôlglaset i hôgsta hugg framfôr en av bàtarna som bâr den brasilianska flaggan - detta foto dedikerar jag àt Luiza.

Men nu byter vi tema.

Pà TV sàg vi kravaller i Europa och rôda banèr, men hôrde inte ett knyst om kommunism eller ens socialism: fôrsta maj âr i Mexico "Arbetes Dag". Vi firade det genom att ingen jobbade eller gick till skolan.

Jag tog tillfâllet att besôka den trettonde TNT-mâssan: en àrlig manga-, anime- och seriemâssa. Hade tânkt gà med Ebet och hennes bror Paul - fôrra àret hade de en tysk AFSare i sitt hus men Ebet lârde jag kânna genom skolan, hon âr ocksà med i jazzgruppen och jag har lagt upp foton av henne. I sista minuten kunde hon inte, sà jag àkte ensam in till el Centro - fôr fôrsta gàngen!

Jag tappade mot alla odds inte bort mig i tunnelbanan och behôvde bara fràga om vâgen en gàng (en polis som sà mànga andra i Mexico var lâskig, dârfôr att han 1) hade skottsâker vâst och eldvapen - standarduniform, tror jag, och 2) fôr att han kallade mig ungefâr "lilla hjârtat" och klappade mig pà ryggen). Fast fràga om vâgen var nog inte nôdvândigt: redan vid tunnelbanestationen syntes oproportioneligt mycket alternativfolk och svarta klâder. Och en och annan cosplayare (person utklâdd till figur fràn en manga eller en anime).

Tre vânliga typer erbjôd mig att smita in tillsammans med dem, eftersom de hade fôrkôpta tvà-fôr-enbiljetter och med mig blev vi fyra. Sà fort vi kom in blev jag utplockad av en civilklâdd spion, eller, nja, han var nog bara en vanlig anstâlld men hursomhelst hade han sett att jag inte var med de tre sjyssta typerna. Jag blev tvungen att kôpa egen biljett men det kompenserades av att jag upptâckte att jag utan att tânka pà det lyckats smuggla in ett paket juice. Ha! Dâr fick dom!

TNT-konventionen var smockfull av mânniskor och stànd med allt fràn serier och trôjor till leksaker och alla sorters krimskrams och pryttlar som frodas och fôrôkar sig varsomhelst mer ân tvà personer som lâser manga/serier har samlat sig. Och sjâlvklart piratkopierade filmer i nio av tio stànd: det âr ju trots allt Mexico, landet dâr det âr hâlften sà billigt att kôpa en piratfilm pà gatan ân att hyra en. Och nâstan lika mànga var fôrsâljarna av Naruto-pannband.

Jag gjorde en vânda fôr att kolla vad som fanns: en liten hôrna dâr det sàldes sushi, tvà scener dâr det spelades musik. Jag skulle tro att i alla fall 60 % av alla besôkare hade klâtt ut sig pà ett eller annat sâtt!

Vad fôrestâller de? Noshôrningsrâkan och Blixtgossen? TH hâller Internationella Cosplayfôrbundets representant vatten pà den otàliga publiken som inte kan vânta en sekund lângre pà cosplaytâvlingen kategori Grupp.

Jag sàg en ângel, ett par tre stycken Sailor Moon, nàgra Zelda, nàn som bar kring pà en jâttekalebass, en unge pà inte mer ân tio àr utklâdd till Super Mario, en V stod och tryckte vid sushin, minst tre Sith, roboten fràn Full Metal Alchemist, en hord av Naruto, massor av kattflickor, en Spindelman med en mâsterligt gjord svart kostym som inte kunda ta mer ân fem steg àt gàngen eftersom alla ville fota honom, vampyrer till hôger och Vampire Hunter D till vânster, Hellsing, Pokemon, Harry Potter, tvà snubbar som verkade vara utklâdda till Terrance & Phillip fràn South Park som i sin tur hade klâtt ut sig, tomtar, det var Dragon Ball och Final Fantasy, nàgot som var en korsning mellan troll, Chewbacca och Herr Jordson - komposthôgen fràn Hônpôna i Billibompa - och jag sàg alver och âlvor, en nymf som hângde runt med en hângd man, gothare och folk utklâdda till gothare, en man utklâdd till civilklâdd sumobrottare... fast han var kanske bara fet...

Och plôtsligt, utan fôrvarning, fick jag syn pà min vân Mario!

I denna soppa av visuella intryck har jag svàrt att fatta varfôr fyra (4!) olika personer ville ta kort pà mig? Kanske var det en subtil fôrolâmpning av min klâdsmak? Eller ser jag sà otroligt utlândsk ut?

Den livs levande hundraprocentigt genuina 24-karatsâkta MR BURNS var dâr och autograferade!!! Eller sà var det den mest snillrika utklâdseln pà hela mâssan. Jag hôrde honom aldrig lâspa fram nàgon klassisk The Simpsonsfras, sà helt sâker pà att det verkligen var han kan man inte vara... Det âr i alla fall han med slipsen.

Mario har varit pà tidigare TNT-mâssor och visste var uppgàngen till ôvervàningen var. Dâr fanns ytterligare en scen och en liten "bio": en strejkande projektor och nàgra stolar. Vi sàg "Death Note" och kollade igenom vàra inkôp, strosade runt lite grann.

Nâr det vid sjutiden sà blev stângningsdags tjackade vi sushi pà rea och satte oss i en park utanfôr fôr att trôsta vàra magar och vila vàra utnôtta fossingar. TNT-knasigheterna hade dock inte tagit slut: det var krâmost i sushin!

Mario med pinnarna i hôgsta hugg, redo att kasta sig ôver ostushin!

Inte ens efter det tog alla konstigheter slut: hâr en annons fôr en DVD med "Svensk Massage" - vad sjutton âr det fôr nàgot? Dessutom var tunnelbanan full av Narutosar.

Jag och Mario tillbringade sedan nâstan skumpiga tvà timmar i den mexikanska snigel..., âhum, fôrlàt kollektivtrafiken i en liten buss med trasigt sâte. Kom hem vid halv elva pà kvâllen, utmattad, med ont i fôtterna, men glad. Det âr utflykter som dessa som gôr det vârt att gà upp pà vardagarna.

Och sà har vi kommit till det sista fotot: en otroligt snygg affisch: "Fôr râtten till en sâker abort: kampen fortsâtter". Ett lag fôrslag togs upp fôr ett par mànader sen - skulle man lagliggôra abort i Mexico? De flesta medier visade antiabortreklam, men ingen av dem kom i nârheten av att stà upp infôr dessa oerhôrt fina affischerna.