Skolans jazzgrupp har inte bara fàtt ett namn. Vi har dessutom sen vàrterminen âven en ny lârare: Yayr.
Det nya namnet passar vâldigt bra – vi bestâmde oss fôr att heta New Soul (ett annat fôrslag som av uppenbara skâl skrotades var ”Bâttre ha âlg i skogen ân att ha hjort i byxorna” – làng historia. Jag rullade runt pà golvet i fruktansvârda skrattanfall nâr jag lade mârke till att Elsa hade en hjort pà sin trôja!) och det âr precis vad vi har. De dryga tjugo personer som àterstàr av det ursprungliga trettiofemmannagânget âr alla mer motiverade och dedikerade – sjâlvklart beror det pà den nye lâraren. I januari skrev vi in oss pà deltagarlistan till tvà tâvlingar som bàda skulle âga rum i mars, och det fôrsta Yayr gjorde var att samla ihop oss och bôrja sâtta ihop en koreografi – under vinterlovet!
Nu var det andra tag som gâllde. Vi blev snabbt medvetna om att Yayr âr hàrdare ân vàr ex-lârare Paty och att han har en hôgre standard, men det âr ingen nackdel: numera kânns det mycket mer meningsfullt och roligt att dansa och dessutom ser det mycket bâttre ut –
Acatitlans jazzdansgrupp har haft rykte om sig att vara riktigt dàlig, nu pàpekar folk fôrvànat att vi faktiskt dansar bra. Fast det âr nàgot vi har uppnàtt efter att ha hôrt ”se ve... de la chingada”, Yayrs âlsklingsfras (”det ser fôr j*vligt ut). Efter att ha hôrt det i flera veckor jublade vi alla nâr han till slut sa att det inte lângre sàg fruktansvârt ut.Pà vâg till genrepet i UCI: Yayr och Elsa.
Tvà veckor innan vi skulle delta i tâvlingen som skulle gà av stapeln i UCI, Universidad de Cuautitlan Itzcalli, bôrjade vi trâna fem dagar i veckan istâllet fôr tvà. Allting strulade: betalningarna fôr kostymerna var fôrsenade, skorna vi behôvde gick inte att hitta i nàgon affâr, flera personer hoppade av pà grund av detta och till ràga pà allt fick vi inte ordning pà koreografin. Pà genrepet pà UCI:s scen gjorde vi dessutom bort oss totalt. De andra skollagen kom i sina identiska trôjor, byxor och skor och dansade jâttekoordinerat, sen hasade vi upp pà scenen och frànvaron av nàgon sorts uniform och speciellt dansskor – jag traskade fortfarande runt i mina dojjor med trasiga sulor – var uppenbar. Nâr vàr musik gick igàng skâmde vi ut oss pà riktigt genom att glômma steg, dansa i otakt och springa in i varandra. Utskâllningen vi fick var vâlfôrtjânad.
Vid tvà tillfâllen tog Yayr med oss till sina elever i motsvarigheten till ett Folkets Hus fôr att de skulle kritisera oss och fôr att vi pà sà sâtt skulle inse vidden av kraftlôsheten med vilken vi dansade och avsaknaden av inlevelse. Varannan lektion talade han om hur ointresserade vi verkade vara, hur lite vi anstrângde oss och hur besviken vi gjorde honom.
Det làter det hàrt. Det làter krâvande. Och det var exakt vad vi behôvde fôr att àstadkomma nàgoting. Det âr det som gôr Yayr till en bra lârare: han nôjer sig inte med det mediokra eller nàgot som kan fôrbâttras. Och han har humor, han kan kritisera utan att mobba. Nàgra dagar innan lôrdagen den 17 mars, dagen D fôr tâvlingen i UCI, bôrjade han peppa oss. Pà fredagen âgnade vi oss helt och hàllet med att ladda upp varandra infôr morgondagen.
Vârldens finaste hejaklack vântar pà oss i skolan. Skriker bra gôr de ocksà! Nedan prôvar Irving hela utstyrseln...
Sà kom den stora dagen. Vi samlades i skolan pà 
fôrmiddagen med plattânger, gummisnoddar och lôsôgonfransar i hôgsta hugg fôr att fixa frisyrerna och sminket. De tre killarna i gruppen kom inte undan: Pablo och Irving lyckades krusa sina ôgonfransar utan hjâlp, men det behôvdes fyra tjejer fôr att hàlla Chuchito still medan en femte gick loss pà honom med ôgonfransskeden. En annan svàr sak var vilken frisyr jag 
skulle ha, eftersom jag har mycket kortare hàr ân resten av gruppen. Yayr fôreslog fôrst att jag skulle stâlla hàret àt alla hàll med sà mycket gèle det bara var môjligt. Nâr han kom tillbaka fem minuter senare och sàg att jag sàg ut som om jag hade slickat pà elurtaget fick en av tjejerna som hjâlpte mig kamma ner hàret med vatten. Nu sàg jag ut som ett drânkt barn fràn en skrâckfilm. Sen kom nàgon pà den briljanta idèn att med hjâlp av flera smà snoddar gôra de fyra smà hâstsvansarna som tillsammans bildade den slags tuppkam som de andra hade, och om man bortser fràn att jag trodde skalpen skulle lossna nâr jag blev vàldsamt kammad gick det bra.
Vàldsminkad. Alejandra, Denise och Fleix fràn hejaklacken krullar Chuchitos ôgonfransar.
Nâr vi alla var fârdigafriserade, sminkade och hade bytt om till kostymen lastade vi in oss i 
den ena bussen och de familjemedlemmar och vânner som fôljde med som hejaklack i den andra. Allt var dock inte fârdigt – jag och ett fàtal andra personer hade fortfarande inte fàtt skorna vi skulle dansa i. Yayr fôrsâkrade oss om att nàgon skulle komma till UCI innan tâvlingen och ge oss dem, men han var nog lika orolig som vi ôver att vi inte skulle fà dem i tid. I bussen ràdde en glad och optimistisk stâmning, vi skâmtade och gjorde narr av motstàndarlaget Sucre, men visst fanns det ândà ett inslag av nervositet. Vi kom fram till universitetet, blev visade till ett pyttelitet klassrum dâr vi blev àtsagda att stanna. Ântligen kom skorna och jag snôrde pà mig mitt fôrsta par jazzskor, i storlek fem och svarta, likadana som de som satt pà de andras fôtter.
Âr det en fàgel? Âr det ett flygplan? - Nej, det âr Ebet med en lâskburk i bakfickan!
Vi vârmde upp och bad hôgtididligt en Fader Vàr. Vi fick ovântat stôd fràn vàr skolas rektor, som kôpte lite godis àt oss och vi hejade pà ett annat lag med trevliga personer utklâdda till pirater, som ocksà vântade pà sin tur. Det bôrjade dra ihop sig nâr Yayr radade upp oss och gav var och en av oss en lyckosmâll med sin sko. Sen bar det av.
Nytt perspektiv. Fabiola vârmer upp.Hur vi kom in pà scenen hade vi kommit pà i sista minuten: alla tàgade in med sânkta huvuden och knâppta hânder och gick till sina platser. Pablo signalerade att alla hade kommit fram till sina respektive destinationer genom att stampa och vi gled ner pà golvet, redo i koreografins fôrsta position.
Min puls gick upp nâr musiken bôrjade. Jag log sà gott jag kunde, trots att jag halkade i de nya skorna och darrade av nervositet – det var min allra fôrsta tâvling! Kostymen hjâlpte inte heller, den lànga omlottkjolsaktiga saken ville hela tiden sno in sig i fôtterna. Trots det var det en otrolig adrenalinkick! Jag njôt av att dansa, av att stà pà pà scenen och genom dansen fôrkroppsliga musiken som vâllde ut genom hôgtalarna.
Nâr vi gick av sprang vi upp till en av lâktarna (andra vàningens gàng utanfôr klassrummen som omringade aulan, dâr spektaklet âgde rum) fôr att titta pà de fôljande lagen. Piraterna var riktigt bra!
Alla lag hade framfôrt sina koreografier och vi àtervânde till scenen fôr att trângas med dem, hoppa och skrika som galningar medan juryn avslôjade placeringarna. Jag hôrde absolut ingenting av vad de sade i hôgtalarna eftersom vi alla som sagt skrek fôr fulla halsar. Det enda jag uppfattade var att vi varken kammade hem fôrsta- eller andraplats. Nu i efterhand har jag hôrt att vi hamnade pà femteplats fràn vissa och andra sâger att vi tog hem tredjeplatsen.
Pà vâg tillbaka i bussen sade Yayr att vi hade gjort bra ifràn oss - det var det bâsta under hela kvâllen, fôr jag visste att nâr han sade det var han uppriktig. Jag jublade fòr mig sjâlv.
Hela gânget utanfôr UCI innan tâvlingen.New Soul tâvlade en vecka senare i en tâvling i Univerisdad del Valle de Mexico, men kom inte vidare till finalen. Jag var inte med, fôr tvà dagar efter tâvlingen i UCI àkte jag pà Ruta Maya-resan.
Men det âr en annan historia.
Fôr en vecka sedan upptrâdde vi med samma koreografi och samma kostymer. Nâstan alla deltagande grupper dansade dàligt. Vi var inget undantag! Hela veckan innan hade vi trânat dagligen och ândrat formationerna eftersom scenen vi skulle dansa pà hade en annan storlek och var rund. Under de tre minuter vi dansade skulle vi ândra formationerna sju gànger och sjâlvklart blev det lite fôrvirrat – vem skulle stà var och nu âr jag vilse igen och âr det hâr din plats? – ehh, nej... och sjâlvklart: AAY DENISE du ska stà lângst fram nu!
Den dagen var det som om en fôrbannelse vilade ôver oss. Jag vaknade fôrsenad med en dryg halvtimme pà mig att duscha, kâka frukost, fixa frisyren och sminket vi skulle dansa i och pallra ivâg till skolan. Till min avgrundsdjupa fôrskrâckelse upptâckte jag att mina jazzskor inte stod dâr de brukade bredvid sângen och var spàrlôst fôrsvunna! Panik! Jag fick nâstan ett nervsammanbrott och knatade ivâg till platsen utanfôr skolan dâr vi skulle môtas. Det var en sôndag och ingen kunde slâppa in mig i skolan fôr att leta efter skorna som jag antagligen hade glômt dâr – och visst var jag orolig med tanke pà att nàgon hade snott Chuchitos skor dârifràn nàgra dagar innan.
Yayr sa ”ni modo”, inget att gôra àt saken. Du fàr helt enkelt dansa i dina vanliga skor.
Ebets jâttesnâlla mamma och storebror Paul kôpte en svart fârg som jag màlade de vita spetsarna pà mina Blackspots med fôr att de inte skulle sticka ut sà mycket. Diana hjâlpte mig med hàret och Zeltzins mamma sminkade mig – ensam skulle jag aldrig ôverleva i den hâr vârlden!
Trots all hjâlp gick det àt helskotta nâr vi vâl dansade. Fôr det fôrsta hade fyra grupper innan oss samma musik i sin koreografi! Det var sà absurt pinsamt att det blev humoristiskt. Sen var det de dâr fôrbannade kjolsakerna som trasslade in sig i fôtterna hela tiden – det âr som de har nàgon magisk klisterkraft, jag snodde inte bara in mig i min egen kjol utan dessutom i Elsas! Sen fick jag inte loss foten och stod och sparkade som en idiot medan jag gjorde bort bàde mig sjâlv och Elsa.
Jag kom ihàg alla formationer, men stod làngt fram i flera av dem och sàg inte hur bakom mig flera personer hamnade lite varstans pà scenen. Varje gàng vi bytte formation sprang alla runt som skàllade ràttor och knuffades och krockade med varandra – visste ni fôrresten att ”huvudlôsa kycklingar” heter pollos decapitados pà spanska? Dessutom skrek nàgon ”CIRKELN!!” nâr det var dags fôr den uppstâllningen, men jag var alldeles fôr upptagen med att le panikartat fôr att ens lâgga mârke till kaoset runtomkring mig.
Det var tur att det inte var en tâvling. Och att vi kan skratta àt oss sjâlva, annars skulle vi gràta.
Men vad var det egentligen som hânde med de fôrsvunna skorna? Sjâlvklart hade jag fôr en gàngs skull stâdat och prydligt lagt undan dem i en làda och pà grund av att ha lagt mina saker pà sina stâllen fôrsvann de. Jag har funnit bevist pà att stâdning orsakar oordning och att man hàller bâttre reda pà sina pryttlar nâr kaos ràder!
Nu har vi bôrjat med helt ny koreografi. Med salsa.
Ônska oss lycka till.
Favoritfotot med New Soul-motiv: Ebet sminkar sig.
