Det hâr âr ett kapitel helt tillâgnat gravar.
Dess syfte âr helt och hàllet av estetisk/kulturell karaktâr, men om innehàllet uppfattas som stôtande eller respektlôst, kontakta mig sà tar jag bort det.
Den femte november gick jag, mamma Chayo, Itzel och Nayeli till en kyrkogàrd fôr att spana in dess dekorationer. Hade vi gàtt dit under el Dìa de Los Muertos hade vi âven fàtt se familjer som àt tillsammans med sina dôda, fàtt hôra musik och upplevt ett allmânt festande. Som det nu var var jag upptagen hela den dagen med att sova och goffa tàrta. Tur att dekorationerna fanns kvar sà att jag hann se dem.
"Jag saknar dig, lille tjockisen"
Det kândes vâldigt underligt att besôka den hâr kyrkogàrden. Alla gravar var vackert dekorerade med blommor, girlander och godis. Det blev sà pàtagligt att marken var fylld av reserna efter âlskade familjemedlemmar och vânner, gravarna hade fyllts med saknad efter och kârlek fôr de dôda.
"En levde inte ens en dag."
Pà en av gravarna stàr det lustigt nog Sofia. Notera den tre meter hôga julblomman i bakgrunden.
"Alla âr vi lika infôr dôden"?
Samma sak hâr.
