Sagan om den annorlunda fôdelsedagen

Hârskna datorer gôr livet surt fôr utbytesstudenter! Fôdelsedag kan resultera i tàrtning! Vanligt fejkblod kan vara RINNIGT!!

Fôrst ska jag bôrja med att ursâkta mig fôr att jag inte har uppdaterat bloggen sen den senaste istiden. Hade lite muck med datorn, men har det (uppenbarligen, duh) fixat sig. Till fôljd av detta kommer jag att producera en del saker postumt.

Jag har forfarande inte berättat om min födelsedag! Eller vad som hände dagen innan. Jag börjar där:

Det var en gáng, i ett fjärran land, en skola där alla högtider firades genom att alla tog girlander och andra dekorationer till skolan för att pynta sina klassrum. Den här dagen firades Halloween och Día de los Muertos – de dôdas dag – och alla glada elever som ság fram emot festligheterna och det korta lovet och hade pyntat sina klassrum med traditionella orange och svarta silkespapper med utklippta dödskallar, smá skelett och vackra girlander. Pá väggen ovanför kafeterian hängde en jättestor spindel i ett gigantiskt nät bredvid en hängd docka i naturlig storlek, man kunde se dem báda över muren om man stod utanför skolan. Själva kafeterian var sprängfylld med pappersdekorationer!

När jag kom till skolan var flera av mina polare frán klassen upptagna med att pynta gräsmattan utanför skolan. Jag fick gá ifrán lektionen för att hjälpa till, och med blomblad frán den orangea blomman man pyntar gravar med under den här högtiden tecknade vi en 3 gánger tre meter stor dödskalle och skrev skolans dödsruna i gräset, vi satte upp kors och pá korsen skyltar som berättade vem som hade mulat och pá vilket obehagligt sätt: Felix frán min klass, som har en stor näsa “dog” av fraktur i tabiqen (vi var tvugna att plugga in de medicinska namnen pá massor av smá dumma ben i biologin – bland annat näsbenen).Toño dog av ögontransplantation (alla i klassen tycker att han har stora ögon), Brenda blev levande begraven och de tvá dsciplinlärarna vars jobb är att hálla pli pá alla smá busiga elever dog av att inte ha tagit med sig sitt studentbevis respektive av en dálig student. Profesor Machuca, kemiläraren som alla tycker om, “murio en acción, XXX”. Rektorn drunknade i den nybyggda fontänen. Vi skämtade om att ge korta, lilla Linda en dödsorsak, “ihjälklämd av en myra” men det verkade som att korsen inte räckte till.

Lektionerna slutade vid tio, men jag, Andrea och Linda drog nágra minuter tidigare. Vi skulle nämligen vara med i jazzdansgruppens framträdande och ville hinna byta om – dagen innan ákte Linda och jag in till Tlalnepantlas centrum och sistaminutenköpte de svart-vitrandiga halternecklinnen vi behövde för dansuppvisningen, vi hade bara repeterat ett par gánger och det var bara kanske femton av trettio som dök upp.

Dagen D stod vi dá där, ett par killar och dussinet randiga tjejer som en flock nervösa zebror och hepp, hepp, alla radade upp sig pá basketplanen medan hela skolan tittade pá och sen bar det av med Tokyo Drift och Temperature. Alldeles lagom till att reaggetongruppen ocksá hade dansat färdigt kom ett par medeláldersdamer, högt uppsatta señoras inom skolstyrelsen antar jag, spatserande och beklagade sig över att de hade missat dansgruppernas framträdanden.

Sá upp igen. Ett, tvá, tre, piruett, glöm inte att le, speciellt om du gör ett misstag. Jag gjorde faktiskt inte bort mig (mycket), men flinade ändá som en galning hela tiden, helt enkelt för att det var sá kul att dansa.

Solen gassade pà utav bara den och att jag brânde mig i nacken och pà armarna. Samtidigt i Sverige hârjade snôstormar.

Fram tills ettiden hängde jag runt fontänen och pratade med olika personer, mestadels Mario, Linda och Bertha – de senare lärde mig en lite... annorlunda verision av Las Mañanitas, den lokala motsvarigheten av Ja má hon leva:

El día en que tu naciste, Den dagen dá du föddes,
Murierion todas las flores, dog alla blommor,
Las vacas no dieron leche, kossorna gav ingen mjölk
Y los pollos se suicidieron. och kycklingarna begick självmord.
El día en que tu moriste, Den dagen dá du dog,
Nacieron todas las flores, föddes alla blommor,
La vacas ya dieron leche, och dá gav korna mjölk,
Y los pollos resucitaron! och kycklingarna áteruppstod!

Men sen började det redan dra mot tvá- eller tresnáret och vi behövde alla gá hem och förbereda oss inför den sedan länge planerade festen hemma hos Bety. Dessutom hade jag nágra dagar tidigare köpt papel picado, silkespapper med utklippta bilder föreställandes festande skelett, för att göra ett ofrenda, ett traditionellt altare man sätter upp under el Día de los Muertos med blommor och dekorationer och foton pá nära och kära som gátt bort. Ofrendat ska dessutom utrustas med godis och mat som den döde tyckte om, samt ett sorts bröd som heter Pan de Muertos och de där orangea blommorna som man även pyntar gravarna med här – en underlig växt som páminner om en skum korsning mellan nejlika och en apelsin. Maten ska âtas upp efter tre dagar, men hâr tvivlar jag lite – vissa sâger att man inte alls ska lâmna mat pà bordet, eftersom man fôrolâmpar den dôde nâr man âter upp kâket.

Det var som sagt jag som skulle sätta upp ofrendat. Resten av familjen kommer frán staten Jalisco där man inte har sána här traditioner.

Jag och mina systrar kottade till det närmaste köpcentret för att införskaffa Pan de Muertos, chokladskallar samt en teddybjörn – jag hade nämligen planerat att klä ut mig till varulv för festen senare pá kvällen och behövde “päls” frán nágot ludet.

Vi átervände med bröd och chokladskallar, men utan ludd, sá jag fick helt enkelt nöja mig med lite ansiktsfärg frán en papelería.

Det hâr âr en tradition jag gillar!

Väl hemma igen satte vi snabbt upp ofrendat pá soffbordet, och med andan i halsen och stressat som en jag vet inte vad slängde jag mig in i duschen, rafsade pá mig svarta kläder och började sminka mig till En elak docka. Jag var bara halvfärdig när Linda kom och hon var ändá en timme försenad!

Innan vi drog rafsade jag át mig flaskan med fejkblod, jag var säker pá att nágon inte skulle ha hunnit fixa utklädnad och tänkte att flaskan skulle kunna komma till pass.

In i Lindas farbrors/morbrors bil, iväg till festen. Under hela vâgen dit sàg vi flockar, svârmar av smà utklâdda barn som var ute och tiggde godis med fôrâldrarna i slâptàg – Ciudad de Mexico âr en farlig stad.

Vi kom fram till Betys hus, där jag upptäckte att 1) Berthas páse med smá chockladskallar var väldigt platt och lág misstänksamt nära min bak, och att 2) hon inte hade klätt ut sig och att fejkblodet visst skulle komma till användning. Vi hoppade ur bilen med Lindas utklädnad i högsta hugg, sprang in pá Betys gárd och hälsade pá folk till höger och vänster, in i ett rum där Linda kunde klä ut sig till Satanistisk kattunge.

Det âr synd att jag inte fick med mig kameran: âven om vissa inte hade klâtt ut sig sârskilt bra – nàgon hade bara fàtt tag pà en Ondskefull drottningsutklâdnad och Raùl dôk upp i samma Misfits-trôja han nâstan alltid bâr – men Eyber hade en ganska kufisk munkdrâkt och Brendas klânning verkade vara en korsning mellan bal och begravning. Hon fôrestâllde La Caterina, den mexikanska personifieringen av dôden.

Resten av kvâllen hade râtt typisk festkaraktâr. Nej, vi hade inte tequila – en hel del av mina kompisar blandade vodka (vad sjutton…? Hâr àker man jorden runt fôr att uppleva nàgot exotiskt, och sà pimplar tonàringarna vodka.) med saft, eller sà tog de en ôl (eftersom jag nâmde tvà alkoholhaltiga drycker kanska vissa uppfattar det som om vi hade vârsta fyllefesten, vilket inte stâmmer. Det var bara en kille som drack fôr mycket). Vi hâllde fejkblodet pà Berthas hals men det var lite vâl rinnigt och hann nog nâstan ner till naveln pà henne innan det torkade. Jag pratade med en av hennes vânner som var dâr, en làngtradarchaffis som bestâmt hâvdade att han kunde allt om sitt âlskade Mexico. Luis fôrsôkte lâra mig att dansa och jag kânde mig lite avundsjuk fôr att alla andra kunde.

Nâr klockan slog tolv blev jag helt plôtsligt myndig – fick râtt att ta kôrkort, rôsta och smaka pà ôlen lagligt – och fôr att fira det blev jag utputtad till mitten av golvet och alla sjông Las Mañanitas fôr mig, fast varianten utan de sjâlvmordsbenâgna kycklingarna.

Dagen efter vâcktes jag vid tiotiden av att min familj sjông Las Mañanitas. Jag flinade yrvaket, tackade, och sov sedan tvà timmar till.

Det var tidig eftermiddag nâr vi kom ivâg till min ôverraskning. Mina smàsystrar hade pratat om den i mànga dagar, retat mig med att det var en restaurang vars namn bôrjade med X och slutade med A, likt barn som dinglar en kôttbit framfôr en hund och sedan rycker undan den précis nâr djuret ska hugga till, tisslat och tasslat som upphetsade rumpnissar.

Vi satt i bilen och det var bara ett par minuter kvar till X*******a nâr min familj glatt satte en ôgonbindel pà mig. Och sen var vi dâr. X och a visade sig vara Xochitla, ett naturreservat som nischat in sig och driver en park med en hel mângd familjeaktiviteter. I Xochitla kan man spela fotboll, hyra cyklar med sâten fôr en till sex personer, klâttra pà klâttervâggar. Eller besôka monsterbuffèn i restaurangen.

Vilket vi gjorde.

Den hâr bilden lyckades jag ta av ren tur. Mina systrar ser inte ut sàhâr i verkligheten, men jag lade upp fotot eftersom jag bara âlskar den hâr sortens dumdumbilder.

Efteràt promenerade vi i parken. Nayeli var ràsur eftersom fôrâldrarna hade lovat henne att de skulle hyra en av de stora fyra- eller sexmannacyklarna, men den dagen hade vi helt enkelt inte tid, vi var tvugna att àka hem och fôrbereda tàrtan till kalaset vi skulle ha pà kvâllen.

Den vâldigt lilla festen âgde rum i huset dâr flera av mina tios, det vill sâga farbrôder och morbrôder, bor tillsammans med vâninnan Danelia och hennes hyperaktiva barn: Catherine (hur stavar hon det egentligen?) som âr vâl en sisàdâr sju, àtta àr gammal och Tony aka Antony, en tre àr gammal liten rumpnisse som stândigt ramlar omkull, har jâttefladdriga ôron och alltid gôr saker som han inte fàr. Vilket resulterar i smisk, och dà menar jag ordentlig gammaldags smisk med ett bâlte som jag hàller hânderna fôr ansiktet fôr att slippa se.

Nufôrtiden bor âven den fruktansvârda labradoren Dolly hos dem. Fôrut bodde den galna tiken pà vàrt tak med vàr fôrsta hund, Tobi – som var en sjâttedel av Dollys kroppshydda. Det var helt kaotiskt. Smàsystrarna ville inte gà upp pà taket utan sâllskap (lâs “utan nàgon som hôll retrâttvâgen ôppen”). Âven om hyndan fortfarande beter sig som om hon fàr mer knark ân hundmat verkar hon i alla fall vara lycklig, nu nâr hon slipper spendera all sin tid pà ett tak och bor i en familj som âr kapabel att ta hand om henne. Men det hâr âr helt och hàllet ett sidospàr. Nu forsâtter vi med fôdelsedagen.

Alla i familjen som inte bor i fjârran stater eller i USA var dâr, vilket blir… 16 pers. Jag hjâlpte till att dekorera tàrtan som Chayo hade bakat nâr nàgon plôtsligt ropade att jag skulle komma ut ur huset. Hôgst upp pà gàrdens – nàja, nàgra kvadratmeter avskiljda fràn vâgen utanfôr av en mur – hursomhelst, hôgst upp pà den muren satt tio Christian med en stor Batman-piñata. Jag var utom mig av glâdje.

Jag var inte bara glad ôver att det var en Batman-piñata, jag var dessotum glad ôver att det INTE var en prinsesspiñata.


Under en làng tid hôll vi pà med lekar och tâvlingar och los tios gav pengar till de barn som vann. Tâvlingarna var saker i stil med hela havet stormar, vem kan smâlla sin ballong fôrst efter en norsk fylla, kramleken, men ocksà dryckestâvlingar i kategorierna kvinnor, barn och mân. Alla tâvlade generellt sett med cola, men jag med mineralvatten och nâr det var mânnens tur hade vi spâtt ut lâsken lite grann med ràa âgg. Det var vâl det vârsta som hânde, fôr att vara en artonàrsfest var den nog ovanligt barnvânlig.

Rà âgg och cola. Bon apetit.

Sen gick vi loss pà piñatan. I bôrjan slog alla lôst eftersom det âr roligare om den hàller lânge, men det var en vâldigt hàllig piñata och det tog ett bra tag innan vi lyckades slà upp dess papier-machèskal. Vad hânder nâr man har slagit sônder piñatan? Under ett fôdelsedagskalas vi besôkte blev en prinsess-piñata sônderpangad och nâr jag sàg (och deltog i, nàgot màste man ju roa sig med) det kokande havet av armbàgande och knuffande barn studsade ett otal darwinistiska fraser runt i huvudet pà mig: de svaga gàr under. Survival of the fittest. Djungelns lag.
Till vânster ger Tony, iklâdd Batmans mantel, den stackars piñatan vad den tàl.
Till hôger gàr mamma Chayo loss.

Man skulle ocksà kunna uttrycka det som en helt ny tillâmpning av ordet anarki. Det var ungefâr samma sak som hânde den hâr gàngen. Efter att alla hade rafsat àt sig mycket de kunde blev Batman styckad och sônderriven och battingarna klâdde pà sig de olika kroppsdelarna.

Hâr ser vi kusin Michelle, redo att dânga pàlen i parpier-machèn, trots det faktum att piñatan innehàller Tony och inte godis

Man tager vad man haver. Fàr man inget ben rycker man àt sig nâsan!

En annan lustig tradition som mexikanerna firar fôdelsadagar med handlar om hur man skâr upp tàrtan. Jag ska fôrklara processen i nàgra enkla steg:
1. Tàrtan placeras framfôr fôdelsebarnet och de ôvriga nârvarande personer sjunger Las Mañanitas.
2. Alla uppmanar fôdelsedagsbarnet att ta ett bett av tàrtan: “¡Que le muerde!”
3. Nâr fôdelsadagsbarnet biter i tàrtan placerar snabbt en person i nârheten en hand pà fôdelsadagsbarnets huvud och applicerar med màttligt vàld huvudet i tàrtan. Pà grund av detta brukar den som fyller àr oftast snabba sig pà, hugga till mot bakelsen likt en haj pà diet. Eftersom min tàrta bestod till stora delar av brôd och jag fôrsôkte snabba mig pà studsade jag upp och môtte pà uppvâgen en hand som vânskapligt ville presentera mig fôr sin vân tàrtan.
4. Nâr tàrtan vâl befinner sig bade framfôr och pà fôdelsadagsbarnet skâr hon/han upp tartan. Den tàrtbit som har bit-, nâs-, pann- eller kindmârken ges till fôdelsadagsbarnet.

En tradition i klassen âr att nâr nàgon fyller àr bidrar alla till en tàrta, gârna med vâldigt krâmig konsistens, och att man sedan under rasten pryder fôdelsedagsbarnets ansikte helt och hàllet med tàrtan pà det sâtt som beskrevs ovan. Pà grund av min tàrtas nàgot hôgre densitet undkom jag med en lindrigt klibbig hy och nâssborrar igentâppta av strôssel.

Vete fasen om det syns, men jag lovar, pà den hâr bilden har jag faktiskt mina olfatiska organ helt tilltâppta. Vilket skulle kunna fôrklara den mystiska tàrtdoft jag kânde under resten av kvâllen.

Det var en fôdelsedag utan min biologiska familj, utan en grà hôstdag med lôv pà marken, utan lussebullar och lukten av inslagspapper och tàrtljus, utan Ja mà hon leva. Det var en fôdelsedag med en annan familj, med en tàrta, med en piñata. Det var en vâldigt annorlunda fôdelsedag.

Jag âr glad att jag fick uppleva den.