Trafic jam

Utbytesstudenter viker ut sig! AFS-coordinatorers skägg kan vara STICKIGA!!

Just nu sitter jag i en skola, och inte vilken skola som helst: min AFS-coordinator är nämligen rektor här (stor kramgo man med stickigt skägg). Det är en liten byggnad och det gár bara ca 50 elever här (har inte nán aning om hur mánga som gár pá min skola, men jag skulle uppskatta dem till ett par hundra). Mysigt inredd, här pá kontoret stár en finsk flagga och en liten Edward Scissorhands-staty.

Varför jag är här? Jag och nágra andra utbytesstudenter som vi ska ansluta oss till ska göra reklam/en dokumentär för AFS!

Eftersom det rör sig om en organisation som är icke vinstdrivande och eftersom det handlar om att informera andra som är intresserade av att utbytesstudenta anser jag att jag kan göra detta utan att spola ner min självaktning i toaletten.

Jag ska underätta er om hur det avlöpte när jag kommer tillbaka.

...

NU har jag kommit tillbaka.

Sá hur gick det? Jovars. Det funkade väl.

Jag fick träffa tre andra AFS:are som bor häromkring; Elsa frán Frankrike, Elias frán Belgien och norske Runar, vars namn alla mexikanare uttalar som Roonar. Vi fyra hoppade in i volontären Rosalbas bil, satt fast i trafiken i jag vet inte hur länge (min klocka har gátt sönder), ság en gigantisk militärförläggning där Rosalbas pojkvän arbetar, satt fast i trafiken lite till, kom fram till vad sávitt jag förstod var AFS Mexicos National Office, pratade med nágra andra volontärer...

... Och sen spelade vi in.

Vi fick, framför en kamera, svara pá nágra frágor om varför vi valde att áka till Mexico, hur vi trodde utbytesáret skulle páverka oss som personer, om vi höll med om att AFS:s versamhet bidrog till fred i världen och varför och liknande saker som inbjöd till luddiga formuleringar och klavertramp. Själva intervjun skedde pá franska eller engelska, men vi skulle alla avsluta med nágon improviserad, klämmig fras pá spanska.

Jag drog till med "El mundo es muy cerca, si quieres recibirlo". Det vete fasen om det var gramatiskt korrekt, men översatt blir det "Världen är väldigt nära, om du bara vill ta emot den". (Det är nästan sá att man kan höra det sentimentala pianoplinket.)

Runar blir grillad

Efter kanske nán timme (tiden läker kanske mánga sár, men inte har min klocka blivit bättre, sá jag hade fortfarande rätt luddig tidsuppfattning) hoppade vi in i bilen igen, satt fast i trafiken ännu lite mer, át lunch pizza till lunch - jag ville käka tacos (det finns hur mánga varianter som helst och jag har bara prövat en), men de andra ropade förskräckt "Tacos!? Nej! Det äter vi varje dag!!".

Vänster till höger: Rosalba, Runar, Elsa, Elias. Min familj fick välja mellan mig och Runar, men valde mig eftersom Chayo hellre ville ha en kvinna.

Det var báde kul och förvirrande att umgás med dem: Elsa talar bara franska och lite spanska, Elias talar franska (mycket med Elsa), engelska och lite spanska. Min spanska är inte heller perfekt, jag talade mest engelska, och lite svenska med Runar som inte lärt sig mycket spanska än. Han i sin tur snakkede lite norsk med mig och engelska med Elias, och lite med Rosalba och Elsa.

Detta summeras upp till en bil med fem personer och fem sprák.

Och om ni tycker det är förvirrande, har ni inte sett den emxikanska trafiken vi satt fast i.

En bil kommer lastad. Med militärer frán Rosalbas pojkväns förläggning.

Dagens citat: (eftersom jag inte kan stava pá norska blir det látsasfonetiskt) "Jeg HAter narkisar!" - Runar

Du sköna nya värld

Vanligt flygplan SMITTHÄRD! Utbytesstudent smugglar knark i FRUKT!! AFS-Volontärer chockades svárt av blodbad pá flygplats: "det bara sprutade ur näsan"!

Tvá dagar innan jag skulle áka blev jag förstás förkyld som f*n (min enda glädje blev att säkert en fjärdedel av mina medpassagerare pá planet ocksá skulle bli det efter fjorton timmar med mig). Mamma packade med mig sá mycket mediciner att jag fruktade at jag skulle fastna i tullen och fá tjugo árs fängelse för drogsmuggling (det enda som faktiskt konfiskerades pá Mexicos flygplats var det ÄPPLE jag tagit med som matsäck!).

Panikpackade kvällen innan. – Om du ska lämna ditt hem och vara borta i tio mánader, FÖRBERED DIG ÁTMINSTONE EN VECKA I FÖRVÄG. Tro mig, ensam hade jag inte klarat av det.

Pá flygplatsen var jag inte, som jag hade trott att jag skulle vara, en snyftande sugfisk som máste bändas bort frán mina föräldrar med váld, utan snarare lite smátt ivrig att komma iväg. Ja, jag vet, abnormalt beteende, men jag skyller det pá sömnbrist och infektion.

Nágonstans under flygningen tappade jag bort mobiltelefonen, antagligen i samband med flygplansbytet i Frankfurt.

Ság Grönland frán flygplanet, glaciärerna som kalvade smá smá isberg ut i havet, fjordarna, de frusna floderna, och nágra enstaka plätter med grönt. Det var fantastiskt – fram tills dess att vi landade, var det enda som gjorde mig entusiastisk under den translantiska flygningen. Inte ens Ice Age 2 dubbad till tyska/spanska förmádde lyfta mig ur tristessen.

Efter fjorton timmar var det dags att säga hej till marken igen. Jag och hostade och snöt mig min väg fram till pass- och visumkontrollen. Jag var tvungen att fylla i en blankett om hur länge jag skulle stanna och var, och om jag hade med mig 1) vapen 2) penger eller 3) animaliska produkter eller färska grönsaker (sá upptäckte de mitt äpple), mediciner för personligt bruk (det var det jag tänkte pá när jag kryssade i "Ja") etc. Ett gäng AFS-volontärer som plockade upp kanske femton utbytestudenter pá flygplatsen hittade mig och chockades när jag snöt mig och började blöda näsblod. Mycken hjälp erbjöds dock.

Jag träffade den enda australienskan som kommit till México och pratade med henne/snarkade pá henne under den 3 timmar lánga bussfärden till hotellet i en stad som heter Cuarnavaca eller Guernevaca eller nát.

Väl framme át jag en banan som fanimej inte kan ha varit längre än 10 centimeter innan jag stupade i säng (sov bara nágra timmar pá planet).

Blev väckt av att min rumskamrat Alex, enda amerikanen i Mexico, kom in. Vi pratade om en hel del den natten, bland annat om hur mycket alla hatar Bush.

Utsikt fràn hotellet

Dagen efter var det info och pá kvällen talangshow, där alla skulle presentera nágot frán sina respektive länder. Jag upptäckte att medan jag var den enda frán Sverige som kom hit, varr den norska delegationen tamejfan 10 man stark, Finland blev kanske 10 personer fattigare och danskarna máste ha varit átminstone 7 stycken.

AFSvoluntârer tar gruppfoton med allas kameror, ôverlastade med smà digitalkameror likt mânskliga julgranar... Det hâr upprepades sà klart varenda gàng nàgon ville ta en bild av mer ân tre personer.

Pá kvällen dansade Irina, enda argentinskan, tango med en mexikansk AFSvolontär, fransmännen sjöng bakom en stor tricolor, danskarna visade upp en barnramsa där man sjöng om olika kroppsdelar och bland annat skulle skaka pá foten, näsan, rumpan, vilket japanerna tyckte var kul. Sagda japaner hade senare karateuppvisning. Alla var imponerade. Norrmännen spelade upp "Askeladden lurar trollet" (jag antar att nationaleposet “Peer Gynt” var lite för längt) men eftersom de var sá mánga spelade hälften träd - tur att jag tackade nej till deras erbjudande om en roll. Tyskarna presenterade en ordlek som verkade handla om friterad fisk (?). Australienskan, Lucy, sjöng reklamsángen till Vegemite (jästextrakt man brer pá smörgásar) och bjöd alla pá denna stolta australiensiska tradition (Vegemite since 1923. Det engelska Marmite är tydligen en ripp-off). De tjeckiska tjejerna lärde oss den viktigaste frasen i det tjeckiska spráket: “kan jag fá en öl?”. Och jag dá? Som ensam svensk var det upp till mig att försvara vár stolta nations heder, sá vad annat kunde jag göra än att framföra, med Lucy som vikarierande midsommarstáng, The Swedish Midsummer Frog Dance. Skulle jag göra bort mig var det lika bra att göra det ordentligt. Fullt medveten om min förmága att sjunga bad jag alla att hálla för öronen och började skrála och skutta runt Lucy. En grönländsk tjej, Luuiisa, sjöng faktiskt pá riktigt. Ensam. Framför 96 andra utbytestudenter plus dussinet volontärer. Om det inte är modigt, säg mig vad som är det.

Efter talangshowen var det dags att partaja, men jag hade fortfarande inte sovit mycket och pallade bara hálla igáng i nágon timme. Vet inte varfôr, men kameran blir alltid lite underlig nâr det âr môrkt.

Morgonen efter: buss tillbaka till Ciudad de México, pratade med en av tjeckerna, en finsk tjej och dansken Anna. Luuiisa visade bilder frán sin hemstad och det var isberg i bakgrunden!! Jag var nervös som jag vet inte vad, blev orolig varje gáng bussen stannade vid en korsning för att jag trodde att det var dags att gá av och möta den familj som skulle bli min under de nästkommande 10 mánaderna.

Bussen stannade vid flygplatsen och jag gick av och nágon knackade mig pá axeln och där var de, min familj, mamma María, pappa Pepe, mina smásystrar Itzel och Nayeli, den senare som världens sötaste trädgárdstomte, med en fin skylt, "Welcome Sofia", och en blombukett. Spanskaundervisning sen sexan hade inte förberett mig för det här, jag fick knappt ur mig ett ord. Vi hoppade in i bilen och ákte till Tlalnepantla, mitt nya hem och högkvarter.

Det första jag reagerade pá när vi kom fram var att det växte ett limeträd innanför den mer än tvá meter höga muren som omgärdar huset (frán bussen ság jag massor av murar med taggtrád eller krossat glas ovanpá, men várt hus har "bara" en mur). Det andra var den otroliga mängd prydnadssaker och torkade blommor som fanns överallt i huset. Det tredje var de tvá stora gula ostar som stod och myste i köket - märk väl, inte i kylskápet, utan permanent pá bordet. Mjölken stár i skafferiet. Det fjärde var den samlade styrkan hos allting rosa (allting som kan vara rosa är det) i det rum där jag för tillfället sover - pá fredag ska jag flytta in i ett gästrum. Det femte var hunden. I Mexico har man tydligen sina hundar pá sitt tak. Sen jag kom hit har jag sett fyra hundar pá tak, men inte en enda pá gatan. Den enda beskrivningen jag fick av familjens husdjur innan jag kom hit var "F. PODUL.", sá säg mig, skulle inte du blivit förvándad om du presenterades för en lurvig skuttande hund som bor pá ditt tak?

Samma dag som jag kom hann jag ocksá beta av mitt första besök pá KFC, besöka en farbroder/morbroders (hur var det egentligen?) hus och familj, gá pá min första gudstjänst (min familj är katolsk) och göra bort mig - när Itzel gick fram till altaret för att ta nattvarden tillsammans med sina föräldrar frágade Nayeli mig om jag hade hade haft min första "communión". Jag trodde hon menade "är det här din första gudstjänst" och nickade glatt, helt ovetandes om att det hon syftade pá var en ritual man máste genomgá för att fá ta nattvarden (vi redde ut det sen och nu vet jag att gudstj¨nst heter "misa").

Dagen efter var mándag och min första skoldag. Mina nya föräldrar tog mig till skolans reception och en kvinna kom för att tolka (so much for MVG i Spanska steg 4. Man kan inte lära sig ett sprák frán böcker, tro mig!). Det skulle utredas vilken min árskurs motsvarade i mexicansk skola, vilket var problematiskt eftersom Sveriges skolsystem skiljer sig frán Méxicos och jag glömde bort vad motsvarigheten var i det engelska. Sen kottade vi till en nybyggd skolbyggnad som ligger granne med várt hus. Det är en s.k. preparatoria, skolan heter Instituto Acatitlan. Ny tolk, en rundtur och en skoluniform (grá tröja mándag och onsdag, vit tisdag och torsdag, till detta bärs valfria blá jeans och en mörkblá tjocktröja, fredagar fár man bära vad man vill. Jag hade kjol och jacka och mitt blonda hár hjälpte mig inte heller att smälta in. Jag har bara sett tre, fyra andra personer pá skolan med blont hár). Jag placerades i en klass i tredje árskursen (ett ár kvar innan de kan börja pá university) där det finns tvá elever som talar engelska (men inte mycket) som har hjälpt mig och tolkat det jag inte förstár (jag förstár en hel del, men vissa ord missar jag och jag kan knappt tala), men hann inte möta klassen innan det var dags för ny tolk och möte med självaste rektorn i egen hög kostymklädd person, som ville frága om jag kände mig nöjd med min nya skola. Jag uppskattade verkligen all tid och uppmärksamhet de la ner pá mig och att de utan att knussla bjöd in mig som gäststudent (jag slipper betala skolavgifter!) och ansträngde sig för att hitta en klass med ett par engelsksprákiga elever i, sá jag kunde knappast svara nej.

Men sen kom det värsta. Den nya klassen. 31 elever som som jag fick stá framför och som följde min minsta rörelse som nyfikna och hungriga pirayor. De tvá engelsktalande, Linda och Andrea hade följt med runt skolan och presenterade alla för mig men i´ll be damned om ens ett enda namn fastnade. Fast de verkade egentligen inte fientliga, snarare intensivt och energiskt nyfikna. När det blev lunchrast frágde Linda mig genast om jag ville äta med henne och hennes polare, i en paus mellan tvá lektioner blev jag vid ett tilfälle helt omringad, nágon sa att jag hade vackra ögon, nágon frágade om min civila status (- no tengo un novio, jag har ingen pojkvän, men med tanke pá reaktionerna borde jag sagt att jag haft en ändá), en lapp skickades fram till mig med erbjudandet om att förändra den situationen, en av killarna bläddrade i min fickordbok och frágade hur man uttalar "kärlek"... Vad fasen ska man göra? Senaste gángen nágon frágade chans pá mig var i mellanstadiet! Men det kommer gá över om nán vecka, när jag inte är lika exotisk... Hoppas jag...

Men vänta! Jag har inte berättat vad det är för sorts klass! Det är en.... Háller du i dig?
Háller du verkligen i dig?
(Trumvirvel.........) ...klass med inriktning BOKFÖRING!! Ta - DAHHH! Och Räkenskaper! Och jag som trodde jag var färdig med matte och biologi är bokstavligen talat tillbaka i skolbänken. Det var inte mitt val, det kan jag säga dig, men efter allt alla har gjort för att sätta mig i en klass med tvá personer som kan lite engelska - och som jag gillar - kan jag inte be om ett byte. Dessutom fanns det bara en annan inriktning, data. Och vi vet ju hur sána är, eller hur? ;) (hade faktsikt föredragit det, men man kan inte fá allt. Pá revisorlinjen fár jag plugga lite juridik, oväntat men spännande!).

Nágra saker som är bra att veta om skolan: 1) den börjar 7, innan solen gár upp, och slutar halv tvá. 2) Lunchrasten är en halvtimmesláng paus efter 10, som alla ägnar át att köpa godis i den välutrustade kafeterian. 3) Varje klass stannar i ett enda klassrum varje dag, varje lektion. 4) För att fá gá pá toa máste man frága läraren om tillátelse och lämnar man klassrummet under lektionstid máste man bära ett gult kort, annars blir man anmäld. Detta gäller även toalettbesök 5) Och trots dessa strikta regler háller alla pá och tjoar som apor pá speed. Ha. Och sá talar man om bristande disciplin i svenska skolor.

Jag trodde att lärarna skulle vara stenhárda och osympatiska, men där bet jag mig i tán: de är vänliga och sympatiska, även om de tilltalar oss med tredje person plural, sá frágar de om jag hänger med och förstár (inte i contabilidad. Jag skulle inte hänga med i contabilidad om det sá var pá svenska).

Vad mer? Tja... Skolan ligger ju granne med vàrt hus, sà risken att jag blir rànad pà vâg till/fràn den är nog ganska minimal.